Kapitel 17

Ingen visste vem det var som först kom på idén. Men rätt snart var det bestämt: de skulle ha en klassfest! En julfest skulle det bli och ALLA var tvungna att komma. Nettan stönade. En klassfest i en klass som inte hade minsta sammanhållning och ingenting annat gemensamt än att de var hopfösta i samma rum dagarna i ända kunde inte bli någonting annat än en katastrof.
Men det verkade som att flera gick i gång på idén. Sofie och hennes änglaskara planerade julklappsbyten. Simon och Mårten och några till i killgänget skramlade ihop pengar till gemensam glögg – starkvin förstås inget icablask - och Anna och Emma lovade att baka pepparkakor.
Det var en vecka kvar till jullovet och skolverksamheten låg i stort sett nere. De hade lektioner men ingen fick någonting gjort, de flesta chillade eller kom och gick som de ville. Nettan visste fortfarande inte vad som skulle hända – om det skulle hända någonting alls. Johannes var sjukskriven. Från rektorsexpeditionen hade hon inte hört ett ljud. Ingen hade ringt. Inget brev med skolans logga hade landat på hallmattan. Nettan höll stenkoll på posten. Ville vara säker på att få syn på brevet först. Men ingenting hände. Kanske hade hon klarat sig undan den här gången också.
Hon försökte låta bli att tänka på det som hade hänt inne hos rektorn. Försökte låta bli att tänka på Johannes. Den pissråttan! På dagarna gick det rätt bra. På nätterna var det värre. Hon försökte läsa sig till medvetslöshet. Men så fort hon släckte lampan sa det ”ping!” i huvudet på henne och så var hon klarvaken. 
Hur kunde jag vara så jävla korkad jag borde ha fattat att han är en feg jävla skitstövel som inte kan hitta tjejer i sin egen ålder och dessutom är för feg för att stå för det men jag trodde på honom jag gjorde det och jag ville fast inte egentligen eller jo, jag ville han var bra på kyssas men hur fan kunde han skylla på mig det var inte mitt fel det var det väl inte jag är bara den jag är jag tänker inte ändra på mig faan vad jag blev rädd så jävla rädd jag ryser fortfarande han är verkligen ett äckel ett pervo en snuskig äcklig gubbe som blir kåt på unga tjejer men det var inte mitt fel det var det inte
Hon kanske skulle gå på den där klassfesten i alla fall. Se till att få tag i lite sprit och supa skallen av sig. Då kanske hon fick sova. En enda natt.

************

En klassfest. Veronica hade inte varit på en enda klassfest i hela sitt liv. Nu var det för sent. De enda hon kände åtminstone lite grand i klassen var Sofie och hennes gäng och de hatade henne. Förut hade de bara struntat i henne. Nu hatade de henne. Ingen hårgardin i världen kunde dölja henne för deras iskalla blickar. De frös henne till is. Gjorde henne stel och klumpig. Fick henne att tappa saker. Snubbla. Vara pinsam. 
Men Simon och Mårten hade bestämt sig. Alla skulle gå på klassfesten. Ingen slapp undan. Inte ens Veronica.

*************

”Alice! Du är den enda som inte har lämnat bidrag till glöggen.”
Mårten hade legat i bakhåll för henne. Väntat utanför klassrummet. Nu ställde han sig i vägen. Satte upp ena armen och spärrade alla flyktvägar.
”Jag kan inte komma. Tyvärr.”
”Lägg av, det klart att du kan. Alla ska komma. Du med.”
”Men jag kan inte.”
”Vad ska du göra som är så viktigt då? En fredagskväll?”
Alice kände hur kinderna blev heta och röda. Hon visste ju att hon inte kunde ljuga, hon visste ju. Och det visste alla andra också. Mårten tittade på henne och flinade.
”Kom igen nu Alice. Är det Simon du är rädd för? Han har kommit över dig nu. Har du inte sett honom och Anna?”
