måndag 24 oktober 2016

Kapitel 10

Nettan hade haft ett tomrum omkring sig hela hösten. Men nu hade tomrummet blivit ett vacuum. Folk vek undan för henne i korridorerna. Tystnade när hon närmade sig. Stirrade. Eller gjorde tvärtom, vek undan med blicken, vägrade ögonkontakt. Alla verkade veta vem hon var. Och vad de påstod att hon var. En hora. En billig slampa som gick till sängs med lärare för att få bra betyg. Värsta sorten.
”Hallå”, ville hon skrika. ”Jag har inte gjort något! I alla fall inte det!” Men det går inte att skrika i vacuum. Det hörs inte.
Hon hade inte svarat på Johannes sms igår kväll. Visste inte vad hon skulle göra eller säga. Visste inte ens vad hon skulle känna. Hon var inte kär i honom. Inte på samma sätt som hon hade varit i Marcus i alla fall. Men ändå.
Efter lunch hade de matte. Antingen skulle hon gå dit. Eller också skulle hon inte.
Förmiddagens lektioner sniglade fram. Hon kunde inte koncentrera sig. Tittade på klockan. Fem i elva. Försökte läsa. Tittade på klockan igen. Fem i elva. Och fem i elva. Och fortfarande fucking-fem-i-elva.
Till slut blev det ändå lunch. Nettan dröjde sig kvar, lät de andra gå först. Hon hade inte mycket annat att välja på än att gå till matsalen. Plånboken var tom och hon var redan hungrig så det skrek i magen.
Pannkakor till lunch betydde att det var tomt i caféterian och kaos i matsalen när alla skulle få plats. Nettan tog sin orange plastbricka och en tallrik, högg åt sig ett par pannkakor och såg sig om i rummet. Vid ett enda bord fanns det lediga platser. Där satt den där mesiga tjejen med det långa håret. Nettan kunde aldrig komma ihåg hennes namn. Just det, Veronica. Hon satt och stirrade rakt ut i luften och smålog. Vilket freak! Det var någonting mer som var annorlunda med henne idag. Efter en stund kom Nettan på vad det var. Hon hade håret i tofs. Det var första gången. Hon gick fram till bordet.
”Är det ledigt här?”
Veronica tittade upp och såg förvirrad ut.
”Va?”
”Jag sa: är det ledigt här?”
”Javisst. Så..så klart.”
Veronica hade blivit blodröd i ansiktet och såg ut att försöka gömma sig bakom hår som inte fanns. Nettan suckade. Tänk att vara så fullkomligt hopplöst jävla blyg.
”Du är en del av det där pingstkyrkegänget, eller hur? Sofies änglaskara?”
Veronica tittade upp och blev plötsligt blek istället.
”Nej. Jag är inte det minsta änglalik. Nu måste jag gå”, sa hon och reste sig. Hon tog sin bricka och gick innan Nettan hann säga något mer.

***************

Alice tittade på Nettan som satt ensam kvar vid bordet. Hon visste inte vad som var sant och vad som inte var sant av all skit som Sofie snackade. Eller snarare antydde. Hon sa aldrig rent ut vad hon faktiskt hade sett. Fyllde upp tomrummen med miner och blickar och sin egen vidriga självgodhet. Alice hade alltid haft svårt för det där pingstkyrkegänget. Det hade inte precis blivit bättre sedan Örjan kommit in i bilden. Det var bara fasad och yta alltihop. Alla får vara med – fast bara om ni blir precis som vi, typ.
Nettan skulle aldrig bli som dem. Alice kunde irritera sig på henne. Bli galen på den där utstuderade sexiga imagen. Men någonstans beundrade hon henne. Att hon vägrade anpassa sig. Till och med nu.
Nettan reste sig och började gå mot utgången. När hon närmade sig bordet där Emil, Lukas, Fahid och några andra killar satt vände sig alla vid bordet mot henne. Någon av dem sa nåt, Alice kunde inte höra vad, och alla började asgarva. Nettan blängde på dem, satte näsan i vädret och gick vidare. När hon passerade bordet sträckte Emil ut handen och klappade till henne i baken.
Nettan snurrade runt och gav Emil fingret. Körde nästan upp en lång nagel i näsan på honom. Till och med på det här avståndet kunde Alice se hur förbannad hon var. Grabbarna runt bordet flinade. Nettan svängde runt igen och marscherade ut ur matsalen. Svartögd. Rasande. 
”Såg du det där?” sa Alice till Simon.
”Mmm. Det var väl ungefär vad hon förtjänade.”
”Vaddå? Förtjänar hon att Emil tafsar på henne?”
”Alltså, jag menade inte så. Men du har väl hört vad de säger om henne? Att hon knullar runt med lärare för att få bra betyg?”
”Tror du på allt du hör? Och har det blivit ”lärare” helt plötslig, inte bara EN, utan flera? Och förresten spelar det ingen roll. Hon har väl rätt att ligga med vem hon vill. Det är hennes val.”
”Vaddå, menar du att det är rätt att en lärare ligger med sina elever?”
”Neeej, men det är väl Johannes som gör fel i så fall. Inte Nettan. Förresten vet vi ju inte om det är sant. Det inte precis första gången som Sofie snackar skit om folk. Och förresten är det alltid fel att tafsa på nån.”
”Okey, okey. Lägg ned nu. Jag vill inte bli osams på grund av Nettan. Det är hon inte värd.”
”Det är inte Nettan vi grälar om. Det är principer!”
”Ja, ja, du har rätt. Jag ger mig. Det ÄR fel att tafsa. Är du nöjd nu?”
De hade grälat. För första gången. Alice visste inte om det var bra eller dåligt.

