Epilog

De gick till Veras och hängde där resten av dagen. Drack litervis med te och kaffe och tömde faten med mackor och bullar. Höga av adrenalin och koffein och makt. 

Simon och Mårten anslöt efter ett par timmar, proppfulla med nyheter.

”Fy fan vad ni är bra!” sa Simon och lyckades på något sätt få in alla tre i en enda stor gruppkram.

”Jag fattar fortfarande ingenting”, sa Mårten. ”Hur fick ni reda på att gubben är pervers? Och hur fixade ni bilden?”

Alice, Veronica och Nettan bytte en snabb blick. De hade redan kommit överens om att inte berätta ett dugg mer än nödvändigt och säga sanningen bara till några få utvalda. Mårten var inte en av dem.

”Kvinnlig list, du vet”, sa Nettan och gav Mårten ett leende som fick honom att helt komma av sig.

Vartefter dagen gick fylldes Veras av folk. Ryktet flög över stan och till slut visste alla att skolans nya rektor hade blivit avslöjad som pedofil och fått sparken på stående fot av skolförvaltningens chef, mitt på scenen, mitt inför alla människor och alla visste att han säkert hade våldtagit åtminstone några elever och att han hade försökt göra om Pingstkyrkan till något slags centrum för pedofiler och…

Alice hade skickat att sms till mamma redan innan de gick till Veras. Talat om var hon var och att allt var bra med henne. Sedan stängde hon av mobilen. Det var lika bra att de inte pratade med varandra på några timmar. För fortfarande var Alice inte säker på hur mamma skulle reagera. Skulle hon vara ledsen? Förbannad? Och på vem i så fall?

När klockan närmade sig fyra gick det inte att skjuta upp längre.

”Jag måste gå hem”, sa hon och reste sig upp.

”Vill du sällskap?” sa Simon, Veronica och Nettan i stort sett i munnen på varandra.

Alice hade aldrig förut riktigt förstått uttrycket ”att bli alldeles varm om hjärtat”. Nu begrep hon. Det var så det kändes.

”Ni kan följa med en bit på vägen. Men sista biten vill jag gå själv.”

Vinterluften var kall och krispig efter den kvävande värmen på Veras och Alice drog ett djupt andetag. Sedan tre till tills hon nästan kände sig yr av syreöverskott och lättnad. Nu skulle hon gå hem. 

Kapitel 29

Det finns dagar. Och så finns det ödesdagar. Dagar som förändrar allt. Oftast kommer de som en överraskning. Men ibland vet man redan när man vaknar att det är en ödesdag man har framför sig.

Alice vaknade tidigt. Alldeles för tidigt. Hon tittade på Nettan som fortfarande sov bredvid henne. De hade inte orkat släpa fram en madrass, nöjt sig med att hämta ett extra täcke och en kudde till. Nettan hade lånat en t-shirt att sova i. Till och med i sömnen med halvöppen mun och osminkade ögon var hon snyggare än vilken filmstjärna som helst. Fräcka, kaxiga Nettan, som ingen kunde knäcka. Inte ens Örjan. Kanske var de vänner nu. Riktiga vänner.

Alice gav upp hoppet om att kunna somna om och gick upp. Planen var att de skulle stanna på rummet tills de hörde Örjan ge sig av. Det borde bli tidigt den här viktiga dagen. Ödesdagen. Hon tog upp mobilen och skickade iväg ett sms till Veronica.

”hann du klart?”

Svaret kom på en gång. Ytterligare en som inte kunde sova.

”ja”

”vad har du gjort?”

”ni får se”

”kom igen! Inga överraskningar!!”

Inget svar. När Alice försökte ringa blev hon borttryckt. Jävla Veronica, vad höll hon på med? Alice ringde upp igen. Och blev borttryckt.

När väckarklockan till sist gick igång reagerade Nettan bara med att vända sig på sidan och sova vidare. Alice puffade på henne. Inget hände. Hon puffade hårdare och fick en irriterad grymtning till svar. En tredje puff fick Nettan att dra täcket över huvudet och rulla ihop sig som en igelkott.

Alice gav upp. Hon gick fram till fönstret och tittade ut. Örjans bil stod fortfarande på uppfarten, täckt med tio centimeter nysnö. Alice stönade till. Inte mer snö! Det var bara februari och hon var redan utless på snö och mörker och vinterns instängdhet. Hon ville ha vår och sol och frisk luft genom öppna fönster. Hon ville ha ett rejält korsdrag, som skulle blåsa ut all skit som hade samlats i det här huset de senaste åren.

En rektangel av gult ljus föll över snön när ytterdörren öppnades. Örjan klev ut på trappen. Han blev stående en stund innan han tog steget ut i snön och började pulsa fram mot bilen. I ena handen höll han portföljen.

Illamåendet vällde över henne från ingenstans. Sekunden efter slog huvudvärken till, pressade ihop hennes skalle tills den kändes liten som ett knappnålshuvud. Hon tog ett halvblint steg bakåt och snubblade över skrivbordsstolen som slog i väggen med en smäll. Alice gick ned på knä, blundade och sträckte försiktigt ut sig på rygg på den luddiga mattan.

inte kräkas, inte kräkas, inte kräkas, jag får inte kräkas, jag kommer inte att kräkas, om jag bara ligger alldeles stilla så går det över, det går över, blunda bara och ligg still, ligg still, ligg still

”Vad är det som händer? Varför ligger du där?”

Alice hörde sängkläderna prassla och nakna fötter mot trägolvet. Sedan kände hon Nettans varma hand mot sin egen kallsvettiga, klibbiga panna.

”Jag tror du har svimmat eller nåt. Ligg still, jag kommer snart tillbaka.”

Några sekunder senare var hon tillbaka. Alice kände hur hon satte sig på mattan intill henne, doften av hennes långa hår och en sval fuktig handduk över pannan. Sakta gav huvudvärken med sig. Illamåendet sjönk undan, hjärtat slutade galoppera och gick över skritt. Nettan fortsatte att stryka den svala handduken över hennes ansikte och småprata som till ett litet barn. Alice fortsatte att blunda. Ville inte öppna ögonen än. Ville få känna sig liten och trygg en kort stund till.

”Hörru, vad det än är för fel på dig så tror jag att du mår bättre nu. Du småler! Och jag vill ha frukost. Har han åkt än, skitstöveln?”

Motvilligt och försiktigt satte sig Alice upp. Frukost. De måste äta frukost och sätta fart. Hon tittade på klockan på sängbordet. Halv åtta. Halv åtta!