Simon och Anna? Alice kände hur det högg till i magen. Hennes Simon - och Anna. Helvete. Helvetehelvetehelvete.
Hon backade ett steg och tittade Mårten rakt i ögonen.
”Okey, jag kommer väl då. Hur mycket ska du ha?”
”En tjuga. Det blir kul ska du se” sa Mårten och en kort sekund tyckte hon att han såg snäll ut. Som om han ville trösta henne. Som om han tyckte synd om henne. Helvetehelvetehelvetehelvete.

Kapitel 16

Hon visste inte hur hon hade hamnat här. Hon hade bara gått. Låtit fötterna ta steg för steg åt vilket håll som helst. Inte vaknat till förrän porten slog igen bakom henne och trapphusets lukter slog emot henne. Kokt blomkål och kattpiss. Förutom Marcus bodde det bara gamla människor i huset. ”Halvdöva och halvblinda – tack och lov!” hade han sagt och skrattat. Hon hade nästan glömt den här lukten. Nu svepte den in henne i en känsla av trygghet. Av att känna sig hemma. Hon hade älskat honom. Och han hade varit galen i henne. Kanske var han det fortfarande.
Hon gick sakta upp för de slitna trappstegen. Stannade till på den sista avsatsen. Drog med fingrarna genom håret och duttade på lite mer läppglans. Hon hade i alla fall inte grinat, mascaran satt där den skulle. Kollade mobilen. Halv två. Tänk om han inte var hemma? Om han hade fått jobb och blivit som alla andra? Han kanske inte ens bodde kvar!
Hon gick upp för den sista trappan och tittade på namnskylten på dörren. Jodå, han bodde kvar. Och nu hörde hon musiken. Tyst för att vara Marcus. Men ändå. Han var hemma. Fingret darrade när hon tryckte in knappen till dörrklockan.
Han var sig precis lik. Det blonda håret i samma toviga hästsvans. De buskiga ögonbrynen som hon brukade reta honom för. Skägget som var precis så långt att det var mjukt och lent mot hennes ansikte när de kysstes. Urtvättad svart t-shirt med Iron Maiden-tryck. Jeans som såg rätt skitiga ut. Bara fötter. Marcus frös aldrig. Avskydde strumpor. Hans varma nästan heta fötter mot hennes ständigt iskalla.
”Nettan! Va fan! Det var inte igår!”
”Tja! Läget?”
”Jo för fan. Det är bra. Hur är det med dig då?”
Han stod kvar i dörröppningen och hon blev plötsligt osäker. Var det här en särskilt bra idé?
”Ska du inte släppa in mig?”
”Jo, jovisst. Det är inte så välstädat…” 
Han tvekade lite för länge för att det skulle kännas riktigt bra. Men sedan klev han åt sidan så att hon kunde gå in. Det var skumt i lägenheten och luktade instängt. Ingrott. Persiennerna var nedfällda. Nirvana dunkade på i vardagsrummet. Nettan såg sig omkring. Lägenheten var verkligen sunkig, sunkigare än hon kom ihåg. Fläckiga och trasiga tapeter. Den stora klumpiga soffan som en gång i tiden varit mörkbrun men nu var fläckigt diarréfärgad. Dammråttor stora som hundvalpar i hörnen. Pizzakartonger och tomma ölburkar på bord och stolar.
”Inte så välstädat??”
”Jag visste ju inte jag skulle få finbesök. Då hade jag dammat lite.” Han kastade en blick mot den stängda sovrumsdörren. Sedan vände han sig mot henne igen och slog ut med armarna.
”Fan, Nettan, kom hit ska du få en kram!”
Hon gled in i hans famn och det kändes så välbekant att hon fick tårar i ögonen. Han luktade Marcus. Varm hud och tobak och lite sött av gräs. Hon snusade på hans hals. Kände skägget kittla mot tinningen. Hon hörde inte sovrumsdörren öppnas. Men hon kände att Marcus stelnade till. Så släppte han henne.
