Kapitel 18

Det hade varit katastrofvarning redan från början. Emmas föräldrar var borta så festen blev hemma hos henne. Helt osannolikt hade alla i klassen dykt upp. Till och med Nettan kom, fast en timme efter alla andra. Så klart. Huset var inte så stort, det blev fullt av folk i de små rummen. Emma hade plockat undan allt som var skört och flyttat möblerna i vardagsrummet så att det fanns plats om någon ville dansa.

Herregud, dansa! Alice hade väl aldrig känt mindre lust till dans. Till att börja med hade festen varit ganska lugn. De hade käkat pepparkakor och druckit glögg och nästan konverserat med varandra. Lekt vuxna. Bytt löjliga julklappar med varandra. Fått och gett bort saker som ingen egentligen ville ha. Alice hade spelat med. Visat sitt väluppfostrade jag. Lett vänligt mot Anna och Simon som höll varandra i handen. Oavbrutet. De skulle fan växa ihop om de fortsatte på det sättet.

När den sötsliskiga glöggen äntligen var slut hade Emil och Fahid plockat fram öl och cider. Lukas hade med sig en flaska sprit, någon eländig polsk vodka som hade funkat bättre att elda med än att dricka. Alice hade inte ens försökt, det räckte med att titta på hur de andra såg ut när de försökte få i sig spriten. Till och med Sofie och hennes gäng hade haft med sig alkohol. Vitt vin i kartong. De bjöd frikostig och temperaturen i huset hade gått upp snabbt. Efter en halvtimme kände sig Alice som den enda nyktra människan i hela huset. I hela världen. I hela universum.

Hon knuffade sig ut ur köket och in i vardagsrummet där en cd-spelare stod på på högsta volym. Simon och Mårten hade gjort en julfestlista på spotify och nu ylade Mariah Carey ”all I want for Christmas is youuuuuu…”

Alice tog en näve nötter ur en skål på soffbordet och satte sig i soffan. Ensam. Hon tittade upp och fick syn på Veronica. Hon kom vinglande över golvet med ett glas i handen. Det såg ut som att hon hade sikte på soffan, men vägen dit var allt utom rak. Efter sig lämnade hon ett droppspår av klibbigt vitt vin. Vem det än var som hade försett Veronica med vin så hade den personen gett henne för mycket. Alldeles för mycket.

Till slut kom hon fram till soffan och satte sig ned. Väldigt försiktigt. Djupt koncentrerad på att inte spilla ut vinet. Lyckades ändå tippa ur en skvätt över Alices strumpor.

”Men se dig för!” fräste Alice och drog åt sig fötterna.

”Oj, förlåt! Det var inte me- meningen”, svarade Veronica och hickade högt.

Alice tittade lite närmare på henne. Hon var verkligen full. Aspackad. Nån skulle få lov att se till att hon kom hem ikväll. Det skulle inte bli Alice. Hon tänkte bara sitta här en liten stund till. Sen skulle hon gå hem. Ensam. Totalt ensam.

”Hu – hur är det att vara Alice?”

Alice ryckte till. Hon hade redan glömt bort Veronica.

”Vaddå? Vad menar du?”

”Hur är det att vara Alice?” upprepade Veronica. ”Så duktig jämt. Alltid bäst på allt. Självsäker. Och s-stolt.”

Alice stirrade på henne. Det var alltså så de såg på henne. Självsäker och stolt. Och bäst på allt. Utom att ha en vettig relation till någon annan levande varelse förstås.

”Det vill du inte veta” sa hon avfärdande. Hon vände sig bort och stirrade mot dem som dansade. ”You better watch out, you better not cry” sjöng Bruce Springsteen.

Veronica sa inget mer. Hon bara sjönk ned en bit till i soffan.

Hon borde gå hem hon skulle gå hem varför satt hon här och tittade på en massa fulla människor som gjorde en massa dumma saker det var helt meningslöst sprit tog verkligen fram det sämsta hos alla hon skulle aldrig dricka aldrig bli som mamma den där vintern när hon bara grät och där är Simon och Anna måste de hångla så alla ser det jag vet hur det känns vet hur han smakar vet hur det ryser i hela kroppen när han låter händerna glida nedför ryggen på det där sättet jag ska gå hem nu borde gå hem måste gå hem

”Du, hjälp till här!”

Alice slet blicken från Simon och Anna. Nettan stod framför henne och puttade otåligt till henne med foten.

”Kom igen! Vi måste få ut Veronica till toan. Jag klarar det inte själv, du får hjälpa till.”

”Va?”

”Hon kommer att spy över dina fötter om du inte hjälper till. Ta tag i andra armen.”

Hon visste inte varför hon gjorde det. Men hon reste sig upp, fick tag under Veronica arm och tillsammans halvt bar halvt släpade de ut henne till badrummet i hallen. Folk vek undan framför dem, Nettan röt om det inte gick tillräckligt snabbt.

”Flytta på er för fan. Vi måste fram!”

Veronica hade börjat snyfta.

”Förlåt, förlåt, förlåt”, kved hon.

De hann precis fram till toan som tack och lov hade locket uppfällt när Veronica föll på knä och började kräkas. Alice vände sig bort, slog händerna för öronen och blundade. Hon andades genom munnen. Kände hur hjärtat galopperade i bröstet på henne.

Så vidrigt så jävla vidrigt varför måste folk låta så när de spyr jag vill inte höra vill inte se jag står inte ut med stanken andas genom munnen andas genom munnen jag kommer också att spy jag vet det jag klarar inte det här jag kommer att spy

Hon visste inte hur lång tid det tog. En minut? Fem minuter? En evighet? Till slut kände hon hur Nettan puttade till henne med foten igen.

