Kapitel 20

Alice flydde så fort hon kunde. Tog tåget till Uppsala samma kväll som julavslutningen. Det kändes inte alls lika bra som hon trott. Mamma och Bonnie följde med och vinkade av henne på stationen. Bonnie med bakåtstrukna öron och slokande svans. Mamma med ledsna ögon och ett tillkämpat leende.

”Sköt om dig nu. Prata med pappa om hur du känner dig, du vet att han förstår och kan hjälpa till.”

”Jaja, tjata inte. Jag klarar det här. Jag mår redan bättre”, svarade Alice. Det var ingen lögn. På något sätt kändes det bättre nu när hon visste att hon inte var ensam. Hon hade inte precis valt Nettan och Veronica till olyckssystrar om hon hade fått välja. Men välja fick hon inte. Och just nu spelade det ingen roll. Hon var i alla fall inte ensam.

”Åk hem nu. Vi ses om två veckor”, sa hon och kramade både mamma och hund.

”Två och en halv”, svarade mamma.

Alice klev ombord på tåget, hittade sin kupé - som tack och lov var tom än så länge – och baxade upp den stora ryggsäcken på hyllan. Hon tog av sig jackan och satte sig vid fönstret. Hon tittade ut och drabbades som alltid av en lätt svindel när tåget sakta drog igång och det inte gick att avgöra om det var tåget som rörde sig eller perrongen utanför. Svindeln gick över när tåget fick upp hastigheten och vintermörkret slöt sig utanför fönstret och gjorde det omöjligt att se någonting annat än sin egen spegelbild. Alice lutade sig bakåt och slöt ögonen. Hjulen svischade mot den frusna rälsen.

svikare svikare svikare svikare

Jag lämnar henne ensam hela julen men hon har ju både Bonnie och Örjan fast jag lämnar henne ensam med Örjan sluta nu hon har ju valt själv det var hon som valde honom men hon vet ju ingenting hon vet inte vem han egentligen är men jag vet och jag borde ha sagt något jag borde verkligen ha sagt något

svikare svikare svikare svikare

*************

Veronica skulle ha flytt hon med om hon hade kunnat. Men hon hade ingenstans att ta vägen. Ingen mormor eller farmor, inte ens några kusiner att hälsa på. Farmor och farfar kom hon inte ens ihåg, de dog året efter varandra när hon bara var fyra-fem år. Morfar var död innan hon ens var född och mormor mindes hon som en sträng gammal tant med knut i nacken och genomträngande ögon. Ögon som tycktes se rakt in i Veronica och genomskåda alla syndiga tankar. Mormor avskydde överflöd och slöseri och levde efter mottot ”det räcker med det lilla”. Julaftnarna hos mormor var som hämtade ur en berättelse om fattighjonen ur Emil i Lönneberg. Lite sill, några köttbullar och en liten Janssons frestelse. Och en julklapp till var och en. Julen var till för att fira Jesus födelsedag inte för att slösa med Guds gåvor och ägna sig åt frosseri.

Efter mormors död hade reglerna lättats upp och numera firade de nästan en vanlig jul. Men för Veronica var det ingen vanlig jul det här året. Hon vägrade fortfarande följa med till kyrkan. Mamma och pappa hade tjatat. De hade vädjat. De hade skällt på henne och snudd på hotat. Ingenting hade hjälpt.

Mamma och pappa kunde hon stå emot. Det var jobbigare när Anton ringde.

”Hallå Veronica! Hur är det med dig?”

Han lät inte riktigt som vanligt han heller. Mer dämpad. Trött. Hon kunde se honom framför sig. Det ljusa lockiga håret som en gloria runt huvudet. De bruna, snälla ögonen. Saknaden efter allt som hade varit bra i kyrkan sved i magen och fick halsen att snöras ihop. Hon harklade sig. Hörde själv att hon lät skrovlig. Som om hon inte hade pratat ordentligt på flera dagar. Inte sjungit på flera veckor. Och det var ju så det var.

”Jodå. Bra.”

”Det var så länge sedan du var här. Vi saknar dig förstår du väl? Du är ju vår stjärna!”

”Jag har haft mycket att göra.”