”Har du sett vem som har kommit? Det är Nettan!” sa han dumt.
Hon vände sig om. Sara hade inte brytt sig om att ta på sig kläder. Hon hade bara snott täcket runt kroppen. Håret var rufsigt. Ögonen trötta. Leendet triumferande. 
”Hej Nettan. Fan vad jag är törstig. Finns det någon öl hemma, Marcus?” 
Hon gick de få stegen fram till Marcus och slog den lediga armen runt hans midja. Tryckte sin kropp mot hans. Lät täcket glida ned lite så att hennes nakna tuttar pressades mot hans bröst. Han slog sina armar runt henne. Såg generad ut.
”Jag är hungrig också. Kan vi inte gå ned och ta en pizza? Och en öl? Du kanske ska följa med Nettan?”
Plötsligt såg hon inte bara lägenheten utan också Marcus som den har var. En loser. 23 år. Utan jobb och utan hopp om att få något. I en skitig håla med en billig tjej. Snart skulle han ha två-tre skrikiga ungar också. Sara kunde få honom. Nettan ville verkligen inte ha honom längre.
”Nej tack!” sa hon ”Jag ska gå. Ville bara säga hej.”
Utan att säga något mer vände hon sig om och gick. Stängde dörren tyst bakom sig.

*****************

Hon försökte verka normal. Försökte uppträda som vanligt. Hon gick till skolan. Satt på sin vanliga plats. Räckte upp handen. Hade alla svar. Spelade Alice. Men hon kunde inte äta. 
Det räckte med lukten som sipprade ut från matsalen för att illamåendet skulle stiga upp i halsen. Uppvärmd potatis med seg gul hinna. Sladdrig vit fisk med klibbig dragonsås. Gummiaktiga köttfärsbiffar och gråblek falukorv. Det gick inte att äta. Det gick inte ens att tänka sig att äta. Hon tog med frukt och smörgås hemifrån. Letade upp en tom korridor och åt för sig själv. Tvingade sig att äta. 
Och Simon. Vad skulle hon göra med Simon? När han inte var där, när hon var hemma på sitt rum, skrek kroppen av längtan efter honom. Men när han kom för nära stod hon inte ut. Kände sig kvävd när han försökte krama henne. Kunde inte andas. Fick panik den enda gång han försökte kyssa henne. 
Sårad drog han sig undan. Hon gjorde samma sak. Såg till att de aldrig blev ensamma med varandra. Skyllde på att hon måste plugga när han ringde. Sa att hon kommit efter när hon var sjuk. Efter en vecka slutade han att ringa.
Mamma var inte lika enkel att hålla ifrån sig. När Alice hade lyckats krångla sig undan gemensam middag fem kvällar i sträck kom hon upp till rummet. Knackade på dörren som var låst dygnet runt numera. Alice släppte in henne och satte sig framför datorn igen. Låtsades upptagen.
”Vad gör du?”
”Pluggar. Vi har kemiprov i morgon och jag ligger efter.”
”Okey. Du ska få plugga. Men jag vill prata med dig först. Kom och sätt dig här” sa mamma och pekade på fåtöljen. Själv satte hon sig på den obäddade sängen.
Motvilligt gjorde Alice som hon var tillsagd. Försökte verka normal. Försökte se normal ut. Skulle inte säga något. Skulle inte gråta. INTE gråta.
 ”Den är tillbaka igen, va?” sa mamma.
”Vaddå?”
”Panikångesten. Jag ser det på dig. Du har svårt för att äta. Vill inte umgås med folk. Drar dig undan. Och blir så där … tom i ögonen. Snälla Alice du måste berätta för mig hur du mår. Vi måste hjälpas åt. Du kan inte klara allting själv.”
