Han hade släppt henne. Snabbt. Som om han bränt sig. Sedan hade han svurit till, vänt sig om och gått därifrån. Han bara vände sig om och gick. Sedan dess hade hon inte hört ett ljud ifrån honom. Inget samtal. Inget sms. Mobilen var stum och död.
Nettan visste inte vem det var som hade sett dem. Men hon insåg att vem det än var så var det inte bra. Situationen gick inte precis att misstolka. Och inte att bortförklara. Det brände till i henne av rädsla. Hon hade ingen aning om vad som skulle hända nu. Skulle hon bli avstängd från skolan? Relegerad – gjorde man sånt nuförtiden? Eller var det bara sånt som hände i böcker och amerikanska filmer? Och vad skulle hända med Johannes? Han skulle garanterat bli av med jobbet. Aldrig mer kunna jobba som lärare. Bli stämplad som – vaddå? Pedofil eller? En som missbrukar sin roll som lärare. Ett äckel.
Rastlös gick hon omkring i den tomma lägenheten. Julia och Jesper var i skolan, mamma på jobbet. Katten ute och rände någonstans. Hon vandrade från sovrum till vardagsrum. Gick en lov ut i köket. Tillbaka till sovrummet. Det var stökigt och rörigt överallt. Som vanligt. Obäddade sängar. Frukostdisken kvar på diskbänken. Bordet klibbigt av utspilld oboy. Julias kläder slängda överallt. Soffan i vardagsrummet luden av katthår. I det sneda vinterljuset syntes den feta hinnan av damm på alla vågräta ytor tydligt.
Det klack till i henne när hon insåg att det var så här det skulle bli. Hon skulle bli tvungen att gå här hemma och dra hela dagarna. Utan att ha någonting att göra. Ingen att prata med. Dessutom vara tvungen att vara tyst de dagar mamma hade jobbat natt och måste sova. Soc skulle säkert bli inkopplad. Hon skulle bli tvungen att sitta där igen och lyssna på förmaningar om hur viktigt det var att tänka på sin framtid och sköta sig och inte umgås med fel vänner och inte slösa bort sin begåvning för du är ju både smart och intelligent Jeanette inte ska du slarva bort det du har alla chanser i världen att bli någonting och skaffa dig ett bra liv och du vet att din mamma gör så gott hon kan och stöttar dig men du måste bjuda till själv och tänka dig för inte bara rusa iväg och göra det som känns lättast för tillfället och…
Fy faaan, hon orkade inte gå igenom det där igen! Varför hör han inte av sig? Hur svårt är det att skicka ett sms??
***************
Hon var tvungen att gå till skolan. Men till kyrkan kunde de inte tvinga med henne. Mamma hade som vanligt knackat på dörren i god tid.
”Vi åker om en halvtimme, Veronica. Är du klar?”
Hon hade inte svarat. Inte ens orkat försöka. Genom den tunna dörren hörde hon hur föräldrarna förberedde sig. Bytte om till kyrkkläder. Tvättade av Therese. Gick upp och ned för trappen. Till sist knackade pappa och öppnade dörren in till hennes rum. Han rynkade pannan när han såg att hon fortfarande hade skolkläderna på sig.
”Är du inte färdig än? Mår du inte bra?”
Veronica drog ett djupt andetag, klickade ned sajten hon var inne på och vände sig mot pappa.
”Jag följer inte med ikväll.”
”Varför det? Det är ju bibelstudier ikväll. Det vet du väl?”.
”Jag hinner inte. Och jag är trött efter helgen.”
”Så trött kan du väl inte vara? Bibelstudierna är inte särskilt jobbiga. Du vet att vi gärna vill gå hela familjen.”
Mamma dök upp i dörröppningen med Therese på armen.
”Är du inte klar än? Jag sa ju till dig för en halvtimme sedan!”
”Veronica säger att hon inte orkar följa med.”
Mamma räckte över Therese till pappa och klev in i rummet.
”Hur är det med dig gumman? Är du så trött efter helgen? Du håller väl inte på att bli sjuk?”