**************

Ett bra tag höll raseriet henne varm. Men så småningom kröp novemberkylan in under kläderna. Frusen drev hon runt i centrum. Tomtar och julgranskulor överallt, trots att det var två veckor till första advent. Snön hade bäddat in stan. Gömt de värsta skavankerna. Torget var nästan öde. Ingen gick ut frivilligt.
Nettan drev från affär till affär. Frös när hon var tvungen att gå ut. Svettades inomhus. Fötterna kändes fuktiga och omväxlande iskalla och klibbiga av svett. 
Hon kunde inte gå hem. Mamma jobbade natt den här veckan. Hon skulle garanterat vakna om Nettan kom hem. Ställa en massa jobbiga frågor. Vilja veta. Och vad skulle hon svara? ”Jo, det är så att jag råkade kyssa en lärare och nu tycker alla att jag är en hora så jag vill inte gå till skolan längre.” Säkert.
Det tog en timme att avverka alla affärer. Sedan hade hon minst två timmar till att fördriva innan hon kunde gå hem. Hon letade igenom väskan en gång till. Nada. Inte en spänn. Faan vad hon hatade sitt meningslösa fattiga jävla skitliv.
Hon bara måste få sitta ner en stund. I värmen. Den guldgula kringlan utanför Veras ropade till henne. Dörrklockan pinglade när hon klev in.
”Jag väntar på en kompis. Jag beställer när hon har kommit”, sa hon till tanten bakom disken och gick vidare mot det inre rummet.
Att fika på Veras var som att hälsa på hos en gammal mormor eller farmor. De tre caférummen var fulla gamla möbler. Alla såg olika ut. Överallt stod det prydnadsgrejor. Porslinskatter och glasskålar. Svartvita porträtt i små silverramar. Ljuslyktor och hästar i keramik. Det var så kitschigt att det var snyggt – fast det var så fruktansvärt fult.
Nettan sjönk ned i en sammetssoffa och tog av sig jackan. Sparkade av sig stövlarna och försökte röra på tårna. De var så kalla att det gjorde ont. Hon drog upp fötterna i soffan och la jackan över dem. Lutade huvudet mot soffans höga ryggstöd och blundade.
”Jag bjuder på en kopp choklad så länge, medan du väntar. Du ser så kall ut så man fryser bara man tittar på dig”.
Nettan ryckte till och tittade upp mot cafétanten. I handen höll hon en rykande mugg med choklad. Den doftade himmelskt.
”Tack” sa hon och tog emot muggen. Den lena smaken av varm choklad och vispad grädde gjorde henne nästan tårögd.
Hon tog upp mobilen ur väskan. Klickade fram Johannes meddelande. ”Tänker på dig! xxxx”.
”varför då” skrev hon och klickade på sänd innan hon hann ångra sig.
Hon drack två heta klunkar. Sedan kom svaret.
”Kan inte tänka på någonting annat. Vet inte vad du har gjort med mig. Var är du?”
”på veras”
”Kan vi ses? Vi måste prata.”
Prata. Behövde de det?
”vet inte”
”Snälla Nettan. Jag vet att det här är fel. Men jag kan inte hjälpa det. Jag måste få träffa dig. ”
Vad spelade det för roll? Alla hade ju redan bestämt sig för vad som hade hänt. Hon kunde lika gärna låta det hända.
”ok. var?”
”Hemma hos mig? Jag bor på Storgatan 14b. Högst upp. Jag är hemma om tio minuter.”
Hon blev sen hem och fick skäll av mamma för att hon inte hade hjälpt till med middagen. Julia ockuperade datorn hela kvällen, skyllde på någon skoluppgift och fick mammas beskydd. Nettan pluggade in hörlurarna till mp3-spelaren och försökte tysta alla tankar och känslor som vrålande for runt i hjärnan på henne.
Han sa att han var kär i henne. Att han tänkte på henne dygnet runt. Att hon var allt han hade drömt om. Och att han visste att det var fel och att det var nästan tio års åldersskillnad mellan dem och att han var hennes lärare och hon var hans elev och det var förbjudet men det spelade ingen roll för han älskade henne och skulle vänta på henne tills hon hade gått ut gymnasiet och han skulle säga upp sig redan på måndag och söka en tjänst på någon annan skola kanske i Stockholm där inte hon var elev och då kunde ingen säga något och hon kunde komma på besök på helgerna för han älskade henne och ville ha henne och kunde inte tänka på något annat fast han visste att det var fel
Hon orkade inte med det här. Hon orkade fan inte med det. Visst, han var söt och snäll och rar mot henne och han fick henne att känna sig snygg och sexig. Men hon var inte kär i honom. Det var hon inte.
Men han var kär i henne och han älskade henne och han kunde inte tänka på något annat och om han bara bytte jobb
Nettan nästan slet till sig datorn när Julia äntligen var klar. Två nya meddelanden på facebook.

”du vet att sex före äktenskapet är synd va hur mycket synd tror du det är att knulla med sin lärare?”
”vi som trodde du var flata. Om det bara var kuk du ville ha så kunde du ha kommit till oss”

Händerna darrade när hon plockade upp mobilen.
”Vi ska aldrig träffas mer. Fattar du? Aldrig mer!!!!”