Först kände hon bara lättnad. Panikångesten. Hon kunde skylla på den. Skulle inte behöva förklara något annat. Inte behöva berätta. Sedan kom tårarna i alla fall.
”Det är så jävla jobbigt. Jag vet ju att det inte är något farligt. Men det känns som jag ska dö! Fattar du? Det känns faktiskt som att jag ska dö!”
”Lilla gumman!” Mamma ställde sig på knä framför fåtöljen och drog Alice intill sig. Alice sjönk ihop i hennes famn. Borrade ned näsan i mammas mjuka morgonrock. Snörvlade och grät. Mamma grät också. Vaggade henne och grät. Till slut sjönk de utmattade ihop på golvet med ryggarna lutade mot fåtöljen. Mamma tog hennes hand och kramade den.
”Vi får lov att gå till en doktor. Det finns mediciner nuförtiden.”
”Nej. Jag ska klara det själv. Jag gjorde det förra gången, jag kommer att göra det den här gången också. Jag vill inte bli beroende av några piller.”
Mamma suckade.
”Jag visste att du säga det. Duktiga Alice – eller hur? Men man måste inte vara duktig jämt. Du kanske behöver hjälp den här gången.”
”Jag säger till om jag behöver hjälp. Jag vill i alla fall försöka utan tabletter. Snälla mamma, ingen doktor!”
”Okey, jag avvaktar ett tag. Men känns det inte bättre snart så får du göra som jag säger. Är vi överens?”
”Ja. Det är bara ett par veckor till jul. Jag åker till pappa dagen efter julavslutningen, det har jag sagt va?”
”Ja”, sa mamma. ”Jag har pratat med pappa också, det förstår du väl? Han måste få veta att du inte mår bra. Det kommer bli förfärligt tomt här över julen utan dig.”
”Du har ju Örjan”.
”Ja”, sa mamma ”jag har ju Örjan.” Till Alice glädje lät inte som att hon tyckte att det var någon tröst. ”Kryp ned i sängen nu raring, det är sent.”
”Jag måste plugga lite till. Jag inte så mycket kvar.”
”Duktiga Alice”, sa mamma och suckade en gång till.
Sms:et från Simon kom sent. Hon hade precis släckt lampan men inte hunnit somna när mobilen plingade till.
”Varför vill du inte träffa mig längre?”
Längtan efter honom vällde över henne, gjorde henne yr och andlös. Hans händer. Hans mun. Hans goda söta doft av honung och jordgubbste. Men hon kunde inte förklara. Kunde inte berätta för honom vad som hade hänt. Hon hade ingen aning om hur han skulle reagera om hon berättade. Skulle han bli arg å hennes vägnar? Kräva att hon skulle gå till polisen, anmäla Örjan? Hur skulle hon kunna förklara att det inte gick? Att hon inte stod ut med tanken på hur mamma skulle reagera. Och inte stod ut med tanken att behöva sitta inför en polis och berätta. Berätta hur kränkt och äcklad och smutsig hon kände sig. Få lov att upprepa samma historia gång på gång inför främmande människor som skulle ifrågasätta henne. Inte tro på henne. Tro att hon hittat på alltihop. Hon visste inte ens om Simon skulle tro på henne. Skulle han det?
Till slut bestämde hon sig.
”Jag älskar dig Simon. Du måste tro på det. Men jag kan inte vara ihop med dig längre. Jag kanske kan förklara någon gång i framtiden, men inte nu.”
Hon klickade på skicka och stängde av mobilen. Hon hade gjort slut med Simon. I ett sms. Och uttryckt sig som i värsta sortens b-film. Han skulle hata henne. Och det gjorde han rätt i.