Veronica försökte le men kände att det mest blev en grimas.
”Nejdå, det är ingen fara. Men jag känner att jag behöver vara hemma ikväll. Jag ska plugga lite och gå och lägga mig tidigt. Jag sov inte så bra i natt.”
Mamma och pappa tittade på varandra.
”Okey då”, sa mamma till slut. ”Vi är hemma vid niotiden”
Så gick de. Äntligen. Veronica klickade upp sidan igen. Hon hade redan bestämt sig för att hon inte skulle välja ett sätt som kunde skada någon annan. Inte ställa sig framför tåget. Hon kunde alldeles för lätt föreställa sig hur det skulle kännas för lokföraren. Att se någon framför tåget och veta att det inte skulle hjälpa att bromsa. Att det var för sent.
Helst ville hon hitta att sätt som inte skulle göra ont. Inte vara blodigt och äckligt och slamsigt. Hon skulle kunna dränka sig. Hon var rätt dåligt på att simma. Vattnet i ån frös aldrig, det var för strömt. Men när hon tänkte på hur iskallt, kolsvart vatten skulle sluta sig över huvudet på henne, hindra henne från att få luft, fick hon panik. Nej, hon kunde inte dränka sig. I alla fall inte nykter. Och var skulle hon få tag i sprit? Det fanns ingen alkohol hemma hos dem, inte ens lättöl.
Hon reste sig och gick ut i badrummet. Öppnade badrumsskåpet och tittade igenom de få medicinförpackningar som fanns där. Alvedon. Panodil. En kvarbliven karta med något slags penicillin som Therese hade fått mot öroninflammation i våras. Hostmedicin och tabletter mot ont i halsen. Inga sömntabletter. Ingenting starkt nog att ta död på en mus ens.
Hon stängde badrumsskåpet och gick ned för trappen, först till hallen och sedan vidare ned i källaren och ut i garaget. Hyllan som löpte längs ena väggen var full av målarfärgsburkar och penslar, små kartonger med spik och skruv, flaskor med lacknafta och t-sprit. Prydligt och ordentligt. Allt på sin plats.
Högst upp, långt utom räckhåll för Therese, stod en gul och röd kartong. Ett orange fält med varningstext. På framsidan en svartvit bild av en råtta. Hon tog ned kartongen. Kände hur hjärtat bankade i bröstet. Hon andades fort och ytligt. Det pirrade i fingertopparna som höll krampaktigt i paketet med råttgift.
Vad höll hon på med? Stod hon här och funderade på att äta råttgift? Var hon inte riktigt klok? Självmord var den yttersta synden, den som inte kunde förlåtas. Livet var en gåva från Gud och fick inte förslösas.
Hon brydde sig inte längre om Gud. Han hade svikit henne, varför skulle hon vara lojal? Men mamma och pappa? De skulle inte heller kunna förlåta. Inte förstå. Och Therese? Hon skulle växa upp med en död storasyster som ingen ville prata om. Ingen skulle nämna. Men hon skulle komma ihåg. Visst skulle hon komma ihåg henne?
Darrande släppte hon paketet. Det föll med en duns mot betonggolvet. Ena hörnet gick sönder och små klumpar med råttgift rann ut. De såg ut som frön. Eller som godis. Som något som Therese gärna skulle stoppa i munnen. Veronica såg framför sig hur hennes syster skulle plocka upp dem med sina små fingrar. Hur hon skulle gapa och smaka på giftet. Hur hon skulle dö av inre blödningar. Långsamt. Som ett skadedjur. Som en äcklig råtta.
Panikslagen såg hon sig omkring. Fick syn på sopborsten och skyffeln som hängde på väggen. Hon sopade upp både paketet och giftet. Slängde allt i sopkorgen. Knöt ihop påsen. Gick i strumplästen ut till soptunnan. Slängde påsen. Gick in igen och blötte en disktrasa och torkade golvet tills det inte längre fanns några spår av de rosa fröna.
