Kapitel 25

Klockan var över tolv innan Simon gick hem. Alice hade gjort sig klar för att sova. Lockat upp Bonnie för att få sällskap och krupit ned i sängen. Men det var helt omöjligt att somna. Hon var så klarvaken en människa kan bli. Med en suck klev hon upp och gick fram till fönstret. Det var stjärnklart och fullmåne. Månen var på väg ner och större än hon någonsin hade sett den. Guldgul som en jättelik hushållsost hängde den över sjön. Alice plockade fram kameran och sitt längsta och mest ljuskänsliga objektiv. För några år sedan hade hon sysslat mycket med nattfotografering. Men hon hade aldrig varit ute en natt lika månljus som den här. Om hon gick upp till skolan skulle hon kunna få med hela stan och sjön och månen på samma bild. Hon lade ifrån sig kameran och drog på sig de varmaste kläder hon kunde hitta. Bonnie började vifta på svansen och såg optimistisk ut.

”Nej, stumpan, du får stanna hemma. Jag kan inte koncentrera mig på fotograferingen om jag måste hålla koll på dig hela tiden.”

Med en suck rullade hunden ihop sig till en boll och vände demonstrativt ryggen åt Alice. 

Hon ville inte väcka vare sig mamma eller Örjan så hon öppnade dörren så tyst hon kunde och smög ut i hallen. Ljudlöst fortsatte hon fram till trappan och gick nedåt, noga med att hålla sig så nära räcket som möjligt där stegen inte knarrade. När hon kommit runt vinkeln i trappan upptäckte hon att det lyste någonstans på bottenvåningen. Ett svagt blåskimrande ljus från en TV- eller dataskärm mötte henne. Hon stannade upp och höll andan. Inte ett ljud hördes. Hon gick några steg till och insåg att ljuset kom från arbetsrummet. Det betydde att Örjan satt där inne. Och att hon måste gå förbi den öppna dörren om hon skulle komma ut ur huset. Känslan av att vara instängd vällde upp i henne igen och hon blev helt vansinnigt arg. Han skulle inte få hindra henne. Aldrig mer!

Noga med att hålla sig på mattan och vara helt tyst tog hon några steg framåt. Nu kunde hon se rakt in i rummet. Skrivbordet stod vid den ena kortväggen. Örjan satt framför datorn med ryggen halvt vänd mot henne. Hon såg hans profil upplyst av ljuset från dataskärmen. Vad sysslade han med så här sent på natten? Klockan måste vara närmare tre. Försiktigt lyfte hon upp kameran och zoomade in Örjan. Han var helt koncentrerad på skärmen. Samtidigt såg han märkligt upphetsad ut. Som Bonnie när hon stirrade på grannungarnas kaniner.

Alice skiftade fokus på kameran och zoomade in dataskärmen. Långsamt tog hon in vad det var hon såg. Ett foto på en ung tjej. Väldigt ung. Naken. Det långa håret i två barnsliga flätor. Ena handen bunden i en stolpe. Den andra höll hon över de små brösten i ett försök att skyla sig.

Alice hand började darra. Sakta, sakta sänkte hon kameran, livrädd att han skulle uppfatta rörelsen. Livrädd att han skulle upptäcka henne. Hon stod alldeles stilla och försökte att andas ljudlöst. Hjärtat slog i ett så vansinnigt tempo att det dånade i öronen. Långsamt tog hon ett steg åt sidan och hamnade i skydd bakom dörren. Med skakiga händer ställde hon in kameran på ljudlöst. Hon andades djupt så tyst hon kunde två gånger. Sedan backade hon några meter så att hon hamnade utanför cirkeln av ljus. Tyst gled hon över till den andra väggen. Hon visste att hon bara skulle få en chans. Så långsamt hon kunde höjde hon kameran, zoomade in och fokuserade. Sedan tryckte hon ned knappen och tog 15 snabba bilder i följd.

Utan att sänka kameran backade hon mot mörkret. En centimeter i taget tills hon äntligen var dold bakom dörren igen. Med armar som darrade av kamerans tyngd och knän som skakade av adrenalin och rädsla smög hon tillbaka mot trappan. Tog sig upp ett steg i taget. Tvingade sig att inte springa, inte glömma att hålla sig nära räcket, inte tappat greppet om kameran.