******************

Alice sjönk ihop i skrivbordsstolen och lutade huvudet mot ryggstödet. Klockan var halv två och hon var fortfarande inte klar med rapporten i samhällskunskap som skulle lämnas in i morgon. Eller idag rättare sagt. Aldrig någonsin hade hon lämnat in en skoluppgift för sent förut. Aldrig heller hade hon tyckt att uppgiften var så tråkig. En plåga rakt igenom.
Simon hade varit där tidigare på kvällen och försökt muta henne med kyssar. En kyss för var tionde skriven rad. Det funkade förstås inte. Till sist hade de hamnat på sängen och så gick den kvällen. Jävla Simon! Jävla underbara skitsnygga fantastiska Simon!
Hon tillät sig att sjunka ned ännu lite längre i stolen och drömma en stund. Blicken vandrade planlöst runt i rummet som hon hade haft sedan hon var riktigt liten. Till och med tapeterna var de samma. Gammeldags rosa rosor mot en gräddvit bakgrund. Mamma hade föreslagit flera gånger att de skulle tapetsera om. Men Alice älskade sina tapeter och sitt rum. Det var stort, hade högt i tak. Längs ena kortsidan fanns en rad inbyggda garderober med överskåp. I de där skåpen fanns hela hennes liv. De bästa leksakerna. Nallar och hästar men inga dockor, hon hade aldrig lekt med dockor. Älskade nästan sönderlästa böcker. Monopolspel och kinaschack.
Alice blick fastnade på en liten rund svart prick på luckan till ett av överskåpen. Den hade hon inte sett förut. Det var en konstig fläck. Helt rund. Som ett hål.
Hon reste sig sakta och gick fram till skåpet. När hon kom närmare såg hon att det faktiskt var ett hål. Inte så stort, fyra-fem millimeter. Borrat.
Hon öppnade skåpluckan och försökte förstå vad det var hon såg.
En liten filmkamera.
En minivariant av de övervakningskameror som fanns överallt numera.
Monterad på insidan av skåpluckan.
Med linsen mot det borrade hålet.
I hennes rum.
I hennes rum!
Hon fick en känsla av att stå bredvid sig själv och titta på. Som om det här hände någon annan. Inte henne. Någon på TV. Någon i en av de hundratals thrillers hon sett i sitt liv.
Helt enligt manus hämtade hon en stol, klev upp på den och tittade närmare. Kameran var extremt liten. Det fanns inga sladdar, så den måste vara trådlös. Vem hade monterat en kamera i hennes rum?
Hon ville inte veta svaret. Måste veta svaret. Hatade att hon egentligen redan visste svaret.
Med samma konstiga känsla av att vara utanför sig själv öppnade hon sin dörr så tyst som möjligt. Smög ned för trappan till pappas gamla arbetsrum. Nu var det Örjans kontor. Hon tvekade vara en kort sekund, sedan öppnade hon dörren, stängde den bakom sig och tände lampan i taket. På skrivbordet stod Örjans laptop. Den var uppslagen. Och inte avstängd.
Ville inte veta. Ville veta. Måste veta. Hon klickade med musen och fick upp startsidan. Ögnade igenom symbolerna. Ingenting konstigt vad hon kunde se. Hon öppnade hårddisken. Klickade på ”mina bilder”. Bara fyra mappar: Pingstkyrkan, Semester 2011, Paris 2008 och Kören. Hon öppnade körmappen. Ett 20-tal bilder på något som såg ut som körövningar i en kyrka. Ingenting konstigt där heller. Hon öppnade de andra bildmapparna i tur och ordning. Ingenting annat än vanliga bilder.
Hon klickade på ”mina dokument”. Där fanns hur mycket som helst. Hon skummade igenom innehållet i några av mapparna. Det mesta såg ut att vara vanliga worddokument blandat med en och annan power point. Inget som såg ut som bildfiler eller filmer.
Plötsligt blev hon rädd. En iskall känsla som började i magen och spred sig utåt. Det kändes som att vartenda hårstrå på kroppen stod rakt ut. Vad höll hon på med egentligen? Hon vågade inte tänka på hur Örjan skulle reagera om han kom på henne med att snoka i hans dator. Alice visste inte längre vad hon hade förväntat sig att hitta. Bilder från hennes rum? Porrbilder? Eller något ännu värre?
Men varför, varför, varför fanns det en övervakningskamera i hennes rum? Varför?
Hon satt blickstill utan att andas och lyssnade ut mot hallen. Huset var fortfarande tyst och stilla. Hon måste fortsätta en stund till. Hon öppnade internet och skrev in ”övervakningskamera” i sökfältet. Klickade på bilder och sök.
Den fjärde bilden såg bekant ut. Hon klickade på bilden och hamnade på en företagssida. Hon skummade igenom texten. …liten och smidig färgkamera med mörkerseende…2,4 GHz trådlös överföring från kameran till din dator…mottagare som ansluts till datorns USB-port…spela in eller ta stillbilder av det kameran ser…
Mottagaren på bilden såg ut som ett vanligt usb-minne, men med en liten antenn i bakkant.
Hon såg sig omkring. Rummet var välstädat, på skrivbordet fanns bara datorn, en bunt med papper, några pennor och en brevkniv. Lådorna då? I den översta låg bara fler papper, betalda räkningar, kuvert. Nästa innehöll pennor, gem, vanliga skrivbordssmåsaker. Den tredje och den fjärde var tomma. Ingenting som såg ut som på bilden.
Hennes blick fastnade på Örjans portfölj som stod på golvet bredvid skrivbordet. Svart matt skinn. Ett vanligt spänne. Inget lås. Hon reste sig, tog upp väskan och ställde den på skrivbordsstolen. Hon hade rotat i hans dator och i hans skrivbordslådor. Det kunde knappast vara värre att titta i portföljen.
Hon öppnade väskan. En pust av den vidriga after shaven. Mer papper. En prydlig rad med pennor fastsatta i mellanfacket.
Hon tvingade sig själv att sticka ned handen och känna efter längst ned på botten. Hon rörde vid ett svalt suddgummi, ett mjukt paket med pappersnäsdukar och knappraderna på en miniräknare. Sedan rörde hennes fingrar vid en bit hårdplast. Någonting platt, fyra-fem centimeter långt. Hon drog upp föremålet ur väskan. Det var ett usb-minne. Med en liten antenn.
Händerna darrade så att hon knappt fick in minnet i usb-porten. Hon väntade medan datorn kände av den nya enheten.  Ett 20-tal mappar, alla prydligt märkta med datum. Den äldsta var från oktober. Den senaste från förra veckan.
Hon öppnade en mapp på måfå. Och såg sitt rum. Sitt röriga skrivbord. Sin obäddade säng. Och sig själv. På väg att knäppa upp bh:n.

Insikten att det här ändå faktiskt hände henne kom som en chock. Plötsligt blev fötterna iskalla och fingrarna kritvita och stumma. Synfältet krympte ihop så att hon bara såg sina egna händer, som krampaktigt höll tag i skrivbordsstolen framför henne. Sedan kom illamåendet.