Kapitel 15

På tisdagen gick hon till skolan. Det fanns ingenting att skylla på längre. Alice hade väntat så länge som möjligt med att gå ned till köket, så länge att Örjan hann äta och gå till jobbet. Nu gick hon på darriga ben uppför den långa backen mot skolan. Hon kände sig tom och ihålig. Tömd. Hon hade gått ner tre kilo och det behövde hon inte, hon var tunn redan innan. Nu kändes kläderna för stora, som om de svajade på kroppen när hon gick. Hon hade inte pratat med Simon på över en vecka. Bara skickat ett kort sms igår kväll och talat om att hon skulle komma till skolan. Han svarade med en stor smiley och säkert femton hjärtan.
Han väntade på henne vid skåpen. Med ett stort leende och armarna utbredda till en kram. Paniken slog till omedelbart och med sådan kraft att Alice vacklade till. Istället för att kliva in i hans famn tog hon två snabba steg fram till väggen och gled ned på golvet. Kämpade emot illamåendet som gick i vågor genom kroppen. Hörde Simons oroliga röst på avstånd. Som om han stod hundra meter bort och ropade till henne. Såg bara sina egna fötter. Suddigt.
Attacken varade bara en halv minut. När den över var hon våt i håret av svett. Simon satt på huk bredvid henne. Nu log han inte längre. Såg bara allvarligt och bekymrat på henne.
”Hur är det med dig egentligen? Du ser inte alls frisk ut. Du måste ha feber. Ska du inte gå hem igen? Jag följer med dig.”
Alice skakade på huvudet.
”Nej, nej. Det går över. Jag måste bara sitta en stund. Klockan har ringt va? Gå till klassrummet. Jag kommer. Säg att jag kommer.”
”Men – jag ser ju att du inte mår bra. Du är blek som ett lik. Ett svettigt lik.”
”Det går över säger jag ju. Gå i förväg. Jag kommer.”
Han tittade skeptiskt på henne.
”Är du säker?”
”Ja. Gå nu!”
Hon ville bara vara i fred. Måste få vara i fred. Slåss mot huvudvärken som väntade runt hörnet. Bekämpa sina demoner på egen hand. 
”Gå nu”, sa hon en gång till. Hon lutade huvudet mot väggen och blundade. Räknade långsamt till tio. När hon öppnade ögonen igen hade han gått och hon var ensam kvar i korridoren. Med huvudvärken fortfarande dånande i skallen kravlade hon sig upp på fötter och började gå mot klassrummet. Hon skulle klara det här. Hon hade klarat det förut. Hon skulle göra det igen. Det skulle hon.

****************
Ingenting hände. Hon hade väntat hela eftermiddagen och hela kvällen på ett telefonsamtal. Samtalet med stort S. En myndig röst som skulle be om att få tala med hennes mamma. Som skulle avslöja allt.
Men ingenting hände. 
På morgonen hade telefonen varit lika tyst. När halva förmiddagen hade gått hade hon börjat hoppas. Den som såg dem skulle kanske inte säga något. Skulle kanske inte skvallra. Kanske inte brydde sig ett skit. 
Hon insåg att hon hade fel när det knackade på dörren mitt under lektionen i samhällskunskap. En av tanterna på expeditionen stack in huvudet och sa: ” Förlåt att jag stör. Jeanette Andersson? Kan du följa med mig en stund?”
Alla fattade. Det är klart att alla fattade. So what? Nettan reste sig utstuderat långsamt. Plockade ihop sina saker. Sakta. Om det här var sista gången de fick chansen att stirra på henne tänkte hon ge dem gott om tid. Det var knäpptyst i rummet. Inte ens Sofie sa något. Tittade bara på Nettan och smålog. Änglalikt på ytan. Hånfullt på djupet. Nettan behärskade en impuls att ge henne fingret. Nöjde sig med att stirra på henne tills hon slutade flina. Sedan gick hon. Tanten från expeditionen gick framför henne utan att säga något. Inget vänligt småprat. När de kom fram höll hon upp dörren och nickade mot rummet längst in i korridoren.
”Rektorn väntar på dig” sa hon.
