Kapitel 3

Besviken. Det var vad hon kände sig. Hon hade trott att det skulle bli annorlunda på gymnasiet. Men nästan allt var sig likt. Det hade gått en och en halv månad och de satt fortfarande och tragglade med procent och promille, omkretsen på en cirkel och Pythagoras sats. Hur svårt är det att begripa att 50 procent är samma sak som hälften? Johannes gjorde allt han kunde för att få alla att fatta men en del var bara så trögtänkta att det inte var sant.

Nu stod han framme vid whiteboardtavlan och skrev inledningen till en andragradsekvation.

”Okey”, sa han och vände sig mot klassen igen. ”Någon som vill komma fram och lösa den här? Alice?”

Den sortens ekvationer hade hon löst redan i åttan. Alice reste sig, gick fram till tavlan och klarade uppgiften utan problem.

”Bra!”, sa Johannes. ”Kan du förklara för klassen hur du gjorde också?”

Alica förklarade så långsamt och pedagogiskt hon kunde medan hon suckade inombords. Lärare skulle hon aldrig bli, så mycket var säkert! När hon var klar gick hon tillbaka och satte sig på sin plats och fick ett förstående leende av Anna.

Johannes skrev upp ett par andragradsekvationer till som först Emma och sedan Emil – med massor av hjälp – lyckades lösa.

”Är ni redo för en utmaning?” sa Johannes. ”Någon som vill prova på att lösa det här?”

Han vände sig mot tavlan och började skriva en ekvation som såg betydligt svårare ut än det de hållit på med hittills. Alice vaknade till och började skriva på det rutiga block som låg uppslaget framför henne. Det här var svårt, riktigt svårt. Johannes såg att flera hade börjat räkna och gav dem en halv minut till.

”Jeanette? Ska du testa?”, undrade han sedan.

Alice ryckte till. Nettan? Skulle hon klara det här?

Nettan reste sig och gick på sitt loja kattsätt genom klassrummet fram till whiteboardtavlan. Puma, for det genom huvudet på Alice. Hon ser faktiskt ut som en puma. Idag hade hon på sig gulbruna tights under en löjligt kort kjol i något guldigt material. Kjolen var smyckad med kedjor och berlocker som hängde i bågar från höfterna. Topen var mörkbrun och i urringningen syntes den svarta spetsen på hennes bh. Hon skulle ha platsat på vilken catwalk som helst. Alla killarna följde Nettan med blicken. Emil låtsades flåsa som en hund och såg precis lika korkad ut som han var.

Alice kände hur Anna knuffade henne lätt med armbågen i sidan.

”Titta på Johannes”, viskade hon. ”Det är inte bara matte han är intresserad av!”

Anna hade rätt. Johannes stirrade också på Nettan och såg ut att tänka på något helt annat än ekvationer.

”Vad tror han?”, viskade hon tillbaka till Anna. ”Hon är inte intresserad av honom! Ibland tror jag faktiskt att hon inte är intresserad av killar överhuvudtaget.”

”Vaddå? Skulle hon vara flata eller?”

Anna frustade till av skratt och satte handen för munnen för att dämpa ljudet.

”Äsch. Jag vet inte. Hon är väl bara intresserad av sig själv helt enkelt.”

Alice förstod sig inte på Nettan. Hon behandlade hela klassen, ja, hela skolan förresten, som om den inte fanns. Bakom sin heta, sexiga image var hon kallare än en frysbox. På sitt sätt var hon lika ensam som Veronica, som alltid gick för sig själv och försökte gömma sig bakom sitt långa ljusa hår.

Alice var inte ensam. I alla fall inte utåt sett. Hon hängde med Anna. De käkade lunch ihop, gjorde grupparbeten, pluggade ibland. Fast bara på skoltid. Aldrig hemma hos varandra.

”Fast alla är inte tända på Nettan”, viskade Anna menande. ”Titta på Simon!”

Alice vände sig om och mötte Simons blick. Han tittade på – henne. Och log så där gulligt som bara han kunde.

***************

Veronica satt med matteboken uppslagen och låtsades räkna. Men hon varken hörde eller såg vad som hände i klassrummet. Igår kväll hade hon plockat fram manus och noter till musikalen och gått ned i källaren.

Pianot stod i det som kallades gillestugan. Rummet hade för länge sedan förvandlats till inofficiellt förråd, en plats för allt som inte fick rum någon annanstans. Här hade ingen renoverat sedan huset byggdes på 70-talet, de mörkgröna vävtapeterna var de samma, den brunrutiga heltäckningsmattan likaså. Men Veronica trivdes här nere. Här fick hon vara ifred med pianot och kunde sjunga hur högt hon ville utan att någon hörde henne.

Hon läste manuset först. Det tog ett tag innan hon kände igen berättelsen om systrarna Rakel och Lea ur Bibeln. Anton hade ändrat alla namn och förlagt berättelsen till någon sorts diffus framtid. Det var rätt bra, faktiskt. Dramatiskt. Särskilt scenen på bröllopsnatten när Jakob lyfter på slöjan och det visar sig att han blivit gift med fel syster. Att det var Lea som doldes bakom slöjan, inte hans älskade Rakel.

Hon placerade noterna på notstället och tog ut melodierna till de första sångerna utan problem, de var ganska enkla. När hon kom till Rakels första solonummer hajade hon till.  Hon spelade igenom sången en gång och sedan en gång till och la till ackorden. Hon kände hur de tunna håren på hennes armar reste sig och hur det gick en rysning längs ryggraden. Vilken låt! Hon kom ihåg första gången hon hörde Gabriellas sång i filmen Så som i himmelen. Det var precis samma känsla.

Och sakta gick det upp för henne. Det här skulle Sofie aldrig klara! Den här låten var skriven för en altstämma, inte för Sofies tunna, höga sopran. Skriven för en röst som inte behövde kören som uppbackning.

