Kapitel 2

Alice hade hoppats på en lugn helg efter den första skolveckan. Inte för att det hade varit särskilt jobbigt. De hade slösat bort en massa tid på lära-känna-övningar och team building och annat som lärare tycker är viktigt.

Men Alices mamma hade valt den här helgen att för första gången bjuda hem sin nya ”vän”. Presentera honom för Alice. Hela dagen hade hon städat och stylat både huset och sig själv som om båda var till salu och nu skulle fotograferas och läggas ut på någon mäklares hemsida. Vad skulle det stå i annonsen? ”Bättre begagnad mamma med stilfull och representativ villa”? 

Alice såg sig omkring. Om mamma var bättre begagnad så var vardagsrummet och köket i så gott som nyskick. De rosa kuddarna i den mörkt vinröda soffan var uppfluffade och granitbänken i köket blänkte. Alice mamma hade dukat ute på verandan, det hade ju äntligen blivit varmt. Dukningen var löjligt perfekt. Kunde vara hämtad ur vilket inredningsmagasin som helst.

Ljudet av bildäck i gruset på uppfarten hördes tydligt genom de öppna verandadörrarna.

”Nu kommer han!” sa Alices mamma.

Hon tog ett snabbt kliv fram till spegeln i hallen och drog med handen genom håret. Alice granskade henne kritiskt. Klänningen var ny och rätt snygg, faktiskt. Hon hade fått lite färg i ansiktet och på armarna de senaste dagarna. Håret var nyslingat och nyklippt i en frisyr som såg dyr ut.

”Hoppas han är värd det”, tänkte Alice och gick tillbaka ut i köket. Hon hade inga planer på att stå i hallen och vänta med viftande svans och bakåtstrukna öron, som mamma och Bonnie. Istället rörde hon om i den redan välblandade salladen en gång till och bar ut skålen på altanen. Moderns nervositet var smittande. Alice kom på sig själv med att lyssna utåt hallen där en mansröst nu blandade sig med mammas kvittrande. Jo, hon kvittrade faktiskt! Som värsta fjortisen!

Det var i slutet av juni som mamma nämnde Örjan första gången.

”Örjan har bjudit ut mig på middag”, sa hon i förbigående. Hon stod i köket vid diskbänken och fixade med middagen. Bortvänd och med generad rygg. Alice satt vid köksbordet med sin laptop uppslagen. Men något i mammans röst fick henne att lyfta blicken från skärmen.

”Örjan?”

”Har jag inte berättat om honom? Vi har träffats några gånger, druckit kaffe ihop och så. Han är ny i stan, har precis flyttat hit.”

”Jaha? Vem är han då?”

Då vände sig mamma mot henne och log ett alldeles äkta leende. Röda kinder, glitter i ögonen och händer som generat puffade till håret i nacken. Förälskad? Mamma? Herregud! Varför hade hon inte fattat det?

”Han är rektor, ska leda det nya gymnasiet. Ja, han lär ju bli din rektor förstås från hösten. Han är … trevlig. Snäll. Uppmärksam. Jag tror du kommer att gilla honom.”

Under sommaren hade mamma varit fullt upptagen. Det var konserter och teatrar. Utflykter och bio. Och en spaweekend på ett skitdyrt ställe vid havet. Trots att det var mitt i sommaren hade huset fyllts av dyra köpta blombuketter.

Nu stod han där ute i hallen. Alice visste att hon borde gå ut och säga hej. Hon kunde höra Bonnie svansa omkring, helt utan reservationer. Den hunden hade ingen moral, älskade vem som helst som ägnade en sekund åt att klappa henne.

Hon tog ett djupt andetag. Okej, dags att vara vuxen och förståndig, artig och väluppfostrad. Den rollen kunde Alice, det borde inte vara svårare den här gången än alla andra dagar i hennes väluppfostrade liv. Hon gav sig själv en tänkt puff i ryggen och gick mot hallen.

*******************

Veronika drog in den välbekanta doften av kaffe, trä och tända stearinljus och kände att hon trots allt hade saknat den under sommarmånaderna. Det här var hennes dofter. I den här mexitegelkyrkan på höjden hade hon vuxit upp. Här hade hon gått i söndagsskola och barntimmar, lekt mellan stolsraderna medan mamma hade syföreningsmöten, deltagit i tusentals högmässor och sjungit, sjungit, sjungit. Det var sången som höll henne kvar, som fick henne att återvända gång på gång.

Det var rörigt i kyrksalen. Prat och skratt, kramar och knuffar, fnitter och trams. Stolsben som skrapade mot trägolv och slog mot varandra. Veronika suckade och vände uppmärksamheten mot Anton, som stod vid pianot och väntade tålmodigt.

”Kom igen nu, ungar. Jag vet att ni inte har träffats på länge, men nu måste vi komma igång. Vi kan inte prata bort hela kvällen”, sa han, slog an två hårda ackord och fick till slut tyst och ordning på gruppen.