Sedan gick hon till duschen, tog av sig alla kläder och vred på varmvattnet tills det var skållhett. Tvättade sig. En gång. Två gånger. Tre gånger.
Det tog emot. Måndag morgon. Dubbellektion i matte. Öga mot öga med Johannes. Och Sofie och den fördömande änglaskaran. Hon blev tvungen att svära sig igenom frukosten, fräsa åt Julia, skälla på Jesper och ryta åt katten för att få tillräckligt med energi för att ta sig till skolan.
Det tog en halvtimme att välja kläder. Hon hade bestämt sig för att vägra anpassa sig. Inte ens om hon ville skulle hon kunna se ut som dem. Och hon ville inte. Hon plockade fram de svarta läderbyxorna som hon hade köpt billigt på Blocket i våras. Hon hade knappt använt dem. Men nu var det läge. Ihop med en julröd top som lämnade axlarna bara blev det – snyggt? Coolt? Sexigt? I alla fall uppseendeväckande.
Det var glest i klassrummet. Nästan halva klassen var tydligen sjuk eller i alla fall inte i skolan. Nettan satte sig vid ett tomt bord för att slippa prata med någon. I bästa fall skulle de få jobba enskilt hela lektionen. När Johannes klev in i rummet tittade hon upp. Han såg sliten ut. Som efter en riktig festhelg. Håret var rufsigt och okammat, han hade inte rakat sig och huden under ögonen var lilasvart. Som om han inte hade sovit på flera dygn. Som om han hade legat vaken och tänkt på – henne?
Hon ville inte tänka på det. Men hennes kropp kom ihåg. Vägrade att glömma. Lägenheten som nästan var helt nersläckt. Det mjuka ljuset från en adventsljusstake i sovrumsfönstret. En bred säng. Hans varma händer mot hennes hud när han drog av henne linnet och knäppte upp bh-bandet. Han såg att hon frös och svepte in henne i duntäcket. Höll om henne, viskade, kysste henne. Tog tid på sig. Med Marcus hade det alltid gått så fort, när han var nöjd och trött var hon fortfarande het och kåt och otålig. Men Johannes hade inte bråttom. Och hon hann med. För första gången hann hon med.
Sluta, sa hon till sig själv. Lägg av! Det är slut. Det har aldrig varit någonting. Han är din mattelärare. Det kan aldrig bli någonting. Men hennes kropp lyssnade inte. Hon mötte hans blick i en halv sekund och plötsligt var hela hon ett minfält, färdig att explodera vid minsta beröring. Fan också! Fan, fan, fan, fan. Och hon visste att hon var avslöjad. Visste att han kände likadant.
Johannes hostade och såg sedan ut att försöka rycka upp sig.
”Det är jättemånga sjuka idag som ni ser och jag är förkyld jag med. Det ingen idé att vi går igenom något nytt när det är så många borta. Det är bättre att ni repeterar det vi har gjort hittills. Ni ska få göra ett test idag”, sa han, plockade upp en bunt papper ur sin väska och fick ett kollektivt stön som gensvar från klassen.
”Det är inget prov. Se det som en repetition bara, en koll på att ni kommer ihåg vad vi har gjort under höstterminen. Skicka runt de här och sätt igång så fort ni har fått ert häfte. Förresten kan ni sprida ut er lite i rummet så slipper ni störa varandra. När ni är klara lämnar ni in till mig och sedan får ni gå.”
Nettan stirrade ned på siffrorna och försökte koncentrera sig. Hon kunde det här. Siffror var hennes grej, hon hade alltid haft lätt för matte. Men idag var det hopplöst. När mobilen darrade till i byxfickan ryckte hon till som om hon fått en stöt. Ett sms? För första gången på hur länge då? Veckor? Månader? År?
”Kan du stanna kvar efter lektionen? Jag måste få prata med dig.”
Hon svarade inte. Lyfte bara på huvudet och nickade.
***************
Hon dog inte. Det var klart hon inte dog. Gud hade ju slutat lyssna på henne. Vänt sitt ansikte från henne. Hon hade legat vaken hela natten. Bett om att få dö. Men Gud brydde sig inte.