Veronica spelade igenom melodin en gång till och började nynna. Provade några strofer med text. Började om från början. Sjöng igenom hela sången. Blundade och gjorde det en gång till.

Hon kunde sjunga den här sången. Hon kunde faktiskt det. Och det lät bra.

*********************

Hon visste att de tyckte att hon var billig. Och IQ-befriad. Hon var varken döv eller blind, hon hörde hur de suckade och fnissade och himlade med ögonen. Men Nettan visste också att de hade fel.

Hon var inte billig. Det var möjligt att hon såg sån ut. Det fanns liksom inte så mycket att välja på. Förut hade det gått att handla billigt på Myrorna och i Pingstkyrkans second hand. Men sedan vintage hade blivit hett och dyrt var såna som hon hänvisade till HM igen.

Men det var bara ytan som var billig. I övrigt visste Nettan sitt pris.

Hon var inte trög heller. Trots att hon hade skolkat halva högstadiet hade hon gått ut med mer än hyfsade betyg. Nu stod hon framför white boarden och kände de andras blickar mot ryggen, hörde hur Anna och Alice viskade. Hon tog emot pennan som Johannes räckte till henne och koncentrerade sig. Hon visste att hon kunde, hon var bra på matte. Utan att tveka började hon lösa uppgiften. I klassrummet blev det plötsligt helt tyst.

När hon var klar räckte hon pennan till Johannes och fick ett ”bra!” och ett brett leende tillbaka. Kanske snuddade hans hand vid hennes med flit. Kanske inte.

På väg till sin plats kunde hon inte låta bli att retas lite med Alice – det var ju så enkelt. Hon behövde bara skjuta fram tuttarna lite längre än vanligt, svepa en aning med håret och blinka mot henne. Alice reagerade som vanligt med att blänga ursinnigt, bli ilsket röd om kinderna och snabbt titta på något annat. Nettan log för sig själv. Så jävla enkelt.

Kapitel 4

Resterna efter en tacomiddag stod utspridda över soffbordet. Kladdiga tallrikar, tömda skålar, majskorn och flagor av riven ost. Julia och Jesper grälade om vilket TV-program de skulle se: Family Guy eller Simpsons.

Fredagsmys hos familjen Johansson. Nettan suckade och tittade på mamma som satt i den gröna, noppriga fåtöljen. Trött var bara förnamnet. Håret var matt och stripigt, under ögonen hade hon blåsvarta ringar. Axlarna slokade och händerna var torra och rynkiga som på en gammal kärring. Skulle hon se ut så där vid 40? Det var en helt omöjlig tanke. Aldrig i helvete att hon skulle bli sittande i en sliten trea med tre jobbiga ungar och ett skittråkigt jobb i Nysund. Det fanns inte på kartan.

Jesper slet åt sig fjärrkontrollen och sprang ut på golvet utom räckhåll för Julia. Simpsons gula familj tog över rutan.

”Amen, ge faaan i det där. Det är min tur att bestämma”, fräste Julia. ”Ge hit dosan!”

Jesper reagerade inte.

”Ge hit, sa jag”, skrek Julia och for upp ur soffan. Hon jagade Jesper ut i köket. Nettan hörde hur köksstolar skrapade mot golvet och hur Julia fortsatte att skrika.

”Du är en sån jävla idiot! Jag ska slå ihjäl dig, skitunge!”

”Men snälla ni! Skärp er nu!” ropade mamma trött från sin fåtölj.

Med en djup suck reste sig Nettan, gick fram till TV:n och bytte kanal. Hon samlade ihop tallrikarna, gick ut i köket och stängde dörren efter sig.

Välta stolar, köksduken nerdragen på golvet som var vått och kladdigt. Någon hade lyckats välta kattens vatten- och matskålar. Uppblött torrfoder låg och svällde på plastmattan. Nettan ställde ned tallrikarna på diskbänken med en smäll och vände sig om.

”Håll käften” röt hon. ”Nu räcker det!”

Syskonen kom av sig. Nettan sträckte ut handen mot Jesper.

”Ge hit dosan. Eftersom det var du som började får du torka upp på golvet.” Hon vände sig mot Julia som fortfarande var röd i ansiktet av ilska. ”Du går ut och plockar undan resten. Jag diskar.”

Att Nettan tog på sig disken frivilligt var tillräckligt ovanligt för att varken Julia eller Jesper skulle protestera. Julia nöjde sig med att ge sin lillebror fingret innan hon vände sig om och gick ut vardagsrummet. Jesper flinade och började torka upp på golvet.

Nettan spolade varmvatten i diskhon och skvätte i diskmedel. Plötsligt vällde rastlösheten och hopplösheten fram i bröstet på henne. Hon doppade händerna i det varma löddrande vattnet och visste att det skulle börja klia om bara några minuter. Fredagsmys, var det.

När disken var klar torkade hon händerna på den rätt så smutsiga handduk som hängde över ugnshandtaget. Julia och Jesper hade stängt dörrarna till varsitt sovrum. Mamma satt kvar framför TV:n och halvsov. Nettan gick in på toaletten och ställde sig framför spegeln. Hon öppnade badrumsskåpet och tog fram mascara och kajal. Med vana rörelser fixade hon till ögonen. Lite läppglans så var hon klar.

Hon gick ut i hallen och tog på sig den blanka, svarta läderjackan.

”Vart ska du gå?”

Mamma dök upp i vardagsrumsdörren och såg på henne med yrvakna ögon.

”Ut”, svarade Nettan och plockade upp conversen från skohyllan. De hade varit neongröna när hon köpte dem begagnade på Blocket. Nu hade de någon slags kräkgrön nyans och det var hål på ena sulan. Skitsamma, hon orkade inte gå ända ned till stan i högklackat.

”Ska du gå ut så här dags?” fortsatte mamma. Bekymmersrynkan gjorde ett djupt veck tvärsöver hennes panna.

”Vaddå, klockan är tio eller nåt. Det är inte precis mitt i natten”.