Kapitel 9

Veronica kände sig berusad. Inte full. Men uppfylld. Ordet ”lycksalighet” for genom huvudet på henne. Kanske var det så här lycksaligheten som beskrevs i Bibeln kändes. Kanske var det sång och teater som var Guds plan för henne. Hon böjde huvudet bakåt och tittade upp mot det stora krucifixet som hängde ned från taket. ”Tack” tänkte hon. ”Tack!”.
Det var bara 14 dagar kvar till premiär. Nu sjöng de inte så mycket, övade mest på repliker och uttryck. Tragglade och nötte. De andra stönade när Anton krävde att de skulle ta om samma scen igen och igen. Men inte Veronica. Fick hon välja skulle hon inte göra något annat än stå där på scenen och säga sina repliker. Igen. Och igen.
Hon blev någon annan. Någon som aldrig skulle rodna och stamma. Hon behövde inte ens tänka ut vad hon skulle säga. Det hade ju Anton redan gjort åt henne. Medan de andra blev nervösare och nervösare blev hon bara lugnare och lugnare.
Den här kvällen var repetitionerna helt kaotiska. Sofie var fortfarande sur för att hon fick nöja sig med Leas roll. Hon snäste åt Andreas, som spelade Jakob. Påpekade alla fel han gjorde. Hånlog bakom hans rygg. Och Andreas blev stressad. Glömde sina repliker. Trasslade in sig i mikrofonsladden. Till slut fick Anton nog.
”Nu får du ge dig, Sofie” röt han. ”Gå och sätt dig en stund och ge Andreas lite andrum”.
”Det är väl inte mitt fel att han aldrig kan lära sig nåt. Hur trög får man vara? Vad har han – fem repliker i den här scenen? Hur svårt kan det va?” Sofie var högröd i ansiktet och det syntes att hon var nära att börja gråta.
”Du gör det inte lättare för honom precis. Vi måste göra det här tillsammans om det ska funka. Det förstår ni väl?” Veronica hörde hur Anton ansträngde sig för att låta lugn och sansad. Det gick inget vidare.
”Jag kanske kan hjälpa till.” Örjan hade som vanligt suttit och lyssnat på repetitionerna. Nu reste han sig upp och gick fram mot scenen.
Anton drog ett andetag som var så djupt att det syntes.
”Ursäkta, Örjan”, sa han ”men jag tror det är bättre att jag…”
Utan att bry sig sträckte Örjan ut en hand mot Sofie.
”Kom här”, sa han och vinkade henne till sig. Till Veronicas förvåning lydde hon utan att protestera. Tillsammans gick de längre ned i kyrkan. Bortom ljusen från scenen.
Anton drämde till tangenterna på pianot med knuten hand och fick alla på scenen att rycka till.
”Jaha, då kör vi igen. Scen fem. Andreas, du kommer in från höger.”
Veronica försökte spana genom dunklet. Hon såg bara Örjan och Sofie som två mörkare skuggor. Nära varandra. Tätt ihop. Vad var det som hände? Vad sa han till henne? Samma saker som han hade sagt till Veronica hela hösten? Du är bra. Du kan det här. Du var lysande ikväll. Du har en röst som ingen annan. Rörde han vid henne? La en hand på hennes axel. Snuddade vid hennes arm.
”Hallå? Veronica? Det är din tur nu!”
Hon sa de repliker hon skulle säga. Och Sofie kom tillbaka upp på scenen. Med glitter i ögonen. Men inga tårar. Hon bad Andreas och Anton om ursäkt. Ingen ursäkt till Veronica. Och för första gången önskade hon att hon hade fått spela Leas roll istället. Fått vara den beräknande. Falska. Elaka.
Anton fick dem att tröska igenom scenen två gånger till innan han var nöjd.
”Okey, nu ger vi oss för idag. Kom ihåg den extra repetitionen på söndag eftermiddag. Räkna med att vi håller på fram till kvällen. Åtminstone. Jag har beställt te och smörgås åt oss alla. Vi håller på tills jag känner att vi är klara. Det är sista övningen före premiären, som ni vet. Släcker du scenljuset, Veronica?” 
Hon släckte och gick efter de andra genom den dunkla kyrkan mot det upplysta kapprummet. Anton plockade ihop sina noter vid pianot. Från andra hållet kom Örjan emot henne. Han stannade till framför henne.  Hon visste inte vart hon skulle titta. Vad hon skulle säga. Eller göra. En lång stund stod han bara stilla framför henne och log. Sen böjde han sig fram så nära att hon kände hans heta andedräkt mot kinden.
”Du är i alla fall bäst” viskade han.