”Herregud, vi måste skynda oss! Jag har försökt att ringa Veronica hela morgonen men hon bara trycker bort mig. Jag har ingen aning om vad hon har gjort och vad vi ska göra nu och vad hon har för planer. Jag vet inte ens om hon vet vad hon gör, vet du? Var är mina kläder? Och jag borde duscha, jag luktar säkert svett!”

”Chilla lite! Gå och duscha så plockar jag fram frukost. Det gör inget som jag rotar i kylen va?”

”Jag kan inte äta något, jag är alldeles för nervös. Jag fattar inte hur du kan vara så cool jämt. Blir du aldrig stressad?”

Nettan ryckte på axlarna men svarade inte. Istället föste hon ut Alice mot duschen och stängde dörren bakom sig. När Alice kom tillbaka fem minuter senare var Nettan påklädd och sminkad och såg precis ut som vanligt.

”Jag lånade lite smink av dig. Nu äter vi och sedan sticker vi. Det börjar inte förrän nio, vi har tid på oss. Ring Veronica igen.”

Nu hade Veronica stängt av telefonen, Alice hamnade direkt i röstbrevlådan.

”Vad håller hon på med? Faan, jag hatar att inte veta!” gnällde hon medan de pulsade fram på de oplogade gatorna. Det hade börjat snöa igen, flingor stora som femkronor singlade ned över staden. Bil efter bil slirade uppför backen mot skolan och fram mot parkeringen som nästan var full, trots att det var en halvtimme kvar innan temadagen skulle börja.

”Du, det blir mycket folk”, sa Nettan och nu lät till och med hon nervös. När mobilen ringde i jackfickan ryckte hon till, fumlade med telefonen och var nära att tappa den rakt ned i snösörjan.

”Var är du? Och vad i helvete håller du på med? Varför svarar du inte när vi ringer?” fräste hon.

Alice ansträngde sig för att höra vad Veronica svarade, men det gick inte.

”Ok”, sa Nettan ”vi ses om fem minuter.”

********************

Veronica väntade på dem i caféterian. Hon var magrare än någonsin och hade mörklila skuggor under ögonen i skarp kontrast mot de bleka kinderna. ”Hon ser sjuk ut”, tänkte Alice, ”ännu sjukare än jag.”

”Kom” sa Veronica och började gå utan att vänta på svar. Hon gick ut i entréhallen men istället för att svänga av åt höger mot aulan gick hon mot trappan som ledde ned i källarplanet. Hon gick snabbt, så snabbt att Alice fick småspringa för att hinna med.

”Kan du vänta lite, eller? Vart ska vi?”

”Vi ska gå bakvägen” svarade Veronica utan att slå av på takten.

Efter flera svängar och ett par halvtrappor stod de till sist framför en stängd dörr i slutet av en korridor. Det fanns inga fönster i korridoren och lysrören i taket satt glest. Alice hade för länge sedan tappat riktningen.

”Var är vi?”

”Bakom den där dörren finns omklädningsrum. Och en trappa som leder upp till scenen i aulan.”

”Hur vet du det?” sa Nettan misstänksamt.

”Ungdomskören fick låna de här lokalerna i våras när kyrkan var stängd för renovering i några veckor.”

”Lysande” sa Nettan och sträckte ut handen mot handtaget. Dörren var låst. Såklart.

Utan att säga något stack Veronica handen i fickan och drog upp en nyckel.

”De sa att jag var pålitligast” sa hon och log. Sedan öppnade hon dörren och gick före in i mörkret. ”Ta tag i mig”, viskade hon. ”Jag tror inte vi törs tända.”

”Vänta lite”, sa Alice nervöst. ”Vad ska vi göra? Du har inte sagt vad vi ska göra!”

”Vi ska byta ut usb-minnet förstås.”

”Hur vet vi att det finns något att byta ut? Hur vet vi att Örjan har varit där?”

”Det vet vi inte. Vi får chansa. Och lita på att Gud är på vår sida.”

Nettan fnös till. ”Det har han inte varit hittills precis!”

”Sluta tjafsa! Vi måste skynda oss, det kan inte vara mer än tio minuter kvar innan det börjar” avbröt Alice. ”Nu går vi.”

Veronica ledde dem genom ett kort korridor och uppför en trappa. Det blev gradvis ljusare, trappsteg för trappsteg. Till sist stod de i en trång gång bakom scendraperiet. Plötsligt hörde de Örjans röst. Alice kände hur både Nettan och Veronica ryckte till. Det lät som om han stod en bit bort och pratade i telefon. Nettan sträckte fram handen och drog försiktigt i draperiet så att en liten glipa bildades. Alice skakade på huvudet, men Nettan stack ändå fram huvudet och kikade ut. Så tog hon ett kliv tillbaka och drog med sig de andra ett par meter.

”Datorn är riggad och jag tror att usb-minnet sitter i. Jag ska distrahera honom. När ni hör att han går ner från scenen får ni skynda er på”, viskade hon. Sedan vände hon sig om och gick tyst och snabbt nedför trappan.

”Helvete, helvete, helvete”, väste Alice.

”Svär inte”, sa Veronica automatiskt. ”Vad ska vi göra?”

”Jag vet inte. Ge hit usb-minnet.”

Tyst närmade hon sig draperiet igen.  Hon hörde ingenting. Hon tog upp mobilen och kollade klockan. Sju minuter kvar. En liten rännil av svett gled längs ryggraden. Lukten av stress och rädsla var kvävande stark i det trånga utrymmet. Tänk om han helt enkelt kände lukten av dem? Som en haj som vädrar blod. Vad skulle han göra om han hittade dem här? Knuffa dem ned för trappan? Hoppas på att de skulle dö i fallet?

Plötsligt hördes ett väldigt oväsen från aulan. Någon bultade högt på dubbeldörren i andra änden av lokalen. Först hände ingenting. Sedan hörde Alice tunga steg över scengolvet och så Örjans irriterade röst. ”Ja, ja, jag kommer!”.

Hon visste att det var nu eller aldrig. Usb-minnet brände i handen på henne och fötterna kändes tunga som bly. Så snabbt hon kunde sparkade hon av sig kängorna och smög i strumplästen fram till draperiet. Hon vidgade glipan i tyget och kikade ut. Scenen var tom. Hon såg ryggen på Örjan på väg bort mot dörrarna.

”Nu”, viskade Veronica i hennes öra. Och då gjorde hon det.

