Nettan
hade haft ett tomrum omkring sig hela hösten. Men nu hade tomrummet blivit ett
vacuum. Folk vek undan för henne i korridorerna. Tystnade när hon närmade sig. Stirrade.
Eller gjorde tvärtom, vek undan med blicken, vägrade ögonkontakt. Alla verkade
veta vem hon var. Och vad de påstod att hon var. En hora. En billig slampa som
gick till sängs med lärare för att få bra betyg. Värsta sorten.
”Hallå”,
ville hon skrika. ”Jag har inte gjort något! I alla fall inte det!” Men det går
inte att skrika i vacuum. Det hörs inte.
Hon
hade inte svarat på Johannes sms igår kväll. Visste inte vad hon skulle göra
eller säga. Visste inte ens vad hon skulle känna. Hon var inte kär i honom.
Inte på samma sätt som hon hade varit i Marcus i alla fall. Men ändå.
Efter
lunch hade de matte. Antingen skulle hon gå dit. Eller också skulle hon inte.
Förmiddagens
lektioner sniglade fram. Hon kunde inte koncentrera sig. Tittade på klockan.
Fem i elva. Försökte läsa. Tittade på klockan igen. Fem i elva. Och fem i elva.
Och fortfarande fucking-fem-i-elva.
Till
slut blev det ändå lunch. Nettan dröjde sig kvar, lät de andra gå först. Hon
hade inte mycket annat att välja på än att gå till matsalen. Plånboken var tom
och hon var redan hungrig så det skrek i magen.
Pannkakor
till lunch betydde att det var tomt i caféterian och kaos i matsalen när alla
skulle få plats. Nettan tog sin orange plastbricka och en tallrik, högg åt sig
ett par pannkakor och såg sig om i rummet. Vid ett enda bord fanns det lediga
platser. Där satt den där mesiga tjejen med det långa håret. Nettan kunde
aldrig komma ihåg hennes namn. Just det, Veronica. Hon satt och stirrade rakt
ut i luften och smålog. Vilket freak! Det var någonting mer som var annorlunda
med henne idag. Efter en stund kom Nettan på vad det var. Hon hade håret i
tofs. Det var första gången. Hon gick fram till bordet.
Ӏr
det ledigt här?”
Veronica
tittade upp och såg förvirrad ut.
”Va?”
”Jag
sa: är det ledigt här?”
”Javisst.
Så..så klart.”
Veronica
hade blivit blodröd i ansiktet och såg ut att försöka gömma sig bakom hår som
inte fanns. Nettan suckade. Tänk att vara så fullkomligt hopplöst jävla blyg.
”Du
är en del av det där pingstkyrkegänget, eller hur? Sofies änglaskara?”
Veronica
tittade upp och blev plötsligt blek istället.
”Nej.
Jag är inte det minsta änglalik. Nu måste jag gå”, sa hon och reste sig. Hon
tog sin bricka och gick innan Nettan hann säga något mer.
***************
Alice
tittade på Nettan som satt ensam kvar vid bordet. Hon visste inte vad som var
sant och vad som inte var sant av all skit som Sofie snackade. Eller snarare
antydde. Hon sa aldrig rent ut vad hon faktiskt hade sett. Fyllde upp tomrummen
med miner och blickar och sin egen vidriga självgodhet. Alice hade alltid haft
svårt för det där pingstkyrkegänget. Det hade inte precis blivit bättre sedan
Örjan kommit in i bilden. Det var bara fasad och yta alltihop. Alla får vara
med – fast bara om ni blir precis som vi, typ.
Nettan
skulle aldrig bli som dem. Alice kunde irritera sig på henne. Bli galen på den
där utstuderade sexiga imagen. Men någonstans beundrade hon henne. Att hon
vägrade anpassa sig. Till och med nu.
Nettan
reste sig och började gå mot utgången. När hon närmade sig bordet där Emil,
Lukas, Fahid och några andra killar satt vände sig alla vid bordet mot henne.
Någon av dem sa nåt, Alice kunde inte höra vad, och alla började asgarva.
Nettan blängde på dem, satte näsan i vädret och gick vidare. När hon passerade
bordet sträckte Emil ut handen och klappade till henne i baken.
Nettan
snurrade runt och gav Emil fingret. Körde nästan upp en lång nagel i näsan på
honom. Till och med på det här avståndet kunde Alice se hur förbannad hon var.
Grabbarna runt bordet flinade. Nettan svängde runt igen och marscherade ut ur
matsalen. Svartögd. Rasande.
”Såg
du det där?” sa Alice till Simon.
”Mmm.
Det var väl ungefär vad hon förtjänade.”
”Vaddå?