”Jaså? Vaddå? Det är väl jullov nu, då kan du väl inte ha så mycket att göra?”

”Äsch, jag har haft annat för mig. Men jag kommer någon dag. Snart.”

Det hade blivit så märkvärdigt lätt att ljuga. Lögn efter lögn flög ur munnen på henne. Hon hade trott att lögner skulle vara tunga och kantiga som stenar. Men hennes fladdrade iväg som fjärilar. Lätta och luftiga. Lika tomma och viktlösa som hon själv.

”Lovar du?”

”Ja då. Men nu måste jag lägga på, det ringer på dörren. Vi ses!”

Hon väntade inte på något svar. Tryckte bara på röd lur. Nästa gång han ringde klickade hon bort samtalet.

*************

Aldrig hade hon trott att hon skulle längta till skolan. Men just nu kändes alla alternativ till att gå här hemma och dra mer lockande. Hennes eget humör smittade av sig på hela familjen. Alla var griniga och gnälliga. Den nya knallrosa plastjulgranen full av kitschigt färgglatt pynt som hade varit så häftig på julafton, såg nu helt malplacerad ut i den slitna murriga lägenheten.

De hade firat jul som vanligt med moster Anna och morbror Peter och deras stora bullriga familjer. Massor med ungar, ett par hundar och total oreda när det var dags för julklappsutdelning.

I vanliga fall tyckte Nettan att det var skönt när julafton var över och alla åkte hem. Men i år önskade hon att de hade stannat längre. Fyllt upp tystnaden med prat och skratt och gräl och oväsen. Till och med morbror Peters falska försök att sjunga med i ”Ser du stjärnan i det blååå…” gick att stå ut med.

Nettan pluggade i hörlurarna till mp3-spelaren och fyllde öronen med tung, svart rap. Det gjorde ingen skillnad.

Till slut stod hon inte ut längre. Annandagen var traditionell återvändardag i Nysund med dans på Rubinen, stans enda stora dansställe. Åldergränsen var 20 och legkontrollen stenhård, så hon skulle inte komma in. Men hon kunde i alla fall hänga utanför. Det skulle finnas folk hon kände där. Någon skulle bjuda på en öl.  Någon skulle vilja snacka med henne, dela en cigg. Hon skulle inte behöva känna sig så förbannat ensam.

Vädret hade oväntat slagit om, det var flera plusgrader och droppade av smältande snö överallt. Nettan var dyngsur om fötterna innan hon ens hade nått fram till ån. Om hon någonsin fick ett jobb skulle hon använda första lönen till att köpa ett par riktiga skinnstövlar. Ett par Doc Marten som skulle hålla henne torr och varm och ta henne hur långt som helst. Hon skulle kunna gå ända till Stockholm. Och sparka ned en och annan rektor på vägen. Och några mattelärare.

Musiken pumpade ut från Rubinen. Det var tätt med folk utanför. Sådana som väntade på att få komma in och sådana som visste att de inte skulle göra det. En dryg väktare med obligatorisk hästsvans hade makten i dörren. Nettan spanade. Hon såg en hel del folk hon kände igen men ingen hon direkt ville hänga med. Mårten och Simon och några till stod under en gatlykta till höger. Några hon kände igen från sitt eget kvarter låtsasslogs och härjade lite längre bort. Och där, bredvid den jättelika julgranen och utom synhåll för polisbilen som avvaktande stod parkerad vid korvkiosken, stod Marcus och resten av gänget.

Nettan tvekade. Det var mer än ett halvår sedan hon träffade dem senast. Hon var inte riktigt säker på hur de skulle reagera om hon dök upp. Men Marcus hade hon ju träffat och han var inte arg. Tvärtom hade han verkat glad att se henne när den första överraskningen hade lagt sig. Om inte han var sur borde de andra inte heller vara det.

Hon ryckte upp sig, strök med handen över håret som blivit krusigt av fukten och gick bort mot granen. Evelina fick syn på henne först. Hon tog tag i armen på Jennifer och snart hade hela gruppen vänt sig mot Nettan.  Avvaktande. Som en flock vargar som väntar på signal – attack eller flykt? Plötsligt delade flocken på sig och Marcus klev fram. Alfahannen, for det genom huvudet på Nettan. En gång i tiden hade det varit hon som var alfahonan. Nu var hon reducerad till – vaddå? En främling? En inkräktare? Ett byte?