************************

Efteråt visste hon knappt hur det gick till. Men plötsligt stod hon och Veronica bland alla andra som väntade i foajén på att få komma in i aulan. Det var trångt och varmt. Förutom lärare och elever såg Alice flera hon kände igen från bilder i Nysunds-Posten, politiker och andra människor med makt. En fotograf stod en bit upp i trappan och tog bilder av folkmassan. Hon såg sig om efter mamma, men kunde inte upptäcka henne. Visste inte längre om hon hoppades på att hon skulle komma eller inte. Visste fortfarande inte vad som skulle hända.

”Där är äldrerådet” sa Veronica och nickade mot ett gäng gubbar. Grå kostymer och grått hår. Den ena omöjlig att skilja från den andra.

Vad var de på väg att göra egentligen? Ställa till med världens skandal. Peka ut skolans rektor och medlem i Pingstkyrkans äldreråd som pedofil. Inför hela stan. Tänk om alla fattade att det var de som hade gjort det? Och om ingen trodde på dem? Det gick ju att göra vad som helst med Photoshop. Örjan kanske skulle hävda att han bara suttit och tittat på fotboll eller vad som helst och att bilden var fejk och han alldeles oskyldig och hur skulle de kunna bevisa något annat? Hon hade raderat originalbilden från kamerans minneskort, stod inte ut med att ha den där och var livrädd för att han skulle hitta den. Varför var hon så korkad jämt? Varför tänkte hon sig inte för? Vad har vi gjort? Vad i helvete har vi gjort??

När dörrarna öppnades började folkmassan sakta röra sig framåt. Alice och Veronica hade hamnat i mitten och hade inget val. Obönhörligt trängdes de av folkmassan mot dörröppningen. När de kom in i aulan såg de Nettan. Hon stod längst fram och vinkade åt dem.

”Alice! Veronica! Jag har paxat platser åt er!” ropade hon så det hördes över hela salen. Mer än en vände sig om och stirrade på dem och Veronica lät reflexmässigt håret svepa fram över kinderna.

Nettan var helt utan vett och sans, tänkte Alice. Fick hon lov att sätta sig längst fram? Vad tänkte hon på? Impulsen att vända om, springa sin väg, fly var så stark att Alice flämtade till. Kanske kände Veronica samma sak, kanske såg hon vad som var på gång för hon tog tag i Alice arm och drog henne med sig de sista meterna.

Tillsammans trängde de sig fram till de platser som Nettan hade hållit åt dem. Rakt framför dem, mitt på scenen, stod ett högt bord och på bordet stod en dator. Draperiet var isärdraget och på den stora projektorskärmen lyste datorns startsida. 

När alla hade satt sig ner klev Örjan in på scenen. Självmedveten som en skådis ställde han sig bredvid bordet och hälsade alla hjärtligt välkomna. Han vände sig mot datorn och startade bildspelet. Och så började han prata.

Alice försökte lyssna men det gick inte. Det var som om hon hade bomull inte bara i öronen utan i hela huvudet. Hon stirrade på bilderna som fladdrade förbi på skärmen. Fakta och statistik. Si och så många. Kartbilder och pilar. Kvinnor och barn som fraktades hit och dit. Hon kunde inte undgå att märka att Örjan var bra. Det var knäpptyst i aulan. Inget viskande, inget prasslande, inga skor som skrapade mot golvet. Alla lyssnade fokuserat. Tittade stadigt på projektorskärmen där en annan sorts bild långsamt tonade fram. Ett foto. En man framför en dataskärm. En man som alla i salen kände igen. Långsamt zoomade bilden in så att alla kunde se vad det var han satt och tittade på.

På något sätt blev det plötsligt ännu tystare i salen än det hade varit innan. Som om alla kollektivt hade dragit efter andan och skapat vacuum. Tomrum och absolut tystnad.

Tills någon började skratta. Högt och opassande.

”Simon”, tänkte Alice. ”Älskade, galna, underbara Simon!”

Örjan tystnade mitt i en mening och rynkade irriterat pannan. Han hade blicken fäst på publiken. Inte på dataskärmen. Inte på projektorduken. Han såg inte det alla andra såg. Klart och tydligt.

Alice höll andan och kände att Nettan och Veronica gjorde samma sak.  Och plötsligt hände allt på en gång.

 ”Men vad är det här” sa någon med hög röst och så gick det ett sus genom salen när alla började prata.

Örjan såg förvirrad ut. Så vände han sig om och tittade på skärmen bakom sig. Alice såg hur han blev kritvit i ansiktet och vacklade till. Han snodde runt och tryckte bort bilden. Men det var för sent. Alldeles för sent. Ljudnivån i aulan var nästan bedövade. Flera hade rest sig upp och stod upprörda och diskuterade med sina bänkgrannar. Ett par av gubbarna från äldrerådet var på väg fram mot scenen. De såg bistra ut.

”Nu går vi. Död åt Örjan!” sa Nettan. Hon tog tag i Alice hand. Alice greppade efter Veronica och så gick de ut ur aulan. Hand i hand.

Kapitel 28

Nettan bodde närmast, så hon var där först. Men Alice var inte långt efter. De hälsade snabbt på Veronicas föräldrar som såg välvilliga men förvånade ut och gick in i Veronicas rum. 

Alice hade aldrig sett ett så välstädat rum. Varenda pryl såg ut att stå på sin plats. Sängen var prydligt bäddad. Ingen smutstvätt på golvet. Inga kläder slängda i fåtöljen. Böcker i en hög och rak stapel på nattduksbordet. Inga tavlor, inga affischer på väggarna. Bara ett enkelt träkors ovanför sängen. Nettan såg sig omkring.

”Snyggt”, sa hon till sist och nickade mot korset.

Veronica rodnade men sa ingenting. Nettan vände sig mot Alice.

”Nå, varför är vi här?”

Med en känsla av triumf drog Alice upp usb-minnet ur fickan. Satte in det i datorn och klickade upp dokumentet.

”Du gjorde det!” sa Nettan och boxade till henne på axeln. ”Hur fan lyckades du med det?”

”Tja, är man proffs så är man. Jag satsar på en karriär inom CIA, förstår ni.”

”Gör du det. Hur ska vi fixa det här nu då?”

”Jag kan göra det”, sa Veronica.

”Kan du? Jag menar, vad bra!”

”Jag är rätt bra på datorer. Jag har inte haft så mycket annat att göra. Det är inte svårt att lägga in en extra bild i en power point. Om jag får sitta ner så…”

Alice och Nettan flyttade på sig och gav Veronica plats.

”Jag kan inte jobba om ni ska hänga över axeln på mig. Sätt er på sängen” sa hon. Sedan började hon klicka på datorn.

”Hur gjorde du när du bytte ut usb-minnet?” sa Nettan och vände sig mot Alice.