Mamma tittade på henne en lång stund innan hon till slut nickade.

”Okey. Var försiktig bara. Och du, tack för att du fick stopp på Julia och Jesper. Jag…orkade inte riktigt…”

”Visst. Gå och lägg dig, jag klarar mig”. Nettan nappade åt sig nycklarna som hängde på en krok på väggen, gick ut i trapphuset och stängde dörren efter sig. Lampan i trapphuset fungerade förstås inte. Men det kom tillräckligt med ljus in genom fönstren på trappavsatserna för att hon skulle se var hon satte fötterna.

Trots att det var fredagskväll var det helt tomt på gatan utanför. Inte en bil, inte en människa, inte ens en sketen katt. Vinden drev några gula löv framför henne längs den fuktiga trottoaren. Det regnade i alla fall inte. Nettan stannade till, plockade upp hörlurarna ur fickan och tryckte på play på den slitna mp3:n. Fan, hon måste få tag i ett jobb och tjäna lite pengar. Hon var den enda i världen som fortfarande hade en mp3. Och en morsa som tyckte att hon borde vara nöjd med det.

Hon sneddade över det lilla torget, som var tänkt att ge det slitna 60-talsområdet en känsla av stad. Kanske hade det fungerat en gång i tiden. Nu fanns det bara en pizzeria, en damfrisör och en liten butik som sålde ris, kikärter och konstiga konserver kvar. Pizzerian var stängd och nersläckt och torget lika öde som gatorna runt omkring. Hon tog gångbron över ån. Vattnet var svart som bläck. Trots att vattenytan var slät och lugn visste Nettan att vattnet var strömt och livsfarligt. Det var en kille som drunknade vid bron för några år sedan. Han hade slagit vad med några polare om att han skulle kunna simma tvärsöver. Han kom inte mer än halvvägs innan strömmen tog honom. Hon rös till. Vattnet skrämde henne. Det hade det alltid gjort.

Gången fortsatte upp mot den gamla delen av stan där kullerstensgatorna och klädbutikerna tog vid. Hon passerade huset där hennes mormor hade bott när hon var liten. Ett vint och snett trähus med en lång dasslänga på gården. Mormor hade berättat om de feta råttorna på bakgården som skrämde livet ur henne när hon var tvungen att gå på dass mitt i natten. Nu var husen på den här gatan värda ett par miljoner. Såna som mormor var sedan länge bortmotade. Råttorna också förmodligen.

Kullerstensgatan mynnade ut på Kungsgatan och äntligen såg Nettan mänskligt liv igen. På den breda järnvägsbron drog ett högljutt gäng fram. En bil med dunkande bas rullade tutande förbi gänget som svarade med att hojta och väsnas ännu mer. Nettan drog ur hörlurarna och stängde av spelaren. Ingen hon kände i det där gänget i alla fall. Hon gick vidare mot Stora torget. Klungor av Nysundsbor stod spridda över den vindpinade öppna ytan.

Hon både ville och ville inte träffa någon hon kände. Hon visste att hon inte skulle kunna stå emot. Om Marcus var där skulle det vara kört. Rastlös drev hon vidare över torget, bort från puben där det var störst risk att det gamla gänget höll till. Mot Etage. Utanför nattklubben trängdes de som väntade på att få komma in med de som gått ut för att ta en rök eller svalka sig. Nettan drog i sig den välbekanta lukten av cigarettrök och alkohol. Herrejävlar vad hon var sugen på en öl! På att få släppa loss och skita i allt. På att få vara sig själv igen.

”Jeanette! Nettan!”

Hon stannade till och såg sig om. Det tog flera sekunder innan hon fattade vem det var som hade ropat på henne. Johannes? Han kom emot henne med långa steg.

”Hej! Kul att se nån man känner igen. Jag är ju så ny i stan, jag har inte hunnit lära känna så många än. Eller inte en enda egentligen. Hur är det med dig?”

”Menar du: hur är det med dig, mår du bra? Eller menar du: hur är det med dig, känner du nån här?” svarade hon och tittade på honom. Han såg glad ut. Två-tre öl-glad.

Johannes skrattade.

”Jag menar kanske båda delarna. Ska du in på Etage?”

”Skojar du? Jag är 16. Jag kommer inte in där.”

”Just det, jag glömde att du är så ung. Du verkar mycket äldre. Jag menar, du ser mycket äldre ut. Eller.. äsch, du vet vad jag menar”. Generat slog han ut med armarna och viftade lite obestämt med dem. ”Vi kanske kan… gå en sväng istället? Ta en promenad?”

”Nu? Här?” Hon visste inte hur hon skulle tolka inbjudan. Vad ville han – egentligen?

”Nej. Det kanske var en dum idé. Vart är du på väg?”

”Ingenstans. Jag fick bara lov att gå ut. Orkade inte med varken morsan eller småungarna ikväll.”

Han tittade på henne. Länge. Sen tog han plötsligt tag i hennes arm och tog den under sin.

”Du. Vi går en sväng i alla fall” sa han och drog henne med sig. 

*****************

Örjan dök upp oftare och oftare. Först kom han för att hjälpa till. När gräsklipparen inte ville starta. När Alice mamma köpte en ny hylla till vardagsrummet. När tvättmaskinen gick sönder och läckte ut vatten över hela badrummet. Fixar-Örjan rycker ut, tänkte Alice irriterat.

Men det var svårt att vara sur när mamma var så löjligt tacksam för hjälpen. Det är klart att de kunde ha ringt efter en reparatör. Men det hade inte samma status som privat service, det förstod Alice när hon hörde mamma i telefon med väninnorna. Även om de kallade sig feminister allihop och gärna gjorde sig löjliga över män och deras verktyg så insåg Alice att en karl som kunde hantera en hammare ändå var något alldeles särskilt. Något att vara avundsjuk på. Samtidigt fortsatte han att köpa blommor och ta med sig små presenter. Också något att vara avundsjuk på.