”Du kan öppna ögonen nu. Hon är klar”.

Alice vände sig tveksamt om. Både Veronica och Nettan satt på golvet. Veronica med ryggen lutad mot väggen. Hon såg helt slut ut. Var grön snarare än vit i ansiktet. Nettan hade blött en handduk och torkade Veronica i ansiktet med den. Alice gick fram och öppnade fönstret men fortsatte att andas genom munnen för säkerhets skull. Höll sig på så långt avstånd som möjligt.

”Vad är det med dig då? Har du aldrig sett någon spy förut?”

Alice gjorde en grimas mot henne men svarade inte på frågan. Någon bankade på dörren, högt och otåligt.

”Stick, för fan! Får man inte vara ifred på toa på det här stället?” skrek Nettan och Alice såg hur Veronica ryckte till av ljudet.

”Hur är det med henne? Mår hon bra nu?” frågade hon.

”Tja, det kommer att smaka död grävling i munnen i morgon bitti och hon kommer ha jävligt ont i huvudet. ”Nettan flinade till men blev snabbt allvarlig igen. ”Vi borde se till att få hem henne.”

”Varför bryr du dig om det? Du har väl aldrig brytt dig om någon annan än dig själv!”

”Ska du säga! Om det någon som bara tänker på sig själv och sina egna betyg så är det väl du. När hjälpte du någon sist??”

Piken tog. Hon visste att Veronica skulle behöva hjälp hem. Men själv hade hon inte tänkt göra det. Inte förrän Nettan krävde att hon skulle hjälpa till.

”Vet du var hon bor?”

”Neej, vet du? Någon måste väl veta? Sofie kanske?”

”Ska du gå och fråga Sofie då eller?”

Nettan fnös till och log motvillig.

”Knappast!”

”Trädgårdsgatan 3. Jag bor på Trädgårdsgatan 3. Jag…jag tror jag behöver lite hjälp. Att hitta hem. Tack.”

Veronica hade slagit upp ögonen men såg knappast medveten ut.

”Okey, kom igen då så hjälper vi dig hem. Du mår bra av frisk luft så det är bäst vi går. Kanske du hinner nyktra till lite”, sa Nettan och reste sig upp.

Tillsammans fick de upp Veronica på benen. Hon svajade till och blev ännu grönare i ansiktet.

”Jag släpper om hon börjar spy!” sa Alice och hörde själv hur barnsligt rädd hon lät.

Veronica viftade avvärjande med handen och gick mot dörren. Vinglig och ostadig men på egna ben. Nettan låste upp och viftade undan dem som väntade i hallen utanför. Fick på Veronica jacka och mössa och föste ut både henne och Alice genom dörren. Motvilligt tog Alice tag under ena armen på Veronica och så började de gå.

Det var kallt, så kallt att det kändes som om näshåren frös till is vid varje andetag. På himlen ovanför dem blinkade en triljard stjärnor. Alice kunde inte låta bli att titta efter de stjärnbilder hon kände igen. Dem som pappa hade lärt henne när hon var liten. Karlavagnen och sjustjärnorna och cassiopeia…

Det gick tysta en stund. Alice sneglade på Veronica. Hon hade fått lite mer färg, kinderna hade blivit röda i kylan. Hon gick med huvudet sänkt, stirrade rakt ned på sina egna fötter. Alice såg hur hennes axlar skakade till och plötsligt började hon snyfta, högt och okontrollerat.

”Hallå där”, sa Nettan mjukt och stannade.

Veronica grät helt hejdlöst. Det rann snor ur nästan på henne och Alice blev tvungen att vända bort blicken igen.

”Det var så äckligt! Först sa han…att jag var söt … och bra och sen höll han fast mig och det var så äckligt…”

Alice och Nettan tittade på varandra. Nettan vände sig mot Veronica, fick upp en pappersnäsduk ur fickan och torkade bort snor och tårar.

”Hörru, vad snackar du om? Vi fattar inte.”

Veronica blundade och snöt sig. Hon darrade i hela kroppen, knäna skakade och tänderna klapprade mot varandra.

”Ta det en gång till” sa Nettan. ”Vem var det som var så äcklig?”

”Jag känner mig så smutsig. Fattar ni? Det var mitt fel. Jag skulle inte ha köpt den där blusen. Och jag skulle inte ha retat Sofie. Jag trodde att jag var bättre än hon. Det var mitt fel. Fattar ni?”

”Nej, inte särskilt mycket. Är det Sofie som är äcklig?”

”Neej. Det är han.”

Nettan suckade och såg ut att vara på väg att tappa tålamodet.

”Kom igen nu. Vilken han?”

”Örjan”, sa Veronica och började gråta igen.

Nettan tog ett steg bakåt och stirrade på Veronica.

”Vänta lite nu”, sa hon långsamt. ”Hur många Örjan kan det finnas i en håla som Nysund? Pratar du om vår rektor – den jävla skitstöveln?”

Veronica svarade inte. Alice kände hur hon själv blev alldeles blek. Hennes knän började också darrade och det pirrade i fingrarna. Hon blev tvungen att luta sig mot närmaste husvägg.

”Vad är det med dig nu då? Håller du på att svimma?”

Alice drog efter andan och såg Nettan rakt i ögonen.

”Varför kallar du rektorn för skitstövel? Vad vet du om honom?”

”Jag vet att han är en idiot och en skitstövel och ett jävla pervo! Hurså?”

”Det vet jag med” sa Alice tyst.