Kyrkan hade varit fullsatt och lite till. Vaktmästaren hade fått lov att ställa in extra stolar längst bak. I omklädningsrummet hade hysterin varit nära. Veronica var den enda som inte var nervös. Vad skulle hon vara nervös för? Det värsta hade redan hänt. Och när det här var över skulle hon ändå dö. Så hon gjorde det hon skulle. Sjöng. Spelade sin roll. Tog emot applåderna. Tackade artigt alla som berömde henne, sa att hon var duktig. Log. Och längtade efter att få dö.
Halv tre hade hon gått upp, smugit ned till duschen bredvid bastun i källaren. Tvättat sig. En gång. Två gånger. Tre gånger. Bestämt sig för att aldrig mer sjunga. Aldrig mer tro att hon kunde någonting bättre än andra.
Högmod går före fall. Orden ringde i öronen på henne. Snurrade runt i huvudet. Högmod går före fall. HÖGMOD GÅR FÖRE FALL. Och för första gången i sitt liv förstod hon var ordet ”fallen” betydde. För det var så det kändes. Hon hade varit lycklig, nästan hög. När hon sjöng. När hon hörde hur bra det lät. Hon hade känt sig som att hon svävade. Högt ovanför de andra.
Han drog ned henne på jorden igen och det kändes faktiskt precis som att falla. Suget av rädsla i magen. Skräcken som gjorde benen tunga och klumpiga. När hon landade gick hon sönder. Så kändes det också. Någonting i henne hade gått sönder och skulle aldrig kunna lagas. Högmod går före fall och när man faller blir man trasig.
Det var ett straff, det visste hon. Och Gud skulle inte låta henne dö. Så lätt skulle hon inte komma undan.
Halv fem tittade hon på klockan sista gången. När mamma kom och väckte henne var hon nästan medvetslös av trötthet. Men hon dog inte.
***************
På måndagen var Alice egentligen frisk. Hon hade varit feberfri hela helgen. Men hon mådde fortfarande illa och hade svårt att äta och det var lätt att övertala mamma att hon skulle få vara hemma en dag till. Hon behövde tänka. Behövde vara ensam i huset.
Hon hade stannat på sitt rum hela helgen. Mamma hade snällt sprungit med mat på bricka och försökt övertala henne att i alla fall smaka lite. Örjan hade hållit sig undan, inte visat sig överhuvudtaget.
Men Alice visste att det här bara var en tidsfrist. Hon kunde inte stanna på rummet hur länge som helst. Förr eller senare skulle hon bli tvungen att gå ned, äta vid köksbordet, uppföra sig normalt. Och träffa Örjan.
Bara tanken fick magen att dra ihop sig och kallsvetten att bryta ut och hon blev tvungen att luta sig mot kuddarna igen. Hon kände igen symptomen. Visste att det var den gamla rädslan som kommit i fatt henne. Panikångest. Emetofobi. Kräkfobi. Doktorn hade haft många namn på sjukdomen. Men Alice kunde inte ens känna att det var en sjukdom. Det var ju bara inbillning. Något hennes knäppa hjärna hittade på.
Hon satte sig upp. Väntade ut huvudvärken som alltid följde på en attack. Försökte andas djupt och lugnt. Koncentrera sig på hur luften drog genom näsan och fyllde lungorna. Tillät sig att prata högt med sig själv nu när hon var ensam i huset.
ta det lugnt andas du kommer inte att kräkas det vet du det bara känns så men det kommer inte att hända för du mår inte illa på riktigt det bara känns så slappna av och andas andas andas
Till slut klingade huvudvärken av och hon kunde resa sig. Hon drog på sig morgonrocken, gick fram till skrivbordet och satte på datorn. För första gången på en vecka. Hon hade varit nästan helt isolerad. Simon hade skickat massor av oroliga sms de första dagarna som hon knappt hade orkat svara på. Till slut hade hon bett honom låta bli, försökt förklara att hon mådde jättedåligt och inte orkade prata med någon. Han hade kommit förbi med en julstjärna – världens mest oromantiska blomma och typiskt Simon – som mamma hade tagit emot. Den stod i fönstret och såg törstig ut, ingen hade kommit ihåg att vattna den.