*****************

Alice trodde att hon visste hur det känns att vara kär. Hon hade varit det förut. Barnsligt kär i Jonas på mellanstadiet. Pussar bakom Lejonklippan och sanning eller konka på klassfesterna. Lika barnsligt och hopplöst förälskad på avstånd i Erik, när hon var en tanig sjua och han skolans snyggaste nia. Men det hade verkligen inte känts så här. Hon var inte förberedd på att kärleken skulle göra henne så kåt.
Det var som en glupande, omättlig hunger. Hon kunde aldrig få nog av Simon. Av hans kyssar. Av hans händer. Hon tänkte på honom hela tiden. Kände hans närhet som ett elektriskt fält som fick luften att spraka omkring dem. Hennes kropp var tung och loj och kändes dubbelt så stor som vanligt. Det var som att hon rent fysiskt växte i hans sällskap. Hon som alltid hade varit liten och mager kände sig lång och ståtlig när han såg på henne. Och hon ville ha honom. Hela tiden. I taxin, i trappen, i hissen, i hallen…nu visste hon hur det kändes.
De låg på sängen i hennes rum. Hon hade varit med hem till Simon några gånger. Men det här var första gången han var med hem till henne. Hon hade blivit tvungen att berätta om skilsmässan och om Örjan. Men hon hade sagt så lite som möjligt om sina egna känslor och inte att ljud om händelsen i köket.
Mamma hade hälsat på Simon med överdriven entusiasm och mer eller mindre tvingat dem att äta smörgås och dricka te. Örjan hade nöjt sig med att hälsa och sedan placerat sig framför tv:n. Ändå kunde Alice känna hans mörka blick i ryggen när hon satt vid matbordet. Hon hade kastat i sig sin macka och irriterat väntat på att Simon skulle bli klar med sin. Hon ville inte dela honom med mamma. Och definitivt inte med Örjan. Hon ville ha honom för sig själv. Precis här. I sängen.
Simon låg på rygg och tittade på förstoringarna av Alices bilder som hängde på väggen.
”Du är skitduktig, Alice! Du måste ha en utställning!”
Han reste sig upp och gick runt i rummet. Stannade länge framför varje bild och tittade noga på den.
”Jag har kommit på vad det är som gör dem så bra”, sa han långsamt. ”De får mig att känna någonting”.
Han gick tillbaka till sängen och lade sig bredvid henne igen.
”Den där”, sa han och pekade på en bild på Bonnie i full fart över en maskrosäng. En svartvit hund mot gula blommor och klarblå himmel. Med pinne i munnen och glada tassar. ”Den gör mig lycklig.”
”Och den där gör mig ledsen. Eller sorgsen i alla fall”
Han pekade på en bild som Alice hade tagit på Anna en regnig dag i oktober. Anna hade stått vid fönstret i ett av klassrummen på nedre planet och tittat ut på regnet. Alice hade stått på skolgården och av slump haft kameran med sig. På bilden gick det inte att avgöra om det var regn eller tårar som rann över Annas kinder.

”Och den där”, sa han och pekade mot ett nästan nytt självporträtt som hängde över sängen, ”den gör mig kär.” Han vände sig mot henne, lirkade undan hennes hår och satte munnen mot hennes öra. ”Och kåt. Och helt galen i dig”, viskade han.

Kapitel 8


Det var nästan som Idol. Anton hade knuffat in pianot i ett av grupprummen. De som ville ha en soloroll i musikalen fick komma in en och en och sjunga ett valfritt stycke.
Veronica var inte nervös. Hon hade redan gått igenom sitt elddop. Hon hade låst upp låset, öppnat dörren och lämnat tryggheten på toaletten bakom sig. Hon hade gått kyrkgången fram. Utan att huka sig. Utan något hår att gömma sig bakom. I en nästan genomskinlig blus. Med hans ögon i ryggen.
Det var inte så farligt som hon hade trott. Visst, de hade stirrat. Men inte varit direkt elaka. Hanna hade till och med sagt att hon var fin. Det var bara Sofie som såg sur ut och låtsades inget se och inget höra.
De hade haft gemensam uppsjungning innan det var dags att vänta på sin tur. Kören hade splittrats i mindre grupper. De som inte ville sjunga solo samlades i en grupp. Andreas och Jonas väntade tillsammans som vanligt. Sofie hade sitt lilla hov omkring sig och fick precis så mycket peppning och stöttning som hon ville ha.
Veronica kände efter. Inga skakande knän. Ingen ångestsvett. Ingen panikråtta.  Hon koncentrerade sig på att andas och slappna av. Vände ryggen åt de andra och gjorde grimaser för att få käkarna mjuka och avspända. ”Det är inte jag”, tänkte hon. ”Det är någon annan som snart ska sjunga. Någon som kan sjunga. Någon som är bra. Någon som bara har lånat mitt namn en stund. Någon som till och med är snygg.”
Anton tittade upp när hon klev in i rummet.
”Hej Veronica! Vad fin du är idag! Och vad roligt att du är här. Jag har väntat på att du skulle våga. Du vet att du har en av de finaste rösterna i kören heller hur?”
Den gamla Veronica skulle ha rodnat och stammat och dött. Men den nya Veronica, den andra Veronica, kände visserligen hur kinderna blev röda men vägrade att slå ned blicken. Vägrade stamma. Vägrade dö. Hon sa bara:
”Jag vill sjunga Rakels roll”.
”Det är klart du vill. Den är ju skriven till dig! Säg till när du är klar.”
Och så sjöng hon. Som hon aldrig hade sjungit förut. Precis som han hade sagt åt henne. Och den nya Veronica var en så dålig människa att hon njöt av att se Sofies min när Anton berättade vem som skulle spela Rakel.

******************

Det första inlägget på Facebook kom klockan 23.05. Prick.
”du tror att du är så jävla snygg men du är bara en äcklig hora som knullar vem som helst för ett bra betyg va”
Från nå­­­­­­gon som kallade sig Nobody. Så fantasifullt! Nettan klickade på namnet men hamnade bara på en anonym fb-sida utan bilder. Jävla fegis! Jävla, förbannade, skitfega, rövhål! Utan att tänka skrev hon ”Och?” och klickade på skicka.
Nettan låg med datorn under täcket för att inte väcka Julia som redan sov. Hon försökte tänka efter. Men det gick inte. Det gick inte att andas heller. Hon slet bort täcket och drog in luft. Kände hur ilskan sprängde i kroppen. Hon fick ont i skallen, på en särskilt punkt i nacken där hon alltid fick ont när hon blev förbannad. Som om någon stod bakom henne och petade med ett hårt pekfinger och vassa naglar.
Det var så orättvist. Hon hade inte gjort sig förtjänt av det här. Okey hon hade kanske inte varit direkt trevlig. Men hon hade inte varit otrevlig heller, bara skitit i de andra och skött sig själv. Varför kunde inte de göra likadant? Fast hon visste ju att det inte funkade så. Visste att man inte fick vara annorlunda. Att man måste simma med stimmet. Hon hade varit en makrill i ett sillstim och dessutom simmat åt fel håll.
Hon kunde inte vara still. Hon tog med sig datorn och gick ut i det mörka vardagsrummet. Sjönk ned i den slitna soffan. Vad fan skulle hon göra nu? Hon ställde upp laptopen igen och öppnade sidan. Hon hade ingen på den nya skolan som vän på facebook. Hon kollade upp sina egna inställningar och ändrade så att bara vänner skulle kunna se vad som hände på hennes sida. Hon var inte fb-vän med Marcus, han var helt borta när det gällde sociala medier. Men visst. Några av hennes fb-vänner var kompisar in real life med Marcus. Så klart att ryktet skulle sprida sig.
Hon ångrade redan sitt kaxiga ”och?”. Hon borde förstås bara ha anmält inlägget till Facebook och struntat i alltihop. Eller stängt ned sin fb-sida på en gång.
Ett nytt inlägg fladdrade till på skärmen.
”din stöddiga slyna vad tror du skulle hända om vi visade den här bilden för rektorn”
Bilden var mörk och kornig. Ändå gick det se att det var hon och Johannes. Arm i arm. Med ansiktena vända mot varandra. Sekunderna före en kyss. Såg det ut som.
Helvete! Det här var värre än hon trodde. Klart att Sofie hade tagit en bild också, det borde hon ha fattat. Hur lång tid skulle det ta innan varenda människa hade sett bilden? Eller hade de redan gjort det?
Mobilen pinglade. Handen darrade till när hon plockade upp den från bordet.
”Tänker på dig! xxxx”. Och Nettan kunde inte hjälpa att det trots allt pirrade till i henne.