De hade blivit så många sedan Anton tog över. Han var ung, runt tjugofem och ungdomskören hade vuxit under hans ledning. Blivit både fler och bättre. Han skrev egna låtar åt dem som handlade om helt vanliga saker, inte bara om Gud. Snygg var han också med sitt ljusa hår och sina mörkbruna ögon. Minst hälften av tjejerna i kören var kära i honom.

”Till jul tänkte jag att vi ska sätta upp en musikal. Jag har skrivit den själv. Den heter Här för att stanna”.

Veronika kände hur stämningen förändrades. Det gick som en kollektiv rysning genom hela gruppen, uppmärksamheten var plötsligt total. Musikal – det betydde att några skulle få spela huvudrollerna och sjunga solo. Få chans att glänsa.

”Vad handlar den om?”

”Hur många roller är det?”

”Vilka ska spela?”

Alla pratade i munnen på varandra.

”Lugna er”, sa Anton, skrattade och klappade på en bunt röda mappar som låg på pianot. ”Ni ska få manus allihop, så får ni ta hem och läsa. Jag tänkte att vi övar in alla låtarna gemensamt först och sedan får vi se hur vi ska fördela rollerna. Men ni kan fundera redan nu på om det är någon roll som ni känner extra för.”

”Men, kom igen! Du kan väl i alla fall berätta vad den handlar om”, vädjade Sofie.

Ingen tvekan om att vem som trodde att hon skulle få den kvinnliga huvudrollen, tänkte Veronika. Ingen tvekan om vem som skulle få den heller. När det gällde att framhäva sig själv skulle Sofie vinna vilket VM som helst.

”Okej”, sa Anton” jag kan avslöja lite grand. Den handlar om … kärlek! Originellt, va?”

”Äh, det gör väl varenda musikal”, sa Andreas.

”Precis! Och varenda bok och varenda film. Det gäller bara att berätta samma historia på ett nytt sätt”, sa Anton och satte sig på pianopallen. ”Men nu måste vi sätta igång. Sprid ut er lite så ni får rum att röra på er.”

Det var ingen som märkte när dörren till rådsrummet öppnades.  Plötsligt stod han bara där på kyrkgången framför dem. Svarta jeans, svart skjorta och något som blänkte i en kedja runt halsen. Ett silverkors, kanske, tänkte Veronika. Anton hörde honom eller så kände han bara av förändringen, såg att alla tittade åt samma håll. Han vände sig om.

”Hej”, sa han. ”Vad bra att du är här! Vi ska precis börja öva. Har du träffat ungdomskören?”

”Nej, det har jag inte. Men jag känner igen ett par ansikten från skolan. Jag heter Örjan, Örjan Hedlund. Jag är ny i äldrerådet. Som några av er vet är jag också rektor på den nya gymnasieskolan.”

Han log ett brett leende mot dem och Veronika såg att något blänkte där också. En guldtand, kanske? Och ny i äldrerådet? Han måste vara den yngste Äldre någonsin.

”Du får gärna komma tillbaka och lyssna om du vill. Vi ska bara sjunga upp först, det är inte så roligt att lyssna på”, sa Anton. Det var tydligt att han helst ville bli av med Örjan, ville ha körens hela uppmärksamhet.

”Jag har själv sjungit i kör, jag vet hur det går till. Jag lyssnar gärna”, svarade Örjan. Så drog han fram en stol och satte sig. Bredbent.

”Jaha”, sa Anton och Veronika undrade om det bara var hon som hörde irritationen i hans röst. ”Då sätter vi igång.”

Örjan lutade sig tillbaka och tittade noggrant på var och en av dem. När hans mörka blick landade på Veronika kände hon den. Som om han hade lagt en hand på hennes axel. Rodnaden svepte över henne, hon kände hur kinderna brann. Hon böjde ned huvudet, gömde sig bakom håret och blundade. Nu var hon osynlig.

***********************

Nettan låg raklång på rygg i sin smala, röriga säng. Det tunnslitna och en gång i tiden blommiga påslakanet var lent som en valpmage under hennes bara armar. I ryggslutet, där det korta linnet hade glidit upp, var lakanet varmt och lite fuktigt. Septemberkvällen var onaturligt ljummen, fönstret stod öppet och släppte in ljuden från grusplanen utanför. Det lät som om kvarterets alla ungar spelade fotboll därute, gälla röster på svenska, persiska, somaliska och arabiska studsade mellan husväggarna. Lukten av matos, chiliheta kryddor och vanlig svensk falukorv rann in över fönsterbrädet, tog ett varv i rummet, lämnade efter sig en känsla av mättnad och gled ut igen.  

Det spelade ingen roll att ungarna väsnades. Nettan var van vid att stänga av, koppla bort, skaka av sig, inte höra annat än det hon ville höra och se det hon ville se. Just nu ville hon inte se någonting, bara vara i sig själv. Tänka för en gång skull. Två långa timmar hade hon rummet för sig själv.  Hon hade skyllt på matteprov och bråkat så mycket att mamma till slut tvingat Julia och Jesper att följa med och storhandla.