”Jag bytte inte ut det. Jag tog det bara.” I samma stund som hon sa orden slog insikten till. Hon hade bara tagit det. Inte kopierat och lagt över på ett annat usb.

”Helvete!” kved hon. ”Jag måste hem! Jag måste lägga tillbaka usb-minnet innan han saknar det. Hur kunde jag vara så korkad?? Kopiera allting snabbt. Jag måste hem. Nu!”

”Ok” sa Veronica.

”Skynda dig”, sa Nettan. ”Jag följer med Alice hem. Han törs inte göra något om vi är två”

Det tog tre långa minuter. Sedan sprang de förbi Veronicas föräldrar som såg ännu mer förvånade ut, slängde på sig kläder och skor och fortsatte springa. Halvvägs upp för den långa backen var de båda helt slut och var tvungna att sakta ned.

”Vad gör vi när vi kommer fram?” flämtade Nettan.

”Jag vet inte. Vi får improvisera. Vad är klockan? Har vi tur sitter de fortfarande och äter.” sa Alice och försökte hämta andan.

”Och om de inte gör det?”

”Jag vet inte, säger jag ju!”

”Sa du inte att du var ett proffs?”

”Jag hann inte tänka. Det var den enda chans jag hade. Hade du gjort det så mycket bättre själv?”

”Nej, säkert inte” sa Nettan oväntat vänligt. ”Kom nu, vi springer en bit till.”

Alice hade ingen aning om hur länge hon hade varit borta. En halvtimme? En timme? Det var i alla fall ingen idé att försöka smyga in. Bonnie hade redan hört dem och skällde innanför dörren. Hon drog ett djupt andetag och tryckte ned handtaget.

Hallen var fortfarande mörk. Det var släckt i arbetsrummet. Och bredvid skohyllan stod Örjans portfölj kvar.

”Väsnas lite”, väste hon till Nettan.

”Här var det mörkt” sa Nettan överdrivet högt. ”Heeej, vovven, vad fin du är! Såja, lugn, lugn, du ska få hälsa.”

Snabbt böjde sig Alice ned, drog upp blixtlåset och släppte ned usb-minnet. Hon vågade inte sticka ned handen och röra runt bland grejorna. Det var bara att hoppas att Örjan inte hade sådan koll att han visste exakt var minnet hade legat. Hon drog igen blixtlåset och släppte ur luften, yr i huvudet av brist på syre.

Hon borde ha känt sig lättad. De hade hunnit. Örjan satt fortfarande i köket och drack vin. Men oron och rädslan ville inte ge sig. Adrenalinet bara pumpade på och hjärtat bankade helt galet i bröstet. Hon vände sig om och högg tag i Nettans hand.

”Snälla du kan du inte sova över här i natt? Jag vill inte vara ensam!” viskade hon.

Förmodligen lät hon helt desperat. För Nettan nickade bara som om hon brukade sova över hos Alice. Som om de var vänner.

”Ska vi säga hej?” sa hon och började gå mot köket.

Alice såg hur Örjan ryckte till när Nettan och hon klev över tröskeln. Mamma såg glatt överraskad ut.

”Hej” sa Nettan och log soligt. Med utsträckt hand gick hon fram mot mamma. ”Jag heter Jeanette. Jag går i samma klass som Alice. Trevligt att råkas.”

Hon skakade mammas hand och vände sig sedan mot Örjan.

”Ja, vi känner ju redan varandra” sa hon och log fortfarande lika soligt. ”Alice har berättat för mig hur trevligt ni brukar ha det här hemma.”

Örjan kämpade hårt för att hålla masken. Han bet ihop tänderna så att det bildades en liten bula på var sida av ansiktet. Trots den svaga belysningen syntes det att han hade börjat svettas. Han tog tag i Nettans utsträckta hand och tryckte till. Hårt.

”Oj, vad du är stark!” sa Nettan och nu flinade hon. Utmanande och hånfullt. ”Det måste kännas skönt att ha en så stark man i huset.”

Örjan släppte hennes hand som om den brändes. Alice ryckte tag i Nettans tröja. Nu fick hon ge sig! De måste härifrån.

”Kan Nettan sova här i natt? Jag ska hjälpa henne med naturkunskapen. Vi har prov i morgon” sa hon snabbt.

”Javisst”, sa mamma, ”självklart. Om du tar fram extramadrassen så ska jag hämta lakan.”

”Det behöver du inte, vi klarar oss själva. Sitt kvar ni och prata lite till.”

Alice föste ut Nettan ur köket, upp för trappan och in på rummet. Hon stängde dörren och låste. Blundade och andades en stund innan hon vände sig om.

”Du är inte klok. Du är tamejfan inte klok!” sa hon.

”Död åt Örjan!” sa Nettan och flinade.

Kapitel 27

Dagarna gick. Timme för timme kom dagen D allt närmare. Lokaltidningen och lokalradion hade haft inslag om satsningen. Det satt affischer uppe över hela stan. I affärerna fanns insamlingsbössor och musikskolan hade arrangerat en konsert för insamlingen. Under temadagen skulle det bli föreläsningar och seminarier med forskare och om trafficking och människohandel.

Alice grämde sig. Hon gillade temadagar. Älskade att få fördjupa sig, bli riktigt duktig på någonting. Knappast den här gången. Bilden av Örjan fladdrade i hennes medvetande dygnet runt, gjorde det omöjligt att koncentrera sig. Samtidigt kände hon pressen på sig. De hade fortfarande inte kommit på hur de skulle komma åt storbildsskärmen eller visa upp bilden på något annat sätt. Nettan hade gjort ett försök att komma in på Örjans rum på skolan men självklart blivit stoppad redan i korridoren. Varken Nettan eller Veronica hade sagt någonting, men Alice visste att de hoppades på henne. Att det var hon som till sist skulle fixa det.

En kväll när hon kom hem satt mamma i trappan och väntade på henne.

”Hej”, sa Alice avvaktande.

”Hej! Du, jag har köpt sushi. Örjan jobbar sent ikväll så jag tänkte att du och jag kan äta tillsammans. Som omväxling.”

Sedan hade det blivit en ny rutin. Örjans namn behövde inte längre nämnas. Alice visste om han skulle komma hem eller inte. Det hördes på tonfallet när mamma ropade hej eller talade om att middagen var klar.

De pratade med varandra medan de åt. Men inte om någonting som var viktigt. Mamma berättade om vad hon hade gjort på jobbet under dagen, om kunder som sagt eller gjort det ena eller andra, om arbetskompisar och arbetskompisars barn. Ingenting viktigt. Ingenting jobbigt. Ingenting obehagligt.