Förtjänar hon att Emil tafsar på henne?”
”Alltså,
jag menade inte så. Men du har väl hört vad de säger om henne? Att hon knullar
runt med lärare för att få bra betyg?”
”Tror
du på allt du hör? Och har det blivit ”lärare” helt plötslig, inte bara EN,
utan flera? Och förresten spelar det ingen roll. Hon har väl rätt att ligga med
vem hon vill. Det är hennes val.”
”Vaddå,
menar du att det är rätt att en lärare ligger med sina elever?”
”Neeej,
men det är väl Johannes som gör fel i så fall. Inte Nettan. Förresten vet vi ju
inte om det är sant. Det inte precis första gången som Sofie snackar skit om
folk. Och förresten är det alltid fel att tafsa på nån.”
”Okey,
okey. Lägg ned nu. Jag vill inte bli osams på grund av Nettan. Det är hon inte
värd.”
”Det
är inte Nettan vi grälar om. Det är principer!”
”Ja,
ja, du har rätt. Jag ger mig. Det ÄR fel att tafsa. Är du nöjd nu?”
De
hade grälat. För första gången. Alice visste inte om det var bra eller dåligt.
**************
Ett
bra tag höll raseriet henne varm. Men så småningom kröp novemberkylan in under
kläderna. Frusen drev hon runt i centrum. Tomtar och julgranskulor överallt,
trots att det var två veckor till första advent. Snön hade bäddat in stan. Gömt
de värsta skavankerna. Torget var nästan öde. Ingen gick ut frivilligt.
Nettan
drev från affär till affär. Frös när hon var tvungen att gå ut. Svettades
inomhus. Fötterna kändes fuktiga och omväxlande iskalla och klibbiga av
svett.
Hon
kunde inte gå hem. Mamma jobbade natt den här veckan. Hon skulle garanterat
vakna om Nettan kom hem. Ställa en massa jobbiga frågor. Vilja veta. Och vad
skulle hon svara? ”Jo, det är så att jag råkade kyssa en lärare och nu tycker
alla att jag är en hora så jag vill inte gå till skolan längre.” Säkert.
Det
tog en timme att avverka alla affärer. Sedan hade hon minst två timmar till att
fördriva innan hon kunde gå hem. Hon letade igenom väskan en gång till. Nada.
Inte en spänn. Faan vad hon hatade sitt meningslösa fattiga jävla skitliv.
Hon
bara måste få sitta ner en stund. I värmen. Den guldgula kringlan utanför Veras
ropade till henne. Dörrklockan pinglade när hon klev in.
”Jag
väntar på en kompis. Jag beställer när hon har kommit”, sa hon till tanten
bakom disken och gick vidare mot det inre rummet.
Att
fika på Veras var som att hälsa på hos en gammal mormor eller farmor. De tre
caférummen var fulla gamla möbler. Alla såg olika ut. Överallt stod det
prydnadsgrejor. Porslinskatter och glasskålar. Svartvita porträtt i små
silverramar. Ljuslyktor och hästar i keramik. Det var så kitschigt att det var
snyggt – fast det var så fruktansvärt fult.
Nettan
sjönk ned i en sammetssoffa och tog av sig jackan. Sparkade av sig stövlarna
och försökte röra på tårna. De var så kalla att det gjorde ont. Hon drog upp
fötterna i soffan och la jackan över dem. Lutade huvudet mot soffans höga
ryggstöd och blundade.
”Jag
bjuder på en kopp choklad så länge, medan du väntar. Du ser så kall ut så man
fryser bara man tittar på dig”.
Nettan
ryckte till och tittade upp mot cafétanten. I handen höll hon en rykande mugg
med choklad. Den doftade himmelskt.
”Tack”
sa hon och tog emot muggen. Den lena smaken av varm choklad och vispad grädde
gjorde henne nästan tårögd.
Hon
tog upp mobilen ur väskan. Klickade fram Johannes meddelande. ”Tänker på dig! xxxx”.
”varför
då” skrev hon och klickade på sänd innan hon hann ångra sig.
Hon
drack två heta klunkar. Sedan kom svaret.
”Kan
inte tänka på någonting annat. Vet inte vad du har gjort med mig. Var är du?”
”på
veras”
”Kan
vi ses? Vi måste prata.”
Prata.
Behövde de det?
”vet
inte”
”Snälla
Nettan. Jag vet att det här är fel. Men jag kan inte hjälpa det. Jag måste få
träffa dig. ”
Vad
spelade det för roll? Alla hade ju redan bestämt sig för vad som hade hänt. Hon
kunde lika gärna låta det hända.
”ok.
var?”