Men Marcus var lika hög som julgranen och glad som jultomten himself. När han fokuserat tillräckligt för att känna igen henne log han med hela ansiktet och slog ut med armarna.

”Nettan!” tjöt han så hördes över halva torget. ”Här kommer Nettan! Kom hit ska du få en kram. Och en öl! Hit med en öl åt Nettan!”

Flocken slappnade av och snart var hon omringad av folk från förr. Människor som kände henne. Vänner. Hon fick en öl och fler kramar än hon kunde räkna.

Någon timme senare satt hon i knät på Alex på den bullriga puben där de inte var fullt lika noga med vem de släppte in. Hon var varm och mjuk i kroppen av öl och uppmärksamhet och kände sig för första gången på evigheters evighet glad. Hon var glad! Hon flörtade skamlöst med vem som helst och njöt av det. Behärskade spelet. Visste att det var hon som satte gränserna.

Det var på väg mot toaletten hon fick syn på honom. Johannes satt nästan längst in i lokalen, vid ett bord för två. Han hade ryggen vänd åt hennes håll men hon hade inga problem med att känna igen honom. På den andra stolen med ansiktet mot Nettan satt en storögd blondin med tuttar som definitivt inte var äkta. Hon hade Evelina och Jannike tätt i hasorna, så tätt att de gick rakt in i henne när hon tvärstannade.

”Men hallå! Vad håller du på med! Du kan väl inte bara stanna så där”, fräste Evelina och gned armen som hade träffats av Nettans armbåge.

”Förlåt. Jag tyckte jag såg någon jag kände igen”.

Vad fan ska jag göra? Till toan kan jag gå utan att han ser mig. Men när vi ska tillbaka kommer han se mig. Helt klart. Han kommer att se mig och vaddå? Det är jag som har anledning att vara förbannad. Det är han som borde undvika mig. Som borde få lära sig att undvika mig.

Hon gick den sista biten till toan och slank in genom dörren. Kissade och ställde sig vid handfaten. Såg sig i spegeln. Det var knappt hon kände igen sig själv. Berusningen var som bortblåst, hjärnan kändes kristallklar och iskall. Hon var blek, trots värmen i lokalen. Hennes ögon var smala och svarta. Hon såg farlig ut. Livsfarlig. Som den alfahona hon var och med ett byte inom synhåll.

Hon ryckte till när dörren slogs upp med en smäll och fyra fnittrande tjejer vinglade in. En av dem hade ett fullt ölglas i handen och fullt sjå med att hålla både sig själv och glaset upprätt.

Nettan tänkte inte. Hon handlade.

”Ursäkta mig”, sa hon, sträckte ut handen och tog glaset från tjejen. ”Jag behöver det här. Jag kommer tillbaka med ett nytt glas åt dig om en liten stund.”

”Va fan gör’u??” tjöt fyra röster i kör bakom henne när hon öppnade dörren och gick ut.

Med raska steg gick hon rakt fram till bordet där Johannes satt. Han var uppslukad av blondinen och såg henne inte förrän hon stannade till framför honom. Hon ställde sig så nära att han inte kunde resa sig upp utan att knuffa undan henne. Det skulle han inte göra.

”Nettan! Vad gör du här?”, sa han dumt.

Hon svarade inte. Stirrade bara på honom. Såg hur han blev rödare och rödare i ansiktet. Bakom sig hörde hon blondinen.

”Vem är det där, Johannes? Vad vill hon?”

Han försökte backa undan lite men kom ingenstans.

”Alltså, förlåt. Vi borde träffas och prata. Jag tror du skulle förstå.”

Hon fortsatte att stirra på honom. Sedan höjde hon långsamt armen, höll ölglaset över hans huvud och tömde det.  Intresserad såg hon hur ölen flödade över honom i små floder längs halsen och in under kragen. Rann från näsan och blötte ned tröja och jeans. Droppade ända ned på skorna. Johannes sa ingenting. Han bara flämtade.

”Hoppsan!” sa Nettan och log mot honom. Änglalikt.