Simon hade fyllt hennes facebooksida också med klipp från youtube, kärlekssånger från spotify och löjliga recept på hur man snabbast blir frisk från en förkylning. Alice öppnade de två första, sedan orkade hon inte mer. Han var rar och gullig och visst var hon kär i honom. Visst var hon det? Men hon kände ingenting just nu. Orkade bara inte med fler känslor. Hon behövde tankar istället, behövde använda hjärnan. Få vara sitt gamla logiska och rationella jag.
Hon öppnade google och skrev in ”smygfilmad” i sökrutan. Hon hoppade över Flashback, ville inte veta vad det stod där, och koncentrerade sig på nyhetsmedia.
”För elva år sedan smygfilmades hon i duschen av sin styvfar, som friades av hovrätten.”
”Även 18-åringens två syskon filmades i föräldrahemmet, och när händelsen uppdagades blev de alla kränkta, sårade och upprörda och polisanmälde styvpappan. Men utredningen lades ner – att smygfilma i det egna hemmet är inte brottsligt.”
”Att smygfilma någon som har sex och sedan skicka filmerna till den filmades mamma och vänner är inte ofredande slår Högsta domstolen fast.”
”Det finns inget generellt förbud mot att filma en enskild person utan dennes samtycke”
Ju mer hon läste desto mer deprimerad blev hon. Och förbannad. Hon var uppenbarligen inte ensam om att bli smygfilmad av en ”styvfar”. Och det var alltså inte olagligt. Så även om hon hade haft kameran kvar, hade kunnat bevisa vad som hade hänt så hade det inte hjälpt. Och hon hade inte kameran. Inte usb-minnet. Inte det minsta lilla bevis för vad han hade gjort. Skulle mamma tro på henne om hon berättade? Skulle hon det? Alice visste inte. Mamma verkade helt blind för Örjans brister. Såg inte hur han plötsligt bestämde hur det skulle vara hemma hos dem. Vilka tider de skulle äta. När det var dags att gå och lägga sig. Vilka tv-program som var bra och vilka som var dåliga.
Förut, när allt var som det skulle, brukade de äta sent och ta god tid på sig. Pappa kom sällan hem före sex på kvällen och ville gärna ta en promenad innan det var dags för middag. Ofta var maten inte klar före halv åtta och sedan tillbringade de resten av kvällen vid matbordet. Pratade om vad som hänt under dagen. Diskuterade. Läste högt ur tidningen och hade synpunkter, åsikter, viktiga saker att säga. Gjorde läxor. Var tillsammans.
Men Örjan var van vid att äta klockan fem. Så nu stressade mamma hem från jobbet för att hinna få maten färdig i tid. Mat hade blivit föda. Något man var tvungen att stoppa i sig för att överleva. Så snabbt och tyst som möjligt.
Hon reste sig, gick ned för trappan och in i arbetsrummet. Det var lika prydligt som vanligt. Ingen dator. Ingen portfölj. Alice sökte ändå igenom rummet en gång till. Öppnade lådorna. Tittade bakom böckerna i bokhyllan. Ovanpå klädskåpet. Kände under stolsdynan och tittade på undersidan av skrivbordsskivan. Ingenting.
Så vad skulle hon göra nu? Hur skulle hon stå ut med att bo här ihop med det där jävla äcklet? Hon skulle kunna flytta till pappa i Uppsala. Men då skulle mamma och Bonnie bli ensamma kvar här med Örjan. Ensamma med en pervers galning som tydligen gick igång på 16-åriga tjejer. Vad skulle hon göra? Vad faan skulle hon göra?
Hon grät i två timmar innan hon somnade. Utmattad.