Som tack för hjälpen bjöd mamma på fika och middag, fixade teaterbiljetter och bjöd in till söndagspromenader. Någon söndag hade mamma följt med honom på gudstjänst i Pingstkyrkan, men det blev bara en gång.

”Man måste nog vara född in i den världen för att trivas där”, hade mamma sagt när Alice frågade hur det var. Sedan hade hon återgått till att titta på TV och tydligt signalerat att det var slut på diskussionen.

Alice höll sig undan så gott det gick. Åt middag om det var nödvändigt, men smet upp på rummet så fort det gick.

Någonting hos Örjan irriterade henne. Han var så - jävla välstruken. Det svarta håret låg prydligt bakåtkammat, till och med när han hade stått på huvudet i tvättmaskinen i en timme. Det var förresten onaturligt svart, ingen infödd svensk hade så svart hår. Hur kunde hennes stilmedvetna mamma ha kärat ned sig i en man i 50-årsåldern som färgade håret??

Hans ögon var nästan lika svarta som håret. Ogenomskinliga. Ogenomträngliga. Det gick inte att se vad han tänkte. Och så var det lukten. Han hade en after shave eller parfym eller någonting som bet sig fast. Det luktade inte direkt illa, men det var för mycket, för starkt. En morgon hade Alice till sin fasa tyckt att hennes egna kläder hade luktat av hans parfym. Nästan panikslagen rev hon av sig alla kläder, slängde dem i tvätten och tog på sig nya, rentvättade.  Det var nära att hon kom för sent till första lektionen.

Ibland kom hon på honom med att stirra på henne. Värderande. Bedömande. Och till Alice frustration var det aldrig han som vände bort blicken först.

Så kom den första morgon då Örjan satt vid köksbordet när Alice kom ned för att äta frukost. Han hade tack och lov kläder på sig. Men mamma stod i morgonrock och fixade med kaffebryggaren.

”God morgon”, sa han och log så att guldtanden glimmade till i mungipan.

”God morgon”, svarade Alice och hörde hur sur hon lät.

”Sovit gott, gumman?” sa mamma med överdrivet glättig röst. Det var inte långt ifrån att hon rufsade Alice i håret.

”Mmm”, sa Alice. Sedan pekade hon på tidningen som låg hopvikt intill Örjans tallrik. ”Är du klar med den där?”

”Javisst”, sa han och räckte henne tidningen. Inget guldglitter den här gången.

Hon tog tidningen utan att säga tack och istället för att sätta sig vid köksbordet gick hon fram till skåpen, tog ut en tallrik och hällde upp en skvätt yoghurt från paketet som stod framdukat. Hon tog en sked ur kökslådan och gick med den, tallriken och tidningen ut i vardagsrummet där hon slog sig ned i soffan.

Alice visste att hon var barnslig. Herregud, mamma hade inte ens fyllt 50. Det var knappast rimligt att hon skulle fortsätta leva ensam resten av livet. Alice visste att hon borde unna sin mamma det här. Och hon kände inte alls på samma sätt inför Marie, pappas nya sambo. Men Marie behövde hon bara stå ut med de helger hon hälsade på hos pappa i Uppsala. Örjan var här, i hennes hem. Det var något helt annat.

Hon hörde hur de skramlade med porslin i köket och dukade undan från bordet. Örjan gick ut ur köket och uppför trappan till övervåningen. Mamma kom in i vardagsrummet och satte sig i fåtöljen. Hon sa ingenting.

Alice låtsades läsa men visste att det var meningslöst. Hon skulle inte slippa undan.

”Okey. Förlåt”, sa hon, suckade och vek ihop tidningen.

”Vad är problemet?” sa mamma. Hon såg ledsen ut. Och irriterad.

”Du kunde ju ha sagt något.”

Alice avskydde den där gnälliga, barnsliga tonen hon hörde i sin egen röst.

”Vad skulle jag ha sagt, Alice?” sa mamma. ”Skulle jag ha bett om tillstånd? Frågat om Örjan fick lov att sova över här? Jag trodde det var ganska uppenbart att vi tycker om varandra. Vi har pratat om att flytta ihop.”

”Va? Här?”

Känslan av avsmak bubblade i henne. Hon mådde nästan illa och ångrade youghurten. Bara hon inte blev tvungen att kräkas. Vad som helst men inte det.

”Ja, det klart. Örjan har som du vet en liten tvåa nere i centrum. Det var det enda som gick att få tag på när han flyttade hit i våras.”

Mammas gjorde en liten paus och när hon började prata igen lät hon annorlunda. Vädjande.

”Alice, var vuxen och förståndig nu. Jag behöver Örjan, behöver känna mig älskad och uppskattad. Jag tror du kommer att tycka om honom också, när du lär känna honom bättre.”

”Du har ju redan bestämt dig, eller hur? Det spelar väl ingen roll vad jag tycker?”

”Det är klart det gör. Det här är ju ditt hem också!”

Mamma sträckte ut handen och la den på Alices knä.

”Fattar du inte? Det känns inte så. Inte nu längre”, sa Alice, reste sig snabbt och sprang upp för trappan. För första gången i sitt liv smällde hon igen dörren till sovrummet efter sig.

**************

Alice ryckte till när det plingade till i mobilen. Hon låg på sängen, stirrade i taket och försökte att tänka på ingenting. Det gick inte. Olusten låg som en klump i magen. Hon kämpade med den gamla skräcken för att kräkas, den som hon trodde att hon lagt bakom sig för länge sedan.