****************

Örjan flyttade in. Och plötsligt tog han all plats i huset. Hans stora kängor trängde ut Alices på skohyllan. Hans musik ockuperade cd-spelaren. Hans tidningar låg i prydliga högar på soffbordet. Den vanliga filmjölken byttes ut mot A-fil för att Örjan tyckte om det. Men salamin rensades bort eftersom Örjan inte tyckte om vitlök. Mamma anpassade sig. Med bakåtstrukna öron och låg svansföring lät hon Örjan bestämma. Vad de skulle äta. När de skulle äta. Vilka TV-program som var bra och vilka som var dåliga. När de skulle gå och lägga sig och när det var dags att gå upp på morgonen. Långa, lata lördagsförmiddagar i pyjamas och morgonrock ersattes av ordentlig frukost klockan åtta. Påklädda.
Och vart Alice än gick i huset så var han där. Satt i fåtöljen när hon hade tänkt titta på tv. Satt vid köksbordet när hon ville göra en kopp te. Ockuperade badrummet när hon behövde duscha. Han sa inte mycket och nästan ingenting annat än artiga fraser till henne. Men han tittade på henne. Ibland rakt på. Ibland sneglade han bara. Men hon tyckte hon kände hans ögon hela tiden.
Alice flydde. Hon tog sin tandborste och flyttade den till gästtoaletten på bottenvåningen. Tog sin dator och förskansade sig på sitt rum. Letade fram en nyckel och började låsa dörren.
Mamma försökte medla. Släta över. Fylla tystnaden med prat, prat, prat. Kom på kvällarna och knackade. Satt på sängkanten och vill prata ännu mer. Och Alice hade så många ord hon inte kunde säga.
”Hur har du haft det idag?”
”Bra.” I skolan är det helt okey men här hemma är det för jävligt
”Hur gick det med engelskaprovet?”.
”Bra.” Bryr du dig egentligen om det nuförtiden?
”Hur många poäng fick du?”
”98. 100 var max, men det fick ingen.” Jag borde ha haft alla rätt. Det har jag alltid haft förut. På den tiden när du brydde dig.
”Då var du bäst då? Bravo! Du är så duktig!”
”100 hade varit bättre.” Faan så mycket bättre. Fattar du inte det?
”Ja, det är klart. Men bäst är ändå bäst.” Tycker du? Tycker du verkligen det?

”Alice jag skulle vilja be dig om en sak. Kan du inte tänka lite på ditt språk här hemma?”
”Vaddå?” Får jag inte prata som jag vill?
”Du vet det här med svordomar. För dig och mig är det bara ord. Men för Örjan och de flesta andra i Pingstkyrkan är det mycket mer än så.”
”Tycker du att jag svär mycket?” Fan i helvetes jävla skitkärring. Vad fan är det du säger?
”Neej, det gör du inte. Men det händer. Och jag vet att Örjan tar illa vid sig. Du kan väl försöka låta bli?” Nej! Nejnejnejnejnejnejnejnejnejnej

”Varför har du börjat låsa dörren, Alice?”
”Jag vill vara ifred bara.” Jag måste ha en fristad. Ett enda ställe som inte är ockuperat av Örjan.
”Du behöver väl inte låsa för att få vara ifred. Vi går inte in i ditt rum utan att knacka, det vet du väl?”
”Nej. Inte du.” Tänk om han gör det? Tänk om han kommer in här när jag inte har kläder på mig? Eller när Simon är här?
”Har Örjan kommit in utan att knacka?”.
”Nej.” Men jag litar inte på honom! Jag litar inte på honom!!!
”Dåså.” Mamma!!


Alice hade inte sagt ett ljud om kvällen i köket. Örjan hade inte heller sagt något. Inte bett om ursäkt. Låtsades bara som om ingenting hade hänt. Och ingenting hade ju hänt. Ingenting som gick att förklara för mamma.
Men Alice visste att Örjan hade vunnit. Hon hade backat. Låtit sig skrämmas. För mammas skull. För en mamma som hon knappt kände igen längre. Som valde Örjan framför henne. Hon hade försökt undvika den tanken, ville inte tänka så. Inte känna så. Men det gick inte.
Alice plockade upp mobilen från sängbordet, klickade fram meddelande och pappas nummer.
”Får jag fira jul hos er i Uppsala?”
Svaret kom efter bara ett par sekunder. Han var vaken alltså.
”Självklart! Vad glad jag blir! Hur blir det med mamma då?”

”Hon har ju Örjan.”