”Hemma
hos mig? Jag bor på Storgatan 14b. Högst upp. Jag är hemma om tio minuter.”
Hon
blev sen hem och fick skäll av mamma för att hon inte hade hjälpt till med
middagen. Julia ockuperade datorn hela kvällen, skyllde på någon skoluppgift
och fick mammas beskydd. Nettan pluggade in hörlurarna till mp3-spelaren och
försökte tysta alla tankar och känslor som vrålande for runt i hjärnan på henne.
Han sa att han var kär i henne. Att han
tänkte på henne dygnet runt. Att hon var allt han hade drömt om. Och att han
visste att det var fel och att det var nästan tio års åldersskillnad mellan dem
och att han var hennes lärare och hon var hans elev och det var förbjudet men
det spelade ingen roll för han älskade henne och skulle vänta på henne tills
hon hade gått ut gymnasiet och han skulle säga upp sig redan på måndag och söka
en tjänst på någon annan skola kanske i Stockholm där inte hon var elev och då
kunde ingen säga något och hon kunde komma på besök på helgerna för han älskade
henne och ville ha henne och kunde inte tänka på något annat fast han visste
att det var fel
Hon
orkade inte med det här. Hon orkade fan inte med det. Visst, han var söt och
snäll och rar mot henne och han fick henne att känna sig snygg och sexig. Men
hon var inte kär i honom. Det var hon inte.
Men han var kär i henne och han älskade henne
och han kunde inte tänka på något annat och om han bara bytte jobb
Nettan
nästan slet till sig datorn när Julia äntligen var klar. Två nya meddelanden på
facebook.
”du vet att sex före äktenskapet är synd va hur mycket synd tror
du det är att knulla med sin lärare?”
”vi som trodde du var flata. Om det bara var kuk du ville ha så
kunde du ha kommit till oss”
Händerna darrade när hon
plockade upp mobilen.
”Vi ska aldrig träffas mer.
Fattar du? Aldrig mer!!!!”
******************
Alice
sjönk ihop i skrivbordsstolen och lutade huvudet mot ryggstödet. Klockan var
halv två och hon var fortfarande inte klar med rapporten i samhällskunskap som
skulle lämnas in i morgon. Eller idag rättare sagt. Aldrig någonsin hade hon lämnat
in en skoluppgift för sent förut. Aldrig heller hade hon tyckt att uppgiften
var så tråkig. En plåga rakt igenom.
Simon
hade varit där tidigare på kvällen och försökt muta henne med kyssar. En kyss
för var tionde skriven rad. Det funkade förstås inte. Till sist hade de hamnat
på sängen och så gick den kvällen. Jävla Simon! Jävla underbara skitsnygga
fantastiska Simon!
Hon
tillät sig att sjunka ned ännu lite längre i stolen och drömma en stund.
Blicken vandrade planlöst runt i rummet som hon hade haft sedan hon var riktigt
liten. Till och med tapeterna var de samma. Gammeldags rosa rosor mot en
gräddvit bakgrund. Mamma hade föreslagit flera gånger att de skulle tapetsera
om. Men Alice älskade sina tapeter och sitt rum. Det var stort, hade högt i
tak. Längs ena kortsidan fanns en rad inbyggda garderober med överskåp. I de
där skåpen fanns hela hennes liv. De bästa leksakerna. Nallar och hästar men
inga dockor, hon hade aldrig lekt med dockor. Älskade nästan sönderlästa
böcker. Monopolspel och kinaschack.
Alice
blick fastnade på en liten rund svart prick på luckan till ett av överskåpen.
Den hade hon inte sett förut. Det var en konstig fläck. Helt rund. Som ett hål.
Hon
reste sig sakta och gick fram till skåpet. När hon kom närmare såg hon att det
faktiskt var ett hål. Inte så stort, fyra-fem millimeter. Borrat.
Hon
öppnade skåpluckan och försökte förstå vad det var hon såg.
En
liten filmkamera.
En
minivariant av de övervakningskameror som fanns överallt numera.
Monterad
på insidan av skåpluckan.
Med
linsen mot det borrade hålet.
I
hennes rum.
I
hennes rum!
Hon
fick en känsla av att stå bredvid sig själv och titta på. Som om det här hände
någon annan. Inte henne. Någon på TV. Någon i en av de hundratals thrillers hon
sett i sitt liv.
Helt
enligt manus hämtade hon en stol, klev upp på den och tittade närmare. Kameran
var extremt liten. Det fanns inga sladdar, så den måste vara trådlös. Vem hade
monterat en kamera i hennes rum?
Hon
ville inte veta svaret. Måste veta svaret. Hatade att hon egentligen redan
visste svaret.