Vad hade hon varit – tolv? Ja, det var sommaren innan hon skulle börja högstadiet. Familjen skulle på Sommarmarken, grannstaden årliga stora marknad. Det var varmt och bilens AC hade gått sönder. När de stannade på parkeringen var Alice åksjuk och illamående. Men det var först när de hade kommit en bra bit in på marknadsplatsen som paniken slog till. Det var så trångt och så varmt. Alice trängdes mellan magar och ryggar på okända människor. Det stank av popcorn, feta grillade korvar och svett. Plötsligt blev hon övertygad om att hon skulle spy. Skämma ut sig genom att kräkas på någon annans fötter. Hon började kallsvettas och blev yr. Det fanns ingen luft kvar, hon kunde inte andas. Det brusade i öronen på henne, som om hon var under vatten. Långt bortifrån hörde hon mammas röst: ”Alice? Hur är det med dig? Mår du inte bra?”.

Hon lyckades knuffa sig ut till en öppning mellan stånden där hon sjönk ihop, utmattad och med bankande hjärta.

Hon kräktes inte. Inte den gången och ingen annan gång heller. Men rädslan satt i.

”Panikångest” sa doktorn som mamma och pappa till slut tog med henne till. Det var inte cancer, inte en hjärntumör, inte något annat dödligt eller livsfarligt. Alice skämdes. Det var alltså inget fel på henne. Det var bara – inbillning. Skammen var större än skräcken. Hon bestämde sig för att inte låtsas om ångesten. Intala sig själv att hon INTE skulle svimma, INTE skulle spy, INTE skämma ut sig.

Det tog nästan ett år innan hon kände sig trygg igen. Till Sommarmarken följde hon aldrig mer med.

Alice tog upp mobilen. Ett nummer hon inte kände igen. Hon öppnade meddelandet.

”Hej. Vad gör du? Simon” stod det på skärmen.

Simon?

”Inget särskilt. Och du?” skrev hon innan hon hann tänka efter. Det pirrade i magen igen. Men den här gången var det inte obehagligt.

Svaret kom omedelbart.

”Chillar. Spelar lite gitarr. Lyssnar på morsan och farsan som grälar om nåt skit. Som vanligt.”

”Aha. Själv har jag just blivit sams med min morsa. Fick lov att be om ursäkt för att jag smällde i dörrar.”

Alice kunde inte fatta att hon satt och messade med Simon. Och berättade att hon varit osams med mamma.

”Surt! Vad ska du göra i morgon? Lust att ta en fika? J”

Alice försökte se det framför sig. Långa, snygga Simon, som alla tjejer i skolan vände sig om efter i korridorerna – och hon? Korta, spinkiga Alice, med sitt frissiga hår som ingen inpackning i världen rådde på. Som ingen någonsin hade vänt sig om efter i någon som helst korridor. Vad skulle de prata om? Vad hade de överhuvudtaget gemensamt – utom galna föräldrar och vem vill prata om dem?

Fingrarna darrade när hon tog upp mobilen igen.

”Visst” skrev hon. ”Var?”

Kapitel 2

Alice hade hoppats på en lugn helg efter den första skolveckan. Inte för att det hade varit särskilt jobbigt. De hade slösat bort en massa tid på lära-känna-övningar och team building och annat som lärare tycker är viktigt.

Men Alices mamma hade valt den här helgen att för första gången bjuda hem sin nya ”vän”. Presentera honom för Alice. Hela dagen hade hon städat och stylat både huset och sig själv som om båda var till salu och nu skulle fotograferas och läggas ut på någon mäklares hemsida. Vad skulle det stå i annonsen? ”Bättre begagnad mamma med stilfull och representativ villa”? 

Alice såg sig omkring. Om mamma var bättre begagnad så var vardagsrummet och köket i så gott som nyskick. De rosa kuddarna i den mörkt vinröda soffan var uppfluffade och granitbänken i köket blänkte. Alice mamma hade dukat ute på verandan, det hade ju äntligen blivit varmt. Dukningen var löjligt perfekt. Kunde vara hämtad ur vilket inredningsmagasin som helst.

Ljudet av bildäck i gruset på uppfarten hördes tydligt genom de öppna verandadörrarna.

”Nu kommer han!” sa Alices mamma.

Hon tog ett snabbt kliv fram till spegeln i hallen och drog med handen genom håret. Alice granskade henne kritiskt. Klänningen var ny och rätt snygg, faktiskt. Hon hade fått lite färg i ansiktet och på armarna de senaste dagarna. Håret var nyslingat och nyklippt i en frisyr som såg dyr ut.

”Hoppas han är värd det”, tänkte Alice och gick tillbaka ut i köket. Hon hade inga planer på att stå i hallen och vänta med viftande svans och bakåtstrukna öron, som mamma och Bonnie. Istället rörde hon om i den redan välblandade salladen en gång till och bar ut skålen på altanen. Moderns nervositet var smittande. Alice kom på sig själv med att lyssna utåt hallen där en mansröst nu blandade sig med mammas kvittrande. Jo, hon kvittrade faktiskt! Som värsta fjortisen!

Det var i slutet av juni som mamma nämnde Örjan första gången.

”Örjan har bjudit ut mig på middag”, sa hon i förbigående. Hon stod i köket vid diskbänken och fixade med middagen. Bortvänd och med generad rygg. Alice satt vid köksbordet med sin laptop uppslagen. Men något i mammans röst fick henne att lyfta blicken från skärmen.

”Örjan?”

”Har jag inte berättat om honom? Vi har träffats några gånger, druckit kaffe ihop och så. Han är ny i stan, har precis flyttat hit.”

”Jaha? Vem är han då?”

Då vände sig mamma mot henne och log ett alldeles äkta leende. Röda kinder, glitter i ögonen och händer som generat puffade till håret i nacken. Förälskad? Mamma? Herregud! Varför hade hon inte fattat det?

”Han är rektor, ska leda det nya gymnasiet. Ja, han lär ju bli din rektor förstås från hösten. Han är … trevlig. Snäll. Uppmärksam. Jag tror du kommer att gilla honom.”

Under sommaren hade mamma varit fullt upptagen. Det var konserter och teatrar. Utflykter och bio. Och en spaweekend på ett skitdyrt ställe vid havet. Trots att det var mitt i sommaren hade huset fyllts av dyra köpta blombuketter.