Hur lång kan en korridor vara? Hon tyckte att hon gick och gick och gick utan att dörren där framme kom närmare. När den plötsligt öppnades blev hon en kort stund bländad av ljuset som strömmade ut. När dörren stängdes igen såg hon Johannes. Och han såg henne. En hel sekund tittade han rakt på henne. Sedan nickade han kort och gick förbi. Nickade kort och gick förbi! Som om han inte kände henne. Som om hon var vem som helst. Nån han bara ytligt kände igen men inte riktigt kunde placera. Ilskan brände till i henne. Överraskade henne med sin styrka.
Helvetesjävlapissapafuckningjävlaskitstövel
Utan att knacka öppnade hon dörren. Rummet innanför var stort och ljust. Bländande skarp vintersol sken över ett nästan tomt skrivbord. Bakom skrivbordet satt rektorn. Nettan försökte komma ihåg vad han hette. Göran? Nej, Örjan, så var det.
”Jeanette?” sa han.” Bra. Sätt dig där, är du snäll”. Han pekade mot stolen framför skrivbordet.
Nettan satte sig ned. Ansträngde sig för att inte verka spänd. Lutade ryggen mot det sträva tyget i ryggstödet. Lade benen i kors. Försökte andas.
”Jaha. Du kanske förstår varför jag har bett dig att komma hit.” Örjan lutade sig bakåt i den stora skrivbordsstolen och tittade allvarligt på henne. En pust av after shave drev fram emot Nettan, fick det att killa i näsan. 
Ett kort ögonblick övervägde hon att ljuga. Att förneka allting. Men hon hade ingen aning om vad Johannes hade sagt. Hade han ljugit? Eller hade han sagt precis som det var? 
Hon nöjde sig med att nicka.
”Du förstår att det var någon som såg vad som hände i klassrummet?”
”Ja. Alltså jag fattar att det inte såg bra ut. Men det var inte så allvarligt…”
”Jag brukar inte lyssna på skvaller, Jeanette. Du vet lika väl som jag hur mycket rykten som sprids på en gymnasieskola. Skulle jag lyssna på allt som sägs skulle jag inte hinna med något annat. Men i det här fallet har jag ändå hört mig för lite grand. Den där – kyssen – var kanske inte den första?
Vad hade hon trott? Att ingen skulle skvallra? Ha!
”Det har inte hänt någonting allvarligt. Jag…det är bara skvaller! Skitsnack, skulle jag säga!”
”Så det var bara en enda kyss, en enda gång?”
”Ja.”
Det blev tyst en liten stund. Nettan började tro att hon skulle klara sig undan med den bekännelsen. Började tro att Johannes hade sagt samma sak. Att det skulle räcka, att hon skulle slippa ut ur det här rummet, slippa fler frågor. 
Sedan rätade rektorn på sig, lutade sig fram och satte armbågarna mot skrivbordet. Han tittade på Jeanette. Länge. Så länge att det började krypa i henne. Vad var det här? Vad ville han egentligen?
”Det låter lite konstigt i mina öron”, sa han till slut. ”Du ser inte ut att vara en tjej som nöjer sig med en enda kyss.”
”Va?”
”Jag tror du förstår vad jag menar. Tycker du det är roligt?”
”Vaddå? Vad är det som är roligt?”
”Att sätta griller i huvudet på alla män runt omkring. Att försöka förföra en ung lärare. Att klä sig som … en hora. Du visste att han inte skulle kunna stå emot, eller hur? Det inte så många som kan det när du svassar runt halvnaken framför dem. Är det inte så? Du är van att få som du vill, eller hur? Och nog ville du ha mer än en kyss?”
Plötsligt lät han inte som en rektor längre. Såg inte ut som en rektor. Han såg ut som någon av alla de slemgubbar som hade stirrat på henne sedan hon gick i femman och fick bröst. Dem som hon trodde att hon hade lärt sig att hantera. 