Med
samma konstiga känsla av att vara utanför sig själv öppnade hon sin dörr så
tyst som möjligt. Smög ned för trappan till pappas gamla arbetsrum. Nu var det
Örjans kontor. Hon tvekade vara en kort sekund, sedan öppnade hon dörren,
stängde den bakom sig och tände lampan i taket. På skrivbordet stod Örjans laptop.
Den var uppslagen. Och inte avstängd.
Ville
inte veta. Ville veta. Måste veta. Hon klickade med musen och fick upp
startsidan. Ögnade igenom symbolerna. Ingenting konstigt vad hon kunde se. Hon
öppnade hårddisken. Klickade på ”mina bilder”. Bara fyra mappar: Pingstkyrkan,
Semester 2011, Paris 2008 och Kören. Hon öppnade körmappen. Ett 20-tal bilder
på något som såg ut som körövningar i en kyrka. Ingenting konstigt där heller. Hon
öppnade de andra bildmapparna i tur och ordning. Ingenting annat än vanliga
bilder.
Hon
klickade på ”mina dokument”. Där fanns hur mycket som helst. Hon skummade
igenom innehållet i några av mapparna. Det mesta såg ut att vara vanliga
worddokument blandat med en och annan power point. Inget som såg ut som
bildfiler eller filmer.
Plötsligt
blev hon rädd. En iskall känsla som började i magen och spred sig utåt. Det
kändes som att vartenda hårstrå på kroppen stod rakt ut. Vad höll hon på med
egentligen? Hon vågade inte tänka på hur Örjan skulle reagera om han kom på
henne med att snoka i hans dator. Alice visste inte längre vad hon hade
förväntat sig att hitta. Bilder från hennes rum? Porrbilder? Eller något ännu
värre?
Men
varför, varför, varför fanns det en övervakningskamera i hennes rum? Varför?
Hon
satt blickstill utan att andas och lyssnade ut mot hallen. Huset var
fortfarande tyst och stilla. Hon måste fortsätta en stund till. Hon öppnade
internet och skrev in ”övervakningskamera” i sökfältet. Klickade på bilder och
sök.
Den
fjärde bilden såg bekant ut. Hon klickade på bilden och hamnade på en
företagssida. Hon skummade igenom texten. …liten och smidig färgkamera med mörkerseende…2,4 GHz trådlös
överföring från kameran till din dator…mottagare som ansluts till datorns
USB-port…spela in eller ta stillbilder av det kameran ser…
Mottagaren på bilden såg ut
som ett vanligt usb-minne, men med en liten antenn i bakkant.
Hon
såg sig omkring. Rummet var välstädat, på skrivbordet fanns bara datorn, en
bunt med papper, några pennor och en brevkniv. Lådorna då? I den översta låg
bara fler papper, betalda räkningar, kuvert. Nästa innehöll pennor, gem,
vanliga skrivbordssmåsaker. Den tredje och den fjärde var tomma. Ingenting som
såg ut som på bilden.
Hennes blick fastnade på
Örjans portfölj som stod på golvet bredvid skrivbordet. Svart matt skinn. Ett
vanligt spänne. Inget lås. Hon reste sig, tog upp väskan och ställde den på
skrivbordsstolen. Hon hade rotat i hans dator och i hans skrivbordslådor. Det
kunde knappast vara värre att titta i portföljen.
Hon
öppnade väskan. En pust av den vidriga after shaven. Mer papper. En prydlig rad
med pennor fastsatta i mellanfacket.
Hon
tvingade sig själv att sticka ned handen och känna efter längst ned på botten.
Hon rörde vid ett svalt suddgummi, ett mjukt paket med pappersnäsdukar och
knappraderna på en miniräknare. Sedan rörde hennes fingrar vid en bit
hårdplast. Någonting platt, fyra-fem centimeter långt. Hon drog upp föremålet
ur väskan. Det var ett usb-minne. Med en liten antenn.
Händerna
darrade så att hon knappt fick in minnet i usb-porten. Hon väntade medan datorn
kände av den nya enheten. Ett 20-tal
mappar, alla prydligt märkta med datum. Den äldsta var från oktober. Den
senaste från förra veckan.
Hon
öppnade en mapp på måfå. Och såg sitt rum. Sitt röriga skrivbord. Sin obäddade
säng. Och sig själv. På väg att knäppa upp bh:n.
Insikten
att det här ändå faktiskt hände henne kom som en chock. Plötsligt blev fötterna
iskalla och fingrarna kritvita och stumma. Synfältet krympte ihop så att hon
bara såg sina egna händer, som krampaktigt höll tag i skrivbordsstolen framför
henne. Sedan kom illamåendet.