Nu stod han där ute i hallen. Alice visste att hon borde gå ut och säga hej. Hon kunde höra Bonnie svansa omkring, helt utan reservationer. Den hunden hade ingen moral, älskade vem som helst som ägnade en sekund åt att klappa henne.

Hon tog ett djupt andetag. Okej, dags att vara vuxen och förståndig, artig och väluppfostrad. Den rollen kunde Alice, det borde inte vara svårare den här gången än alla andra dagar i hennes väluppfostrade liv. Hon gav sig själv en tänkt puff i ryggen och gick mot hallen.

*******************

Veronika drog in den välbekanta doften av kaffe, trä och tända stearinljus och kände att hon trots allt hade saknat den under sommarmånaderna. Det här var hennes dofter. I den här mexitegelkyrkan på höjden hade hon vuxit upp. Här hade hon gått i söndagsskola och barntimmar, lekt mellan stolsraderna medan mamma hade syföreningsmöten, deltagit i tusentals högmässor och sjungit, sjungit, sjungit. Det var sången som höll henne kvar, som fick henne att återvända gång på gång.

Det var rörigt i kyrksalen. Prat och skratt, kramar och knuffar, fnitter och trams. Stolsben som skrapade mot trägolv och slog mot varandra. Veronika suckade och vände uppmärksamheten mot Anton, som stod vid pianot och väntade tålmodigt.

”Kom igen nu, ungar. Jag vet att ni inte har träffats på länge, men nu måste vi komma igång. Vi kan inte prata bort hela kvällen”, sa han, slog an två hårda ackord och fick till slut tyst och ordning på gruppen.

De hade blivit så många sedan Anton tog över. Han var ung, runt tjugofem och ungdomskören hade vuxit under hans ledning. Blivit både fler och bättre. Han skrev egna låtar åt dem som handlade om helt vanliga saker, inte bara om Gud. Snygg var han också med sitt ljusa hår och sina mörkbruna ögon. Minst hälften av tjejerna i kören var kära i honom.

”Till jul tänkte jag att vi ska sätta upp en musikal. Jag har skrivit den själv. Den heter Här för att stanna”.

Veronika kände hur stämningen förändrades. Det gick som en kollektiv rysning genom hela gruppen, uppmärksamheten var plötsligt total. Musikal – det betydde att några skulle få spela huvudrollerna och sjunga solo. Få chans att glänsa.

”Vad handlar den om?”

”Hur många roller är det?”

”Vilka ska spela?”

Alla pratade i munnen på varandra.

”Lugna er”, sa Anton, skrattade och klappade på en bunt röda mappar som låg på pianot. ”Ni ska få manus allihop, så får ni ta hem och läsa. Jag tänkte att vi övar in alla låtarna gemensamt först och sedan får vi se hur vi ska fördela rollerna. Men ni kan fundera redan nu på om det är någon roll som ni känner extra för.”

”Men, kom igen! Du kan väl i alla fall berätta vad den handlar om”, vädjade Sofie.

Ingen tvekan om att vem som trodde att hon skulle få den kvinnliga huvudrollen, tänkte Veronika. Ingen tvekan om vem som skulle få den heller. När det gällde att framhäva sig själv skulle Sofie vinna vilket VM som helst.

”Okej”, sa Anton” jag kan avslöja lite grand. Den handlar om … kärlek! Originellt, va?”

”Äh, det gör väl varenda musikal”, sa Andreas.

”Precis! Och varenda bok och varenda film. Det gäller bara att berätta samma historia på ett nytt sätt”, sa Anton och satte sig på pianopallen. ”Men nu måste vi sätta igång. Sprid ut er lite så ni får rum att röra på er.”

Det var ingen som märkte när dörren till rådsrummet öppnades.  Plötsligt stod han bara där på kyrkgången framför dem. Svarta jeans, svart skjorta och något som blänkte i en kedja runt halsen. Ett silverkors, kanske, tänkte Veronika. Anton hörde honom eller så kände han bara av förändringen, såg att alla tittade åt samma håll. Han vände sig om.

”Hej”, sa han. ”Vad bra att du är här! Vi ska precis börja öva. Har du träffat ungdomskören?”

”Nej, det har jag inte. Men jag känner igen ett par ansikten från skolan. Jag heter Örjan, Örjan Hedlund. Jag är ny i äldrerådet. Som några av er vet är jag också rektor på den nya gymnasieskolan.”

Han log ett brett leende mot dem och Veronika såg att något blänkte där också. En guldtand, kanske? Och ny i äldrerådet? Han måste vara den yngste Äldre någonsin.

”Du får gärna komma tillbaka och lyssna om du vill. Vi ska bara sjunga upp först, det är inte så roligt att lyssna på”, sa Anton. Det var tydligt att han helst ville bli av med Örjan, ville ha körens hela uppmärksamhet.

”Jag har själv sjungit i kör, jag vet hur det går till. Jag lyssnar gärna”, svarade Örjan. Så drog han fram en stol och satte sig. Bredbent.

”Jaha”, sa Anton och Veronika undrade om det bara var hon som hörde irritationen i hans röst. ”Då sätter vi igång.”

Örjan lutade sig tillbaka och tittade noggrant på var och en av dem. När hans mörka blick landade på Veronika kände hon den. Som om han hade lagt en hand på hennes axel. Rodnaden svepte över henne, hon kände hur kinderna brann. Hon böjde ned huvudet, gömde sig bakom håret och blundade. Nu var hon osynlig.

***********************

Nettan låg raklång på rygg i sin smala, röriga säng. Det tunnslitna och en gång i tiden blommiga påslakanet var lent som en valpmage under hennes bara armar. I ryggslutet, där det korta linnet hade glidit upp, var lakanet varmt och lite fuktigt. Septemberkvällen var onaturligt ljummen, fönstret stod öppet och släppte in ljuden från grusplanen utanför. Det lät som om kvarterets alla ungar spelade fotboll därute, gälla röster på svenska, persiska, somaliska och arabiska studsade mellan husväggarna. Lukten av matos, chiliheta kryddor och vanlig svensk falukorv rann in över fönsterbrädet, tog ett varv i rummet, lämnade efter sig en känsla av mättnad och gled ut igen.  