****************
En efter en blev de klara. Lämnade in testet och gick lättade därifrån. Till slut var det bara Nettan kvar. Och Johannes. Hon reste sig och gick långsamt fram mot katedern. Försökte se ut som vanligt. Försökte gå som vanligt. Men inget kändes som vanligt. Hon var medveten om varenda detalj hos sig själv. Håret som kittlade mot halsen. Topen som plötsligt kändes för trång. Fingertopparna som snuddade vid det mjuka skinnet i byxorna.
När hon närmade sig reste han sig nervöst upp.
”Jag måste säga upp mig”, sa han. ”Jag har tänkt på det hela helgen. Jag kan inte vara kvar här. Jag står inte ut med att se dig och veta att jag inte får…röra vid dig. Det går bara inte.”
Nettan visste inte vad hon skulle säga. Vad han ville att hon skulle säga. Det blev helt tyst i rummet. Tyst i korridoren utanför. Lunchrasten hade börjat, alla hade gått till matsalen. Väggklockan tickade högljutt, i takt med hennes hjärta.
Hon visste inte vem som tog första steget. Men plötsligt hade hon hans armar omkring sig. Hans mun mot sin. Hans tunga i sin mun. Sina händer i hans hår. Sina höfter mot hans. Hans varma händer innanför den tunna tröjan.
Ingen av dem hörde när dörren öppnades. Men de hörde när den smällde igen. Hårt.
Alice var sjuk. Riktigt dålig. Närmare 40 graders feber. Kunde inte äta. Ville inte dricka. Var tröttare än hon någon gång varit i sitt liv.
Mamma var bekymrad. Tog ut sparade semesterdagar och stannade hemma. Ringde sjukvårdsupplysningen och fick rådet att avvakta och bara se till att Alice fick i sig tillräckligt med vätska. Ringde sjukhuset och fick samma svar. Ringde till och med Alices pappa i Uppsala och skrämde upp honom.
Timmarna och dagarna flöt fram som en trög och förorenad flod. Alice flöt med. Drev viljelöst fram, halvt vaken, halvt sovande. Drömmar, minnen och verklighet avlöste varandra. Till slut kunde hon inte skilja det ena från det andra. Vad var sant? Vad hade hänt och vad hade inte hänt? Hon ville inte veta. Hon ville stanna där hon var. Ville vara liten och omhändertagen igen. Få stanna i en värld där allt som existerade var mammas mjuka röst och snälla händer. Där alla ljud var dämpade och ljuset från adventsstjärnan i fönstret lyste lagom starkt.
Det gick inte. Det är klart att det inte gick. På fredagsmorgonen vaknade hon och visste att bubblan hade spruckit.
Mamma såg det på en gång när hon kom in i rummet.
”Men god morgon! Nu tror jag febern har gått ned. Vänta ska vi kolla! 37 och en halv! Det var på tiden. Jag var helt inställd på att åka upp med dig till akuten idag och kräva att de skulle lägga in dig. Det måste ha varit en riktig influensa som du fick. Nu måste du äta lite. Du har bara druckit lite saft i en hel vecka. Jag törs inte tänka på hur många kilon du har gått ned.”
Fortfarande pratandes gick mamma ut ur rummet och ned för trappan. Alice lutade sig matt mot kuddarna igen. Lyfte blicken. Tittade på skåpluckan. Någonting var annorlunda. Det lilla svarta hålet var inte längre lika svart. Visst var det så?
Hon drog undan täcket och satte ned fötterna på mattan. Det snurrade till och en kort stund trodde hon att hon skulle svimma. När rummet stod still igen reste hon sig på darrande ben. Gick tvärs över golvet fram till garderoberna. Lyfte ena handen och petade upp luckan. Leksaker, spel, böcker. Ingen kamera. Ingen jävla kamera.
Hon visste att hon hade sett den. Visst hade hon det? Visst hade hon varit i arbetsrummet, öppnat Örjans dator, hittat usb-minnet, sett filmerna, bilderna…hon hade gjort allt det där. Det var ingen feberfantasi.