Alice spelade med. Men hatade, hatade, HATADE att hon inte kunde säga någonting. Inte berätta allt. Inte visa bilden. Samtidigt visste hon att om de inte kunde komma på en lösning så skulle hon bli tvungen att berätta. Och visa bilden för mamma.

*********************

Dagen innan temadagen satt som de vanligt och åt lunch tillsammans. Det väckte ingen uppmärksamhet längre, alla hade vant sig. Nettan var förbannad. De hade inte löst problemet. De hade haft nästan tre veckor på sig. De hade en bild som sa allt. Men de hade inte kommit på ett enda sätt att visa bilden så att alla kunde se och begripa.

Hon blängde på Veronica, som satt och såg ut som om hon önskade att hon var någon helt annanstans, och på Alice, som såg stressad ut. Hon visste att det inte var deras fel. Ändå kände hon irritationen växa.

”Kan du flytta på den där”, fräste hon och puttade till Veronicas plånbok som låg på bordet. Enda resultatet blev att hennes eget mjölkglas skvätte över. Mjölk blandades med lingonsylt och blodpudding till en motbjudande röra.

”Men faan också!” Nettan ställde ned brickan på bordet med en smäll så att ännu mer mjölk skvimpade över.

”Lugna ned dig. Det blir väl inte bättre för att du svär och skriker”, sa Alice irriterat.

”Du ser inte så kolugn ut själv, precis!”

”Bråka inte”, vädjade Veronica. ”Jag orkar inte med bråk.”

”Men fattar ni att vi håller på att sumpa den bästa chans vi nånsin kommer att få.”

”Schyy! Prata inte så högt.” Alice såg sig omkring. Det var fortfarande ingen som tittade åt deras håll. ”Det är klart vi fattar.  Och du behöver inte säga det, jag vet att du tycker att jag borde ha gjort något. Men jag har faktiskt inte haft en chans. Jag har knappt sett röken av vare sig Örjan eller hans dator på flera veckor. När han har varit hemma har han haft dörren till arbetsrummet låst. Jag har inte haft en chans!”

”Okej, okej. Det får väl bli Aftonbladet istället. Eller Uppdrag granskning eller nåt.”

”Nej. Då blir det äldrerådet”, sa Veronica tyst.

”Vaddå?”

”Jag har lovat Anton att jag ska gå med honom till äldrerådet. Jag fick tre veckor på mig och de veckorna har gått nu.”

”Vad innebär det?” sa Alice.

Veronica ryckte på axlarna.

”Förmodligen att allt tystas ned. Örjan kommer att få be om ursäkt och lova bot och bättring. Kanske blir han utesluten ur äldrerådet. Men ingen annan kommer att få veta någonting.”

”I helvete heller!” sa Nettan. ”Så kommer det INTE att sluta.”

*******************

Mamma hade lagat köttgryta med rödvin, champinjoner och smålök, Alices absoluta favoriträtt. Men hon kunde lika gärna tugga papper. Det smakade ingenting.

”Jag tänkte komma på temadagen imorgon”, sa mamma plötsligt.

”Ska du? Varför då?”

”Tja, det har ju pratats så mycket om den och det verkar som om alla ska dit. För din skull också förstås. Och för Örjan.”

”För min skull behöver du inte gå dit”, sa Alice bittert. ”Jag är inte ett dugg engagerad.”

”Varför inte det?” sa mamma förvånat. ”Det är väl ett ämne som borde intressera dig?”

”Jag…” började Alice med avbröt sig när Bonnie började skälla. De hörde hur ytterdörren öppnades och sedan Örjans röst när han försökte få tyst på hunden. Innan Alice hann reagera stod han i dörröppningen till köket. I ena handen hade han en flaska rödvin, i den andra en stor blomsterbukett. Han stelnade till när han fick syn på Alice och hon såg ett drag av motvilja svepa över hans ansikte. Sedan vände han sig mot mamma och log så guldtanden glimmade.

”Mmmm, vad det luktar gott! Jag blev klar tidigare än väntat idag. Jag tänkte vi kunde fira lite. Jag vet att jag har varit borta mycket den senaste tiden. Men ikväll har jag tid att sitta ned och prata.”

Alice mamma såg tveksam ut. Sedan reste hon sig.

”Sätt dig så ska jag hämta en tallrik till.”

I samma stund som mamma vände ryggen till slocknade Örjans leende. Han blängde på Alice. Hon kände hur vartenda hårstrå på kroppen reste sig och hur hennes ben började darra. Hon borde resa sig och gå. Bara ställa sig upp och gå sin väg. Men hon kunde inte. Benen vägrade att lyda. Hon tittade ned på sina händer och såg att de skakade. Och hon visste att han också såg det. Desperat fick hon fatt i den mörkröda servetten och började riva den i små, små bitar som singlade ned över golvet. Som konfetti, tänkte hon. Eller blodstänk.

Mamma kom tillbaka till bordet och Örjan kopplade på stora charmen igen. Och äntligen, äntligen släppte förlamningen.

”Ursäkta mig, jag måste gå på toa”, mumlade Alice och reste sig. Benen skakade fortfarande men inte lika mycket. Hon tog med sig tallriken till diskbänken och gick ut mot hallen. Bakom sig hörde hon Örjan korka upp och hälla vin i glasen samtidigt som han pratade och pratade.

Hon kunde lika gärna ha missat den. Men av någon anledning kastade hon en blick bort mot ytterdörren. Och där stod den. Örjans dyra, mattsvarta portfölj. De blanka mässingsspännena blinkade mot henne. Och hjärtat tickade igång i bröstet. Örjans portfölj. Säkert hade han sin dator i den. Och kanske, kanske, kanske ett usb-minne.

Alice stod blickstill och lyssnade ut mot köket. De satt kvar vid bordet. Hon hörde Örjans röst och mammas mer sparsamma svar. Skulle hon våga? Tänk om det var en fälla! Tänk om han hade ställt portföljen där för att han visste att hon skulle snoka. För att han visste att hon inte skulle kunna låta bli.

Med blodet brusande i öronen gick hon närmare. Satte sig på huk. Stirrade på portföljen. Nettan skulle våga, tänkte hon. Nettan skulle inte tveka en sekund. Så vad väntade hon på?