Det spelade ingen roll att ungarna väsnades. Nettan var van vid att stänga av, koppla bort, skaka av sig, inte höra annat än det hon ville höra och se det hon ville se. Just nu ville hon inte se någonting, bara vara i sig själv. Tänka för en gång skull. Två långa timmar hade hon rummet för sig själv.  Hon hade skyllt på matteprov och bråkat så mycket att mamma till slut tvingat Julia och Jesper att följa med och storhandla.

Matteboken låg sluten och stum bland hårsnoddar, smink och hopknölade pappersnäsdukar på det slitna skrivbordet. För tre år sedan hade hon och Julia fått för sig att de skulle pimpa sitt rum. De smutsgula tapeterna kunde de inte göra något åt.  Men möblerna var deras egna. Julia hade målat sin säng chockrosa, Nettans blev turkos. Skrivbordet hade de gemensamt målat lila och pyntat med ett pärlband längs kanten.

Nu var den lila färgen avskavd och fläckig. Pärlbandet hade lossnat på flera ställen och hängde slokande mot golvet. De flesta av pärlorna hade lillebror Jesper pillat bort när han vid något obevakat tillfället smitit in i rummet. Gud vet var han hade gjort av dem. Säkert petat in dem någonstans.

Nettan tittade upp mot den barnsliga taklampan med Nalle Puh-figurer, som satt kvar efter de förra hyresgästerna. Hon visste att hon hade chansen nu. Ny skola, nya lärare, ny soctant, som såklart hade läst hela den tjocka akten men som ändå pratade med henne som om hon var en människa. Någon med makt att ta tag i sitt liv och göra något av det.

”Du är en stark och intelligent tjej, Jeanette”, hade hon sagt. ”Använd den styrkan till något vettigt.”

Hade hon gjort det så här långt? Hon hade hållit sig borta från Marcus och gänget i alla fall. Inte svarat på sms. Skyllt på morsan, att hon måste sitta barnvakt, att hon måste plugga, vad som helst, när han ringde. Nu var det länge sen sist. Och ikväll kröp det i henne. Längtan ut, bort, vart som helst kliade under skinnet. Nettan blundade och lät fingrarna glida längs de jeansklädda låren. Försökte slappna av. Försökte låta bli att tänka på Marcus.

De hade varit helt galna den där sista natten. Marcus och Oskar hade rökt på hela eftermiddagen i Marcus sunkiga tvåa. Nettan hade hållit sig till alkoläsk, hon blev bara slö och sömnig av gräs. De hade legat tre i bredd på den gamla ryamattan, Nettan i mitten med Marcus och Oskar på var sida. Hon hade känt deras lår mot sina, deras värme mot huden. De hade tittat på regnet som ritade ränder på de otvättade fönsterrutorna och fnissat. De hade terroriserat grannarna med Nirvana på högsta volym och dansat nakna på gräsmattan i mörker och hällregn.

Till slut hade Marcus som vanligt blivit hungrig och rastlös. I Nysund var allt stängt, det var en vanlig sketen tisdagskväll och totalt dött.

”Kom igen, för fan, jag måste ha käk. Vi drar till stan”, sa han och ryckte åt sig jeansjackan från hyllan i hallen.

”Hurdå” sa Nettan trögt och sömnigt. ”Det går inga bussar så här dags.”

”Vem har snackat om buss? Vi lånar en bil. Det är inte stöld. Vi ställer tillbaka den sen. Alla sover ju i den här jävla hålan. De hinner inte ens märka att den är borta.”

De kom inte längre än till järnvägsbron. Marcus hade tur som klarade sig undan med villkorlig dom för ”tillgrepp av fortskaffningsmedel” och ”ringa narkotikabrott”. Hon var som tur var ren från knark. Men morsan var förtvivlad och soctanten stenhård. Det här var hennes sista chans. Nu var hon straffmyndig, en gång till var en gång för mycket.

Men vad var det för jävla liv hon hade nuförtiden? Kväll efter kväll satt hon hemma med morsan och småungarna. Slogs med Julia om datorn. Skällde på Jesper för att han inte hjälpte till. Grälade med morsan om vilka TV-program de skulle titta på – som om hon brydde sig – och hatade allt och alla. Hon hade varit spik-jävla-nykter i fyra veckor nu, inte ens en öl hade hon druckit.

Morsan försökte vara snäll, sa åt de andra att låta Nettan vara ifred, gjorde vad hon kunde för att hålla alla på gott humör. Men ibland orkade hon inte och då rök de ihop som en flock hyenor över en död gnu.

Nettan ryckte till när sms-signalen plingade till. Marcus! Men istället dök ett okänt nummer på displayen. Nettan tryckte på knappen och öppnade meddelandet.

”Glöm inte matteläxan till på måndag! J / Johannes”

Ett sms från matteläraren. Det var något nytt.

                                                            *******************

Hon hade överlevt. Ätit sin mat, druckit sin cola och pratat artigt och väluppfostrat med en man som inte bara var hennes rektor utan dessutom hennes mammas – vaddå? Vän? Pojkvän? Älskare??

Alice rös till vid tanken. Hon visste att det var barnsligt. Allt borde vara bättre än den period när mamma bara satt vid köksbordet och grät.

Den första tiden efter skilsmässan hade mamma varit arg. Med ständigt rynkade ögonbryn hade hon farit fram genom huset, ständigt i rörelse, ständigt städande, plockande, vankande. Hon kunde inte ställa ned en kopp utan att det skramlade, inte stänga en dörr utan att den smällde igen, inte röra vid vare sig Alice eller Bonnie utan att det blev för hårt. Den stackars hunden lärde sig att hålla sig utom räckhåll, förvirrad och osäker på vad hon hade gjort för fel. Hela det förut så älskade huset skälvde under utbrotten, tavlorna hamnade på sned och blommorna slokade i sina krukor.