Det klack till i henne när hon insåg att han måste ha varit inne i hennes rum. När hon låg och sov. Febrig och alldeles för sjuk för att kunna låsa dörren. Han hade varit inne i hennes rum och tagit bort kameran. Tagit bort bevisen. Sett henne ligga där i sängen. Tittat på henne.
Mattheten svepte som en våg över henne. Benen började skaka. Det susade i öronen. Hon snubblade tillbaka mot sängen. Kände illamående löpa i kapp med den sprängande huvudvärken. Kände igen vartenda symptom. Hon måste få lägga sig. Ligga still. Koncentrera sig på att inte kräkas. Inte kräkas.
En enda tanke tumlade runt i hennes hjärna. Vem skulle tro på henne nu? Vem – skulle – tro på – henne - nu??
*************
Det hade gått riktigt bra. Inte perfekt, men helt okey. Och vem hade trott det? Det var som att alla hade bestämt sig för att ändå göra sitt bästa. Trots allt.
Veronica hade försökt undvika Sofie. Sett till att inte vara i omklädningsrummet när hon var där. Sett till att det alltid fanns en buffert av människor mellan dem.
På ett plan ångrade hon att hon hade varit så elak. På ett annat plan njöt hon av sin nya känsla av makt. Hon visste att det var fel. Hade gjort ett halvhjärtat försök att be både Sofie och Gud om ursäkt. Sofie hade bara stirrat iskallt på henne och vänt sig bort. Gud hade gjort samma sak. Och Veronica visste varför. Det är ingen idé att be om ursäkt om man inte uppriktigt menar det.
Publiken på genrepet var inte så stor men entusiastisk. Efteråt hade flera kommit fram och sagt att det var jättebra och att de var jätteduktiga och gratulerat både Anton och kören. Och Anton hade för första gången på flera veckor sett glad ut.
”Ni var skitduktiga – om ni ursäktar språket. Men ni var verkligen bra. Allihop! Det är bara några småsaker jag vill att ni tänker på till i morgon”, hade han sagt när publiken hade troppat av och kören samlat ihop sig igen, varma och upphetsade av gensvaret. ”Tänk på att vi gör det här tillsammans. Det är bara när vi sjunger ihop på riktigt som det låter bra. Och tänk på att ha roligt samtidigt. Det är faktiskt det allra viktigaste. Jag tror vi har glömt bort det allesammans den sista tiden. Jag också. Jag ber om ursäkt för det.”
Hade Sofie varit i närheten hade Veronica just i det ögonblicket kunnat be uppriktigt om ursäkt. Men Sofie stod för långt bort och när Anton var klar försvann hon med resten av tjejerna ner till samlingsrummet i källaren för att byta om.
Veronica dröjde sig kvar. Hon ville inte gå hem. Ville inte lämna scenen. Ville dröja kvar i musiken så länge det gick. Anton packade ihop noterna och fällde ned locket över tangenterna på pianot.
”Är du nöjd med kvällen?” sa han och vände sig mot Veronica.
”Jaa”, svarade hon och kände att hon log fånigt. Stort och saligt. Anton log tillbaka. Det syntes att han förstod hur hon kände sig.
”Jag ska gå ned och se till att alla blir klara där nere. Stanna kvar här en stund du. Jag tror att Örjan är kvar också. Det lyser i äldsterummet. Så du är inte ensam.” sa han och gick.
Hon väntade tills Anton försvunnit ned för trappan. Sedan ställde hon sig mitt på scenen. Strålkastarna var släckta. Det var dunkelt i kyrkan. Hon blundade och kände hur sången fortfarande brusade inom henne. Hörde applåderna. Visste att i morgon skulle det bli ännu bättre. Publiken skulle vara större. De skulle applådera högre. De skulle applådera för hennes skull.
Kanske hörde hon någonting. Kanske var det lukten. After shave och något annat. Något tungt och fuktigt. Förvirrad öppnade hon ögonen. Örjan stod rakt framför henne, så nära att hon kände värmen som strömmade ut från honom. Hennes blick fastnade vid den glimmande guldtanden. Hon såg att hans läppar rörde sig, men hörde knappt vad han sa. ”jättebra” ”klockrent” ”strålande”. Orden fladdrade förbi i små pustar mot hennes ansikte.