Kapitel 7

Bara november och så jävla kallt. Nettan körde ned händerna djupare i jackfickorna och hatade vintern, hatade skolan, hatade sina jävla så kallade klasskamrater. Hatade så att snön borde smälta där hon gick. Det gjorde den inte.
Till råga på allt hade hon missat bussen. Hon hade haft två alternativ. 1. Stanna på skolan och vänta på nästa buss 2. Gå hela vägen hem. Inget svårt val precis. Fast när isvinden svepte upp från sjön och drog rakt igenom den tunna skinnjackan och snön trängde in i de värdelösa stövlarna var det nära att hon ångrade sig.
När den röda Volvon med Johannes bakom ratten stannade till bredvid henne tänkte hon inte alls. Hon bara öppnade dörren och klev in. In i värmen. Sjönk ned i det eluppvärmda sätet och kände hur det långsamt tinade upp hennes djupfrysta lår. Tyst körde Johannes ut ur samhället, följde riksvägen längs ån. Åkte de tillräckligt långt på den här vägen skulle de hamna i Stockholm. I en annan värld. Där ingen visste vilka de var. Ingen brydde sig ett skit om vad de gjorde. Ingen stirrade, flinade, antydde saker. ”Kör bara”, tänkte hon. ”Kör så långt det går.”
”Det var någon som såg oss, eller hur?”, sa Johannes till slut.
”Sofie”, svarade Nettan.
”Jag trodde nästan det. Fan också!” Johannes bromsade och svängde in på en parkeringsficka. När bilen stod stilla tog han ned händerna från ratten och vände sig mot henne.
”Jag är ledsen, Nettan. Jag borde ha tänkt mig för. Tänkt på att Nysund är en småstad. Jag kände mig bara så ensam. Det är inte lätt att komma in i den här stan, lära känna någon.”
”Nysund är ingen småstad. Det är en jävla håla. Och skolan är en jävla snobbskola, där alla har dömt ut mig för länge sen. White trash. Det är vad de tänker. I synnerhet Sofie och hennes änglaskara.”
Nettan kände hur tårarna brände i ögonen. Hon som aldrig grät. Särskilt inte om någon såg på. Men nu gick det inte att hejda. Hon grät ur sig allt. Ensamheten. Längtan efter Marcus. Efter att vara en del av någonting, vad som helst. Hon fulgrät ur sig tårar och snor, hat och förtvivlan.
Johannes sa ingenting. Han stängde av motorn, knäppte av sig bältet, öppnade ett paket pappersnäsdukar och drog henne intill sig. Han strök henne över håret och torkade hennes ansikte och näsa.
”Fräs”, sa han som om hon varit en tvååring. Nettan kunde inte låta bli att skratta mitt i alltihop. Och när han kysste henne smakade kyssen salt och dåligt samvete.