Med båda händerna tog hon tag i det vänstra spännet. Med den ena handen höll hon emot och dämpade ljudet, med den andra tryckte hon på knappen. Ingenting hände. Hon tryckte en gång till med samma resultat. Portföljen var låst. Hur kunde hon vara så dum att hon trodde att han skulle glömma att låsa?? Hon var nära att stöna högt av besvikelse. Vad skulle hon göra nu? Hon stirrade på den svarta väskan. Ytterfacket var stängt med en vanlig dragkedja på baksidan. Så tyst hon kunde drog hon upp kedjan och stack ned handen. Fingertopparna stötte emot något hårt och avlångt. En penna. Hon trevade vidare. Ett paket pappersnäsdukar. Ett gem. Och ett usb-minne. Ett usb-minne! Snabbt drog hon upp handen och körde ned plastbiten i jeansfickan. Tyst drog hon igen blixtlåset, reste sig och gick så ljudlöst hon kunde fram till gästtoaletten. Öppnade försiktigt dörren och slank in. Utan att tända lampan tryckte hon på spolknappen och satte på kranen. Hon lät vattnet rinna en stund. Sedan öppnade hon dörren så normalt hon kunde och gick mot trappan. Lagom fort. Inte springa. Ett steg i taget upp för trappan.

De sista stegen kunde hon hålla sig längre. Hon sprang in på sitt rum och slog igen dörren efter sig. Vred om nyckeln. Fick tag i en stol och körde upp den under handtaget. Flåsande som om hon hade sprungit ett maratonlopp. Alldeles darrig sjönk hon ned på stolen. Hon hade ingen aning om vad det var hon hade fått tag på. Det kanske bara var ett tomt usb. Ett i reserv. Bortglömt i ytterfacket. Hon drog upp det ur fickan och satte in det i datorn. Det innehöll ett enda dokument. En power point-presentation med namnet Temadag 2013.

Alice lutade sig tillbaka och andades djupt. Tre gånger. Sedan tog hon upp mobilen.

”Vi ses hos Veronica. Om tjugo minuter.”

Kapitel 26

När hon äntligen lyckades somna förföljde mardrömmarna henne resten av natten. När väckarklockan ringde vaknade hon blöt av svett och snurrig av sömnbrist. Kameran var det första hon tänkte på.  Hon vågade inte hämta den från badrummet så länge Örjan var kvar i huset. Å andra sidan måste hon till badrummet och hänga tillbaka mammas morgonrock innan hon saknade den.

Hon puffade Bonnie ur sängen och satte ned fötterna på det svala trägolvet. Snabbt tog hon på sig mammas morgonrock och därefter sin egen utanpå. Hon kontrollerade i spegeln att det inte syntes att hon hade dubbla morgonrockar. Hon såg visserligen ovanligt fet ut och det var lite knöligt runt halsen. Men det borde funka.

Hon lyssnade noga vid dörren innan hon vågade öppna. Det lyste i dörrspringan in till mammas och Örjans sovrum och hon hörde att någon rörde sig därinne. Alice skyndade sig in i badrummet och låste dörren bakom sig. Hon krånglade sig ur morgonrockarna och hängde upp mammas på kroken, drog fram pallen och öppnad linneskåpet. Kameran låg kvar bakom handdukarna. Med fingrar som fortfarande var darriga av adrenalin tog hon fram den, plockade ur minneskortet och stoppade det i den stora fickan på morgonrocken. Sedan lade hon tillbaka kameran och stängde skåpdörren.

För första gången i sitt liv tänkte hon skolka från skolan idag. Hon tittade i spegeln. Hon såg verkligen sjuk ut. Håret var rufsigt och mörkt av svett. Hon var kritvit i ansiktet och under ögonen hade hon två grålila halvcirklar. Det skulle inte bli svårt att övertyga mamma om att hon inte mådde bra.

När hon hunnit halvvägs genom hallen kom mamma ut från sitt sovrum. Hennes ena kind var sömnskrynklig och hon såg nästan lika trött och sjuk ut som Alice.

”God morgon, stumpan. Hur är det med dig, du ser inte så pigg ut?”

”Nej, jag är nog på väg att bli förkyld. Jag har sovit jättedåligt och känner mig alldeles matt. Jag stannar hemma från skolan idag, tror jag.”

”Ja, gör det du. Kryp ned i sängen igen så kommer jag upp med frukost.”

”Det behöver du inte, jag kan hämta själv.”

”Det är inget besvär. Jag fixar det.”

”Ok. Tack!”

Sängen var fuktig och kall av svett och det luktade unket när Alice lyfte på täcket. Hon skulle byta lakan sedan. När Örjan hade åkt till jobbet och hon äntligen hade huset för sig själv. Det kliade i fingrarna av längtan att sätta minneskortet i datorn och titta på bilderna. Hon var inte säker på att det hade blivit någonting alls och ännu mindre säker på kvaliteten. Hon visste inte ens vad hon skulle ha bilderna till. Men hon kom ihåg hans ansiktsuttryck.

Det kändes som en evighet innan hon till slut hörde Örjan stänga ytterdörren och köra iväg och innan mamma ropade hejdå från hallen. Till sist var huset tomt och tyst. Plötsligt kände hon sig full av energi. Hon slog på datorn och väntade otåligt medan den tragglade sig igenom uppdateringar och förinställningar. Hon satte i minneskortet och öppnade filen. Bilderna var knivskarpa. Hon hade fått skärpa både på Örjan och på dataskärmen. Den nakna flickan syntes tydligt. De långa flätorna. De små brösten. Alice zoomade in och skärmen fylldes av Örjans ansikte. Hans uttryck gick inte att misstolka. Han såg ut som om han skulle börja drägla vilken sekund som helst.

Hon fylldes av ett äckel som var så starkt att hon fick lov att blunda och andas djupt. Det var så vidrigt. Han var så vidrig. En pervers gammal gubbe som satt och dräglade över barnporr. Hon kunde inte fatta det. Han bodde här. I hennes hem. Han låg med hennes mamma. Och mamma visste ingenting.  För visst var det väl så? Mamma visste ingenting.

Hon öppnade ögonen och stängde ned bilden. Fick fatt i mobilen och skrev:

”Är det någon av er som har en laptop?”

Svaret kom inom en minut.

”Jag har en” skrev Veronica.

”Ta med den och kom hit så fort ni kan, båda två. Jag har någonting ni vill se.”

******************

Veronica skyllde på magont och Nettan på huvudvärk. I Veronicas fall var det sant. Hon hade ont i magen. En molande magvärk som satte i så fort hon tänkte på Örjan, på löftet hon hade gett Anton, på äldrerådet, på Alice, Nettan och allting som hade hänt och som skulle hända. Måste hända. Det här var värre än den vanliga panikråttan. Nu kändes det som om hon hade en hel råttfamilj i magen. En familj där alltid någon medlem var vaken.