Kanske såg han att hon inte lyssnade. Han sträckte ut handen och tog tag om hennes haka. Inte hårt. Bara så pass att hon tvingades höja blicken och se honom rakt i ögonen.
”Men vet du vad jag tycker bäst om?” sa han.
Hon skadade stumt på huvudet.
”Ditt hår.” Innan hon hann reagera hade han släppt taget om hennes haka flyttat händerna till hennes axlar och vänt henne ett halvt varv. Han tog tag i hårspännet som höll ihop knuten hon hade i nacken och knäppte upp det. Spännet lossnade och hennes långa hår rann ned över ryggen. Plötsligt tog han tag i håret och snodde det ett varv runt sin hand. Han drog henne intill sig, så nära att hon kände hans kropp mot sin. Kände hans mun intill sitt öra.
”Och jag gillar det sätt du rör dig på scenen. Man ser vad du tänker på. Ser precis vad du vill.
Hon sprang. I scenkläder. Utan jacka. Med hjärtat dunkande i bröstet och allt utom musik och applåder i öronen. Kände inte att det var kallt. Kände inte tårarna och snoret som frös fast på kinder och haka. Hon sprang ända fram till grinden. Där stannade hon.
Mamma skulle vara vaken. Skulle vänta på henne. Sitta i köket med ett korsord och en kopp te. Vilja veta hur det hade gått, hur kvällen hade varit. Hon kunde inte springa in så här. Kunde inte svara på frågor. Kunde inte – ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG – berätta.
Kylan kom ifatt henne. Fick svetten på ryggen att förvandlas till en iskall rännil. Händerna var djupfrysta. Hon darrade så att hon knappt fick tag i dörrhandtaget. På valna fötter snubblade hon in i hallen. Fortsatte utan att ta av sig skorna in på gästtoaletten. Lyckades låsa dörren. Sjönk ihop på toalettstolen.
”Veronica? Är det du?” Mamma lät orolig.
”Ja, det är klart”.
”Har det hänt något?”
”Neej. Jag var bara så kissnödig.”
”Bra. Det finns varmt te om du vill ha.”
”Jag kommer.”
Hon fattade inte att hon kunde låta så normal. Så vanlig. Som om ingenting hade hänt. Hon sträckte sig fram och vred på kranen. Väntade tills vattnet var varmt. Reste sig och tvättade ansikte och händer. En gång. Två gånger. Tre gånger. Tvättade bort alla spår av svett och smink, tårar och snor. Hon torkade ansiktet noga och tittade till slut på sig själv i spegeln. Försökte bli Veronica igen. Den Veronica som var duktig på att ljuga. Som var van vid att inte säga sanningen. Som inte syntes och inte hördes och aldrig tog plats.
Mamma såg fortfarande orolig ut när där hon satt vid köksbordet.
”Har du inte bytt om? Gick du hem, klädd så där?”
”Jag fick skjuts av Anton. Jag ska stryka kläderna lite så att de är fina till i morgon. Jag orkade inte ta av mig dem.”
”Kom och sätt och berätta hur det gick ikväll. Var du nervös?”
”Det gick bra. Mamma, jag är faktiskt jättetrött. Helt slut. Och vi har druckit te hela dagen, jag vill inte ha mer. Jag skulle vilja duscha och gå och lägga mig på en gång om du inte har något emot det.”
”Nej, det är klart att jag inte har. Du ser verkligen trött ut. Får jag bara borsta tänderna först så kan du duscha i lugn och ro.”
”Visst.”
Hon duschade länge. Vred upp värmen tills vattnet nästan skållade henne. Tvättade sig. En gång. Två gånger. Tre gånger. I morgon skulle de ha premiär. Och så en föreställning till på söndagen. Hon bestämde sig för att överleva två dagar till. Sen skulle hon dö.