Det var när mamma fick veta att Alice skulle få ett halvsyskon däruppe i Uppsala som gråten tog över.

Mamma gjorde sitt bästa för att se glad ut och att låtsas som ingenting. Det var nästan det värsta. De rödgråtna ögonen och det plufsiga ansiktet vid frukosten och så ett tappert leende ovanpå det. För många tårar och alldeles för mycket vin.

Först tömde hon det som fanns kvar i pappas vinkällare. Alice visste att det var dyra årgångsviner, sparade för ett särskilt tillfälle som aldrig kom. När vinkällaren var tom gick hon över på billigt lådvin och drack ännu mer. Men hon vägrade att prata om det, slog bort alla frågor och log, log, log tills det syntes att hon nästan fick kramp i käkmusklerna.

Det fanns aldrig något utrymme för hennes känslor. Den svidande saknaden efter pappa. Det retsamma kittlandet och de fåniga pappaskämten. Det hemtrevliga klickandet från hans dator sent om kvällarna när resten av huset var tyst och stilla. Söndagspromenaderna runt sjön när hon var liten. Alltid med kaffe och varm choklad i ryggsäcken, oavsett årstid och väder. Det var före alla grälen och den iskalla tystnaden. Innan pappa flydde till arbetet och mamma fastnade i soffan framför tv:n.

Det blev lite bättre när våren kom och Bonnie pockade på längre promenader. Alice lyckades övertala mamma att följa med på turen bort till vindskyddet vid sjön, först en kväll i veckan, sedan både två och tre kvällar. Hon såg till att dra ut på turen, försöka komma hem så sent att mamma gick till sängs efter duschen istället för att sätta sig i soffan med vinglaset.

De pratade nästan inte alls under sina promenader. Mamma frågade pliktskyldigast hur det var i skolan och Alice gjorde sitt bästa för att vara rolig och underhållande när hon berättade om sin dag, alltid osäker på om mamman egentligen lyssnade. Hon var ändå nöjd med att vandra i de ljusa vårkvällarna. Trötta ut muskler och ben med hundens vita svanstipp som en ledstjärna när skymningen till slut hann i fatt dem.

En dag kom mamma hem med en ny frisyr, mycket kortare än hon någonsin haft förut. Den klädde henne, fick henne att se yngre och piggare ut. Hon hade kostat på sig färg också, täckt de grå stråna med blonda slingor. Snyggt, faktiskt. På fredagskvällen samma vecka hade hon berättat för Alice att hon skulle gå ut och dansa med de andra tjejerna på jobbet.

Det hände någonting den där kvällen. Kanske var det bara känslan av att vara synlig, bli uppskattad, uppbjuden som gjorde skillnaden. Kanske träffade hon Örjan första gången redan då. Det spelade ingen roll vilket, det var resultatet som räknades. Mamma blev gladare, lugnare, inte så spänd. Alice och Bonnie kunde också koppla av och huset drog en darrande suck av lättnad.

Och nu då?  Alice rätade på ryggen och drog till sig laptopen. Öppnade Google och slog in: Örjan Hedlund. Fanns inte mycket där. Eniro, Hitta, LinkedIn. Ingenting på Facebook. En länk till Nysunds kommun och Högklintagymnasiet. Och en till pingstkyrkan, minsann. Det hade mamma inte sagt något om.

Prolog:

Det var dags.

Aulan var överfull, de som inte fick plats att sitta stod längs väggarna. Luften därinne var redan tung att andas, mättad av tonårssvett, smältsnö och våta lovikavantar.

Den tunga svarta ridån framför scenen var öppen. Alla väntade på att rektorn skulle kliva fram. Trycka på knappen. Sätta igång.

Bara tre av dem som var där visste att nu var det tid för Örjan att dö.

Kapitel 1

Veronika stirrade ner på sina fötter. De ljusblå conversen var så nya att de lyste mot den mörkgrå asfalten. De platta gummisulorna klafsade mot marken, trots att det var så torrt att det dammade. Ljudet ekade mot fasaderna på de gula tegelhusen längs gatan. Varför hade hon valt ljusblå när hon äntligen hade lyckats övertala mamma? I affären hade de varit snygga. Nu såg de bara barnsliga ut. Så mesiga! Så typiskt henne.

Som om det skulle göra någon skillnad att hon nu hade likadana skor som alla andra. Det knepet hade hon provat förut. Många gånger.

Hon stannade till vid den sista korsningen. Bakom henne låg villagatorna i den finare delen av stan. Framför henne den breda gata som skar genom centrum och delade upp Nysund i två halvor. En rik och en fattig. En städad och en skabbig.

Veronika stannade till vid övergångsstället och blev tvungen att lyfta blicken. Hon hade försökt gå hemifrån så sent som möjligt och verkligen gå långsamt. Trots det var den stora klockan på väggen till det nybyggda skolhuset bara kvart i nio. En hel kvart kvar.  

Den svarta panikråttan spratt till i hennes mage.  Hela sommaren hade hon varit fredad, i trygghet bakom de höga häckar som omgav hennes hem. Det hade regnat nästan varenda dag. Hon behövde inte hitta på ursäkter. Slapp kommentarer om att hon borde åka och bada, borde ut och få frisk luft, borde träffa kompisar. Den här sommaren hade hon fått vara i fred. Kyrkan hade haft sommarstängt och verksamheten legat nere och det var skönt, det med.

Men nu vällde allt upp i henne. En underjordisk lavaström som fick henne att svettas. En het droppe rann under bh-bandet, gled längs ryggraden. Hon tog snabbt tag i linningen till den löst sittande topen och drog ut den från ryggen. Hon ville inte ha svettfläckar på ryggen första dan. Fan!