Hon hade ingen aning om vad det var Alice skulle visa dem. Nettan verkade lika ovetande.

”Men det måste vara viktigt. Alice skulle knappast skolka om det inte hade hänt någonting” sa Nettan.

De hade lämnat skolan var och en för sig. Veronica hade skyndat sig hem efter laptopen, träffat Nettan vid Nikos korvkiosk och nu var de tillsammans på väg upp för backen till Alice hus.

”Vilket ställe! Jag hade ingen aning om att hon bor så här lyxigt” sa Nettan när de stannade utanför grinden för att hämta andan. Det var svårt att avgöra om hon var imponerad eller föraktfull. Kanske helt enkelt avundsjuk.

Huset var verkligen fint. Det låg högt med utsikt över halva stan. Ett sådant hus som föräldrar kallar grosshandlarvilla, fullt med vinklar och vrår och till och med ett litet torn på taket. Vackra smårutiga fönster och en stor snötäckt veranda. Trädgården var stor och full av höga träd och buskar. De hörde en hund skälla innanför den stängda dörren.

”Då går vi väl in då”, sa Veronica osäkert och öppnade grinden. Samtidigt öppnades dörren och Alice tittade ut.

”Kom in” sa hon och vände tillbaka in i hallen.

”Vad var det du ville visa?” sa Nettan när de hade stampat av sig snön och hängt upp ytterkläderna.

”Kom” sa Alice igen och gick före uppför trappan. Det luktade instängt i sovrummet. Alice verkade känna det själv, för hon gick fram till fönstret och öppnade det på glänt. Sedan vände hon sig mot skrivbordet där datorn stod på.

”Sätt er ner” sa hon och drog fram en extra stol som stod längs väggen. Så drog hon åt sig musen och klickade fram en bild.

”Vad i helvete!” sa Nettan. ”Åh fy fan!” la hon till. Sedan blev hon tyst.

Veronica stirrade på skärmen. Bilden gick inte att missuppfatta. Sakta tog hon in bit för bit. Örjan i det blåaktiga skenet från en dataskärm. Hans lystna ansiktsuttryck. En naken liten flicka. Bunden.

”Har du tagit den där?” sa Nettan till slut.

”Ja” sa Alice.

”När då? Hur då? Hur lyckades du med det?”

Alice berättade. När hon var klar tittade Nettan imponerat på henne.

”Skitbra! Det är skitbra bild! Men vad ska vi göra med den? Skicka den till Aftonbladet?”

”Nej”, sa Veronica plötsligt. Hon var blek och såg illamående ut. ”Vi ska visa den för alla här i stan först.”

”Hurdå?” sa Alice skeptiskt.

”Alla kommer på temadagen. Alla som är viktiga i alla fall. Jag hörde Sofi skryta om att kommunalrådet kommer och att de har bjudit in landshövdingen. Äldrerådet kommer säkert också, kyrkan är ju med och samlar in pengar. Hela skolan är förstås där och säkert skolpolitikerna också.”

”Men hur ska vi göra? Vi kan inte precis sätta upp den på anslagstavlan.”

”Vänta lite, jag kom på något” sa Nettan ivrigt. ”Örjan kommer säkert att ha någon presentation av något slag. Tror ni inte det? Någon power point med fakta och statistik och sådant där. Vi fixar så att din bild hamnar i hans presentation och visas på storbildsskärm för alla samtidigt.”

”Ja, det lät ju enkelt” sa Alice sarkastiskt.

”Fast Nettan har rätt” sa Veronica. ”Det kan gå. Han bor ju här, hemma hos dig. Sa du inte att han brukar ha datorn med sig hem? Du kanske kan komma åt datorn och hitta bildspelet och…”

”Nej”, sa Alice.

”Vaddå nej?”

”Jag fixar inte det.  Fattar ni hur rädd jag var när jag tog bilden? Jag tänker aldrig utsätta mig för något sådant igen. Aldrig mer!”

Det blev alldeles tyst i rummet. Bara datorn susade på.

”Okej”, sa Nettan till slut. ”Vi får tänka ut något annat.”

”Jag vill inte ha bilderna kvar i min dator. Jag litar inte på låset i dörren. Han kanske kan ta sig in här och hitta bilderna. Kan vi lägga över dem på din laptop, Veronica? Du får ta hand om dem.”

Veronica såg ännu mer illamående ut vid tanken, men hon sa ingenting utan nickade bara. Alice tog fram ett usb-minne och tankade över bilderna.

Kapitel 25

Klockan var över tolv innan Simon gick hem. Alice hade gjort sig klar för att sova. Lockat upp Bonnie för att få sällskap och krupit ned i sängen. Men det var helt omöjligt att somna. Hon var så klarvaken en människa kan bli. Med en suck klev hon upp och gick fram till fönstret. Det var stjärnklart och fullmåne. Månen var på väg ner och större än hon någonsin hade sett den. Guldgul som en jättelik hushållsost hängde den över sjön. Alice plockade fram kameran och sitt längsta och mest ljuskänsliga objektiv. För några år sedan hade hon sysslat mycket med nattfotografering. Men hon hade aldrig varit ute en natt lika månljus som den här. Om hon gick upp till skolan skulle hon kunna få med hela stan och sjön och månen på samma bild. Hon lade ifrån sig kameran och drog på sig de varmaste kläder hon kunde hitta. Bonnie började vifta på svansen och såg optimistisk ut.

”Nej, stumpan, du får stanna hemma. Jag kan inte koncentrera mig på fotograferingen om jag måste hålla koll på dig hela tiden.”

Med en suck rullade hunden ihop sig till en boll och vände demonstrativt ryggen åt Alice. 

Hon ville inte väcka vare sig mamma eller Örjan så hon öppnade dörren så tyst hon kunde och smög ut i hallen. Ljudlöst fortsatte hon fram till trappan och gick nedåt, noga med att hålla sig så nära räcket som möjligt där stegen inte knarrade. När hon kommit runt vinkeln i trappan upptäckte hon att det lyste någonstans på bottenvåningen. Ett svagt blåskimrande ljus från en TV- eller dataskärm mötte henne. Hon stannade upp och höll andan. Inte ett ljud hördes. Hon gick några steg till och insåg att ljuset kom från arbetsrummet. Det betydde att Örjan satt där inne. Och att hon måste gå förbi den öppna dörren om hon skulle komma ut ur huset. Känslan av att vara instängd vällde upp i henne igen och hon blev helt vansinnigt arg. Han skulle inte få hindra henne. Aldrig mer!