Stumt skakade hon på huvudet. Försökte fatta vad det var som hände. Skyllde han på henne? Johannes då? Vad hade han sagt egentligen? Att hon hade förfört honom??
”Men, hallå”, försökte hon. ”Johannes då? Han är tio år äldre än jag och faktiskt min lärare. Han…det är väl inte bara jag som har gjort fel??”
Örjan reste sig och gick runt skrivbordet. Hon vred på huvudet och försökte se vad han gjorde. Ville hålla koll. Inte bli överraskad. Han gick ett varv runt rummet innan han stannade igen.
”Ja, han är äldre än du och jag håller med om att han borde ha vetat bättre” sa han. ”Men han är bara en man. Ung och oerfaren. Han var väl ett lätt byte, kan jag tro.”
”Vaddå byte? Vad snackar du om? Tror du att jag har planerat det här på nåt sätt?”
”Har du det?”
”Det klart att jag inte har, är du inte klok! Det bara hände. Och det var inte mitt fel!”
Plötsligt stod han precis bakom henne. För nära. Alldeles för nära. Så böjde han sig fram och hon visste att han kunde se rakt ned i urringningen. Med munnen alldeles för nära hennes öra nästan viskade han.
”Nå, vad var det som hände? Ska du berätta det för mig, lilla Jeanette? Visst var det mer än bara en kyss? Vad skrev du i alla de där sms:en som Johannes berättade om? Skrev du om hur kåt du är? Vad du ville göra i sängen? Hur det skulle kännas att göra det med en lärare? Hur coolt det skulle vara?”
Hårstråna på hennes armar reste sig rakt upp. Vad fan var det som hände? Hon for upp ur stolen och hamnade med ryggen mot skrivbordet. Kände den vassa skrivbordskanten mot rumpan. Han stod kvar.  Mellan henne och dörren.
”Neej, sa hon förvirrat. ”Det var inte jag som skrev sms. Det var han!”
”Jaså? Så konstigt att Johannes säger att det var du. Och vem tror du är mest trovärdig – du eller Johannes?”
Nettan kände hur hon sjönk ihop. Hon orkade inte mer. Hon orkade fan i mig inte mer. Det är klart att han hade rätt – vem skulle tro på henne?
”Skit samma! Vad händer nu – vad tänker du göra?”
”Jaa du, Jeanette. Vad ska vi göra tycker du?” Han sträckte sig efter en bunt papper som låg på skrivbordet. Stod kvar mellan henne och dörren. Och plötsligt lät han precis som en rektor igen. ”Jag har gjort en del efterforskningar när det gäller dig. Jag vet att du har varit i kontakt med både polisen och socialen förut och att de håller ögonen på dig. Det var väl meningen att gymnasiet skulle bli en ny chans för dig? En sista chans rent av?”
Nettan blev stum. Hur hade han fått reda på det? Hade skolan verkligen rätt att få ut hennes akt hos polisen och soc? Hur faan hade hon hamnat här? Hur blev allt hennes fel?
Helvetesjävlapissapafuckningjävlaskitstövel
Hon försökte rycka upp sig. Vad skulle kunna hända? Fem meter bort fanns en hel korridor full av människor. De skulle höra om hon skrek. Vad skulle han kunna göra? Hon tog ett djupt andetag.
”Johannes då?” sa hon och försökt hålla rösten stadig. 
Helvetesjävlapissapafuckningjävlaskitstövel
”Han är förlåten.”
”Förlåten? Vad fan är det här? Något sorts bönemöte? Vad ska jag göra för att bli förlåten då? 
Örjan svarade inte. Det behövdes inte. Det räckte med att han tittade på henne. Lät blicken långsamt vandra nedför hennes kropp. Klädde av henne allt. Kläder. Stolthet. Självförtroende. Allt. 
Till slut tog han ett steg tillbaka. Lämnade vägen till dörren fri.
”Jag tror det räcker så här. För tillfället. Du kan gå.”