Matteboken låg sluten och stum bland hårsnoddar, smink och hopknölade pappersnäsdukar på det slitna skrivbordet. För tre år sedan hade hon och Julia fått för sig att de skulle pimpa sitt rum. De smutsgula tapeterna kunde de inte göra något åt.  Men möblerna var deras egna. Julia hade målat sin säng chockrosa, Nettans blev turkos. Skrivbordet hade de gemensamt målat lila och pyntat med ett pärlband längs kanten.

Nu var den lila färgen avskavd och fläckig. Pärlbandet hade lossnat på flera ställen och hängde slokande mot golvet. De flesta av pärlorna hade lillebror Jesper pillat bort när han vid något obevakat tillfället smitit in i rummet. Gud vet var han hade gjort av dem. Säkert petat in dem någonstans.

Nettan tittade upp mot den barnsliga taklampan med Nalle Puh-figurer, som satt kvar efter de förra hyresgästerna. Hon visste att hon hade chansen nu. Ny skola, nya lärare, ny soctant, som såklart hade läst hela den tjocka akten men som ändå pratade med henne som om hon var en människa. Någon med makt att ta tag i sitt liv och göra något av det.

”Du är en stark och intelligent tjej, Jeanette”, hade hon sagt. ”Använd den styrkan till något vettigt.”

Hade hon gjort det så här långt? Hon hade hållit sig borta från Marcus och gänget i alla fall. Inte svarat på sms. Skyllt på morsan, att hon måste sitta barnvakt, att hon måste plugga, vad som helst, när han ringde. Nu var det länge sen sist. Och ikväll kröp det i henne. Längtan ut, bort, vart som helst kliade under skinnet. Nettan blundade och lät fingrarna glida längs de jeansklädda låren. Försökte slappna av. Försökte låta bli att tänka på Marcus.

De hade varit helt galna den där sista natten. Marcus och Oskar hade rökt på hela eftermiddagen i Marcus sunkiga tvåa. Nettan hade hållit sig till alkoläsk, hon blev bara slö och sömnig av gräs. De hade legat tre i bredd på den gamla ryamattan, Nettan i mitten med Marcus och Oskar på var sida. Hon hade känt deras lår mot sina, deras värme mot huden. De hade tittat på regnet som ritade ränder på de otvättade fönsterrutorna och fnissat. De hade terroriserat grannarna med Nirvana på högsta volym och dansat nakna på gräsmattan i mörker och hällregn.

Till slut hade Marcus som vanligt blivit hungrig och rastlös. I Nysund var allt stängt, det var en vanlig sketen tisdagskväll och totalt dött.

”Kom igen, för fan, jag måste ha käk. Vi drar till stan”, sa han och ryckte åt sig jeansjackan från hyllan i hallen.

”Hurdå” sa Nettan trögt och sömnigt. ”Det går inga bussar så här dags.”

”Vem har snackat om buss? Vi lånar en bil. Det är inte stöld. Vi ställer tillbaka den sen. Alla sover ju i den här jävla hålan. De hinner inte ens märka att den är borta.”

De kom inte längre än till järnvägsbron. Marcus hade tur som klarade sig undan med villkorlig dom för ”tillgrepp av fortskaffningsmedel” och ”ringa narkotikabrott”. Hon var som tur var ren från knark. Men morsan var förtvivlad och soctanten stenhård. Det här var hennes sista chans. Nu var hon straffmyndig, en gång till var en gång för mycket.

Men vad var det för jävla liv hon hade nuförtiden? Kväll efter kväll satt hon hemma med morsan och småungarna. Slogs med Julia om datorn. Skällde på Jesper för att han inte hjälpte till. Grälade med morsan om vilka TV-program de skulle titta på – som om hon brydde sig – och hatade allt och alla. Hon hade varit spik-jävla-nykter i fyra veckor nu, inte ens en öl hade hon druckit.

Morsan försökte vara snäll, sa åt de andra att låta Nettan vara ifred, gjorde vad hon kunde för att hålla alla på gott humör. Men ibland orkade hon inte och då rök de ihop som en flock hyenor över en död gnu.

Nettan ryckte till när sms-signalen plingade till. Marcus! Men istället dök ett okänt nummer på displayen. Nettan tryckte på knappen och öppnade meddelandet.

”Glöm inte matteläxan till på måndag! J / Johannes”

Ett sms från matteläraren. Det var något nytt.

                                                            *******************

Hon hade överlevt. Ätit sin mat, druckit sin cola och pratat artigt och väluppfostrat med en man som inte bara var hennes rektor utan dessutom hennes mammas – vaddå? Vän? Pojkvän? Älskare??

Alice rös till vid tanken. Hon visste att det var barnsligt. Allt borde vara bättre än den period när mamma bara satt vid köksbordet och grät.

Den första tiden efter skilsmässan hade mamma varit arg. Med ständigt rynkade ögonbryn hade hon farit fram genom huset, ständigt i rörelse, ständigt städande, plockande, vankande. Hon kunde inte ställa ned en kopp utan att det skramlade, inte stänga en dörr utan att den smällde igen, inte röra vid vare sig Alice eller Bonnie utan att det