Noga med att hålla sig på mattan och vara helt tyst tog hon några steg framåt. Nu kunde hon se rakt in i rummet. Skrivbordet stod vid den ena kortväggen. Örjan satt framför datorn med ryggen halvt vänd mot henne. Hon såg hans profil upplyst av ljuset från dataskärmen. Vad sysslade han med så här sent på natten? Klockan måste vara närmare tre. Försiktigt lyfte hon upp kameran och zoomade in Örjan. Han var helt koncentrerad på skärmen. Samtidigt såg han märkligt upphetsad ut. Som Bonnie när hon stirrade på grannungarnas kaniner.

Alice skiftade fokus på kameran och zoomade in dataskärmen. Långsamt tog hon in vad det var hon såg. Ett foto på en ung tjej. Väldigt ung. Naken. Det långa håret i två barnsliga flätor. Ena handen bunden i en stolpe. Den andra höll hon över de små brösten i ett försök att skyla sig.

Alice hand började darra. Sakta, sakta sänkte hon kameran, livrädd att han skulle uppfatta rörelsen. Livrädd att han skulle upptäcka henne. Hon stod alldeles stilla och försökte att andas ljudlöst. Hjärtat slog i ett så vansinnigt tempo att det dånade i öronen. Långsamt tog hon ett steg åt sidan och hamnade i skydd bakom dörren. Med skakiga händer ställde hon in kameran på ljudlöst. Hon andades djupt så tyst hon kunde två gånger. Sedan backade hon några meter så att hon hamnade utanför cirkeln av ljus. Tyst gled hon över till den andra väggen. Hon visste att hon bara skulle få en chans. Så långsamt hon kunde höjde hon kameran, zoomade in och fokuserade. Sedan tryckte hon ned knappen och tog 15 snabba bilder i följd.

Utan att sänka kameran backade hon mot mörkret. En centimeter i taget tills hon äntligen var dold bakom dörren igen. Med armar som darrade av kamerans tyngd och knän som skakade av adrenalin och rädsla smög hon tillbaka mot trappan. Tog sig upp ett steg i taget. Tvingade sig att inte springa, inte glömma att hålla sig nära räcket, inte tappat greppet om kameran.

Plötsligt hörde hon stolen i arbetsrummet rassla till och steg som hastigt närmade sig trappan. Hon blev alldeles stel. Hur skulle hon förklara vad hon gjorde uppe mitt i natten, fullt påklädd och med en kamera i handen? Vad skulle hända om han tog ifrån henne kameran och såg vad hon hade fotat?

Panikslagen kastade hon sig upp för de sista trappstegen. Badrummet låg närmast. Hon sprang in i rummet och slängde igen dörren bakom sig. Med fumliga fingrar vred hon om låset. Hade han sett henne? Hon lyssnade ut mot hallen, hörde hans tunga steg uppför trappan. Han borde inte ha sett henne. Han var för långt efter. Men han hade definitivt hört henne. Stegen stannade utanför badrumsdörren.

Alice backade undan. Snubblade fram till toalettstolen och tryckte på spolknappen. Örjan knackade på dörren.

”Alice, är det du som är därinne?”

”Ja” svarade hon. Hon hörde själv att hennes röst lät konstig. Hes och sträv. Hon harklade sig försiktigt.

”Mår du inte bra?”

”Jo. Jag behövde bara gå på toa.”

”Ok. Gå och lägg dig igen då.”

Hon hörde hur han gick bortåt i korridoren. Hon skyndade sig fram till dörren och lyssnade. Nu var det helt tyst därute. Men hon litade inte på honom. Inte för fem öre.

Hon gick till handfatet och drog på kranen. I skydd av brusandet från vattnet öppnade hon linneskåpet. Hon var tvungen att dra fram en liten pall för att nå till den översta hyllan. Hon gömde kameran längst in, bakom handdukarna. Hon stängde skåpdörren ljudlöst och drog av sig alla kläder utom bh och trosor. Sedan tömde hon tvättkorgen, la kläderna längst ned och täckte över dem med smutstvätt. Till slut tog hon ned mammas morgonrock från kroken. De hade varsin nästan likadan, enda skillnaden var att Alice hade en blå kant längst ned på ärmen på sin. Hon tog på morgonrocken och vek upp ärmarna. Hon tittade på sig själv i spegeln. Hon såg uppjagad ut. Ögonen var stora och svarta. Håret var rufsigt och trassligt. Munnen liten och skrämd. Hon kanske kunde skylla på att hon drömt en mardröm. Hon stängde av vattnet och lyssnade ut mot korridoren. Helt tyst.

Hon stod emot impulsen att smyga tillbaka till rummet. Istället vred hon upp låset och öppnade dörren så normalt hon kunde. Hon släckte lampan och lät dörren glida igen. Det var mörkt i hallen. Längst bort såg hon ljuset som sipprade ut från hennes eget rum. Snabbt började hon gå mot tryggheten.

Han stod längst ned i det mörkaste hörnet. Just när hon sträckte ut handen mot dörrhandtaget tog han ett steg fram. Alice flämtade till och höll på att tappa nyckeln. Först sa han ingenting. Bara tittade på henne. Uppifrån och ned. Såg henne skräck. Andades in hennes rädsla. Sedan lutade han sig mot väggen och la armarna i kors.

”Jag är inte fullt så lättlurad som du tror. Var har du varit i natt? Tog du dig in genom altandörren?”

Hon svarade inte. Försökte bara desperat få in nyckeln i nyckelhålet, få upp den förbannade jävla dörren någon gång. Till slut lyckades hon. Hon slängde upp dörren och höll på att snubbla över Bonnie som stod precis innanför. Innan hon hann få igen dörren hade Örjan ställt sig i dörröppningen.

”Jag vet inte vad du håller på med, Alice”, sa han långsamt. ”Jag hoppas att du vet det själv. Och att du har tänkt igenom det. Väldigt, väldigt noga.

Innan hon hann säga något ställde sig plötsligt Bonnie framför henne. Med styva ben och höjd svans började hon morra. Ett lågt mullrande långt nedifrån magen. Det var ett ljud som Alice aldrig någonsin hade hört från den hunden.

Örjan backade ett steg.

”Ta bort hunden!”

Bonnie tog ett stelt steg framåt och sänkte huvudet. Hon släppte inte Örjan med blicken. Han backade snabbt ett steg till, fick ta i dörrhandtaget och smällde igen dörren.

När Alice sjönk ihop i en skälvande hög på golvet kom hunden glatt viftande fram till henne och gav henne en tröstande hundpuss.

”Herregud, Bonnie” sa Alice och slog armarna om hundens lurviga hals. ”Herregud!