***************

Fem minusgrader och yrsnö. Veronica höll upp den gräddvita topen framför sig. Den var så ny att den fortfarande luktade affär. Hon hade köpt den förra veckan och gömt den längst ned i byrålådan. Inte för att hon trodde att mamma skulle leta igenom hennes lådor. Utan för att…hon visste inte. Kanske bara för att den kändes så förbjuden. Hon tog av sig den varma ylletröjan och drog topen över huvudet. Ärmlös och nästan genomskinlig. Det gick åtminstone att ana bh:n under. Hon provade att sno ihop håret till en slarvig knut mitt uppe på huvudet. Lät några slingor hänga ned. Och plötsligt såg hon ut som någon annan. Någon hon kanske kände. Eller kanske inte kände alls.
Hon rös till och drog på sig ylletröjan igen. Kanske kunde hon få skjuts till körövningen ikväll. Det tog åtminstone 20 minuter att gå och det var grymt kallt ute. Hon tog notpärmen och gick nedför trappan. Pappa var i badrummet och badade Therese. Mamma stod i köket och diskade efter middagen.
”Mamma, kan du skjutsa mig till kören? Det är så kallt!”
Mamma ryckte till och slog ett glas mot diskbänkskanten så det klingade till.
”Vad du skräms! Jag hörde dig inte”, sa hon och vände sig mot Veronica. Sedan rynkade hon pannan. ”Ska du se ut så där i håret? Du ser ut som om du kommer direkt ur sängen.”
”Det ska vara så här.”
”Jag tycker det skulle vara snyggare om allt hår var med i knuten.”
”Sluta nu, mamma! Det är bara en frisyr.”
”Ja, ja. Jag ska bara göra klart här så åker vi sen”. Mamma vände sig om och körde ned händerna i diskbaljan igen. Hon drog ur ploppen och diskvattnet rann sörplande ned i avloppet. Veronica kände efter en gång till att mascaran låg i jeansfickan innan hon gick ut i hallen och började ta på sig ytterkläderna. ”Tack, Gud, för att det är vinter. Tack för att det är helt okey att ha en varm tröja ovanpå en nästan genomskinlig top”, tänkte hon.
Bilen var iskall och Veronica ångrade nästan att hon hade bett om skjuts. Det kalla sätet brände genom de tunna jeansen. Dessutom skulle hon komma för tidigt, säkert en kvart före de andra. För tidigt. Det var lika illa som för sent. Den svarta panikråttan började krafsa runt i hennes mage. Veronica satte sig på händerna för att hindra dem att lösa upp knuten och släppa ut håret. Hon ville ha den kvar. Hon ville faktiskt det.
”Fryser du?” sa mamma och vred upp fläkten ett snäpp till. Det hjälpte inte ett dugg.
”Det är ingen fara. Ni behöver inte hämta mig, jag går hem sen.”
”När det är så kallt? Är du säker?”
”Ja, jag vill ha lite frisk luft innan jag går och lägger mig. Jag blir varm när jag går.”
”Okey. Du får ringa om du ångrar dig. Vi är vakna och väntar på dig”, sa mamma och bromsade in utanför kyrkan.
Veronica kände igen Antons bil på parkeringen. Hon öppnade den tunga ekdörren, gick in i kapprummet och försökte stänga dörren så tyst som möjligt bakom sig. Planen var att vänta på toaletten tills åtminstone några av de andra hade kommit. Hon hängde av sig jackan och kikade in i kyrksalen. Det var nästan mörkt där inne. Vägglamporna vid sidan av altaret var tända. Dörren in till rådsrummet stod på glänt och därinne lyste det. I övrigt var lampan över pianots notställ den enda ljuskällan. Anton spelade och varken hörde eller såg henne. Hon tvekade en stund, sedan drog hon av sig ylletröjan och la den på hatthyllan. Drog ett djupt andetag och tryckte upp den ena av svängdörrarna som skilde kapprummet från kyrksalen.
”Du är tidig idag.”
Veronica skvatt till och tappade notpärmen.
”Det var inte meningen att skrämma dig!” Örjan reste sig upp från den bakre stolsraden där han hade suttit. Han böjde sig ned och plockade upp pärmen och räckte fram den mot henne. Men han släppte inte taget.
”Det är en viktig dag idag, har jag förstått. Det är ikväll ni ska få veta vilka roller ni ska få, eller hur?”
Veronica såg eller kanske kände hur han lät sin blicka glida över henne. Tog in henne. Som den hon var just ikväll.
”Fast du vet väl redan? Anton skulle vara en idiot om han inte lät dig sjunga Rakels roll. Den är ju skriven för dig. För din röst.” Han gjorde en paus och tittade på henne. Uppifrån och ned. ”Och för ditt utseende”, la han till.
Äntligen släppte han pärmen. Men han släppte henne inte med blicken. Panikråttan hade svimmat av skräck. Hon kände hur den låg där, med de korta benen i vädret och styv svans. Örjan tog ett steg närmare. Lukten av after shave blev påträngande, nästan kväljande.
”Sjung som du aldrig har sjungit förut ikväll”, sa han lågt. ”Sjung för mig.”
Så sträckte han ut handen och snuddade vid hennes nakna arm. Och panikråttan drog sitt sista andetag och dog.
                                                              *****************    
Alice hade både skickat ett sms och skrivit på Facebook till Anna. Bett om förlåtelse. Inte fått något svar. Anna var helt klart sur.
Okey, Alice kunde förstå henne. De hade pluggat ihop hela hösten. Men ingen kunde påstå att de var nära vänner. De träffades aldrig utanför skoltid. Och Alice hade inte sagt någonting om Örjan. Inte berättat att deras rektor numera i stort sett bodde hemma hos dem. Inte sagt något om hur det kändes att se mamma och honom hålla hand i soffan på kvällarna. Inte nämnt den nya känslan av att någonting var fel. Att mamma var för angelägen. Att Örjan tänkte på något annat. Eller någon annan.
Alice suckade, la ifrån sig mobilen och plockade håglöst fram ”Bildens historia”. Hon borde tycka att här var kul och intressant. Men hon kunde bara inte koncentrera sig. 15 år hade hon levt utan att nästan någonting intressant hände i hennes liv. Nu hade hon på bara några dagar lyckats bli osams med mamma, kär i Simon och gjort sin enda nästan-kompis besviken. Fan vad det var krångligt att leva!
Kanske skulle det lösa sig alltihop. När hon berättade för Anna om Simon skulle hon förstå. Och då skulle de kunna bli vänner igen. På riktigt den här gången. Örjan kanske aldrig skulle flytta in. Visst, mamma skulle bli ledsen. Men det skulle gå över och sen skulle det bara vara hon och Alice och Bonnie igen.
Bilder av det svarta året fladdrade förbi. Vinflaskorna. Gråten. Den förvirrade känslan av att det ändå var hennes fel, hon som var skyldig. Och att hon inte räckte till, inte kunde erbjuda den tröst mamma behövde. Där ville hon aldrig någonsin hamna igen.
Hon tittade på mobilen. Kvart över elva. Hon borde sova. Eller åtminstone plugga. Plötsligt kände hon hur hungrig hon var. Nu när hon hade börjat tänka på mat var det ännu omöjligare att begripa vad det stod i boken. Hon behövde te och en macka.
Alice drog på sig en fleecetröja ovanpå nattlinnet, tog på tofflorna och gick ut ur rummet. Så tyst som möjligt gick hon nedför trappan och ut i köket. Gatlyktorna utanför gav tillräckligt med ljus, hon behövde inte tända några lampor. Hon tog fram två skivor bröd ur brödburken, la dem på en tallrik och öppnade kylskåpet.
”Hungrig?”
Alice blev så rädd att hon svängde runt och i farten rev ned tallriken med smörgåsarna från bänken. Den föll med en skräll i golvet och gick i tusen bitar.
”Vad du skräms! Är du inte riktigt klok!” fräste hon åt Örjan. Hjärtat bultade hysteriskt. Hon hade varit nära att kissa på sig. Hade det hänt hade hon aldrig förlåtit honom. Aldrig!
Bonnie kom tassande från hallen.
”Stanna där!” sa Alice snabbt.  Det var krossat porslin över halva köksgolvet.
 ”Stå still. Jag ska sopa upp det där”, sa Örjan.
Han gick ut i hallen och hon hörde att han plockade fram sopborste och skyffel ur städskåpet. Alice tog ett djupt andetag och försökte lugna ned sig. Örjan kom in i köket igen och började sopa. Till sist tömde han skyffeln i sophinken.
”Så där. Nu kan du bre ett par mackor. Gör ett par åt mig också är du snäll”.
”Ska jag? Du får väl göra dina mackor själv”.
Örjan stannade till. Sedan vände han sig mot henne och tog två kliv fram. Han hamnade nära. Alldeles för nära. Långsamt satte han en hand på var sida om henne och lutade sig mot bänken. En unken pust av tandkräm och sömn slog emot henne. Hon vred undan huvudet.
”Det säger du. Vet du, Alice, jag tycker att du ska tänka på vilken ton du använder mot mig framöver.” Han lyfte ena handen, fattade tag om hennes haka och vred hennes ansikte mot sig. ”Vi vill ju inte göra lilla mamma ledsen, eller hur?”
Så släppte han henne och tog ett steg tillbaka.
”Jag går och lägger mig”, sa han, vände och gick.

Kvar stod Alice och sopborsten. En gång till var det nära att hon kissat på sig.