Plötsligt hörde hon stolen i arbetsrummet rassla till och steg som hastigt närmade sig trappan. Hon blev alldeles stel. Hur skulle hon förklara vad hon gjorde uppe mitt i natten, fullt påklädd och med en kamera i handen? Vad skulle hända om han tog ifrån henne kameran och såg vad hon hade fotat?

Panikslagen kastade hon sig upp för de sista trappstegen. Badrummet låg närmast. Hon sprang in i rummet och slängde igen dörren bakom sig. Med fumliga fingrar vred hon om låset. Hade han sett henne? Hon lyssnade ut mot hallen, hörde hans tunga steg uppför trappan. Han borde inte ha sett henne. Han var för långt efter. Men han hade definitivt hört henne. Stegen stannade utanför badrumsdörren.

Alice backade undan. Snubblade fram till toalettstolen och tryckte på spolknappen. Örjan knackade på dörren.

”Alice, är det du som är därinne?”

”Ja” svarade hon. Hon hörde själv att hennes röst lät konstig. Hes och sträv. Hon harklade sig försiktigt.

”Mår du inte bra?”

”Jo. Jag behövde bara gå på toa.”

”Ok. Gå och lägg dig igen då.”

Hon hörde hur han gick bortåt i korridoren. Hon skyndade sig fram till dörren och lyssnade. Nu var det helt tyst därute. Men hon litade inte på honom. Inte för fem öre.

Hon gick till handfatet och drog på kranen. I skydd av brusandet från vattnet öppnade hon linneskåpet. Hon var tvungen att dra fram en liten pall för att nå till den översta hyllan. Hon gömde kameran längst in, bakom handdukarna. Hon stängde skåpdörren ljudlöst och drog av sig alla kläder utom bh och trosor. Sedan tömde hon tvättkorgen, la kläderna längst ned och täckte över dem med smutstvätt. Till slut tog hon ned mammas morgonrock från kroken. De hade varsin nästan likadan, enda skillnaden var att Alice hade en blå kant längst ned på ärmen på sin. Hon tog på morgonrocken och vek upp ärmarna. Hon tittade på sig själv i spegeln. Hon såg uppjagad ut. Ögonen var stora och svarta. Håret var rufsigt och trassligt. Munnen liten och skrämd. Hon kanske kunde skylla på att hon drömt en mardröm. Hon stängde av vattnet och lyssnade ut mot korridoren. Helt tyst.

Hon stod emot impulsen att smyga tillbaka till rummet. Istället vred hon upp låset och öppnade dörren så normalt hon kunde. Hon släckte lampan och lät dörren glida igen. Det var mörkt i hallen. Längst bort såg hon ljuset som sipprade ut från hennes eget rum. Snabbt började hon gå mot tryggheten.

Han stod längst ned i det mörkaste hörnet. Just när hon sträckte ut handen mot dörrhandtaget tog han ett steg fram. Alice flämtade till och höll på att tappa nyckeln. Först sa han ingenting. Bara tittade på henne. Uppifrån och ned. Såg henne skräck. Andades in hennes rädsla. Sedan lutade han sig mot väggen och la armarna i kors.

”Jag är inte fullt så lättlurad som du tror. Var har du varit i natt? Tog du dig in genom altandörren?”

Hon svarade inte. Försökte bara desperat få in nyckeln i nyckelhålet, få upp den förbannade jävla dörren någon gång. Till slut lyckades hon. Hon slängde upp dörren och höll på att snubbla över Bonnie som stod precis innanför. Innan hon hann få igen dörren hade Örjan ställt sig i dörröppningen.

”Jag vet inte vad du håller på med, Alice”, sa han långsamt. ”Jag hoppas att du vet det själv. Och att du har tänkt igenom det. Väldigt, väldigt noga.

Innan hon hann säga något ställde sig plötsligt Bonnie framför henne. Med styva ben och höjd svans började hon morra. Ett lågt mullrande långt nedifrån magen. Det var ett ljud som Alice aldrig någonsin hade hört från den hunden.

Örjan backade ett steg.

”Ta bort hunden!”

Bonnie tog ett stelt steg framåt och sänkte huvudet. Hon släppte inte Örjan med blicken. Han backade snabbt ett steg till, fick ta i dörrhandtaget och smällde igen dörren.

När Alice sjönk ihop i en skälvande hög på golvet kom hunden glatt viftande fram till henne och gav henne en tröstande hundpuss.

”Herregud, Bonnie” sa Alice och slog armarna om hundens lurviga hals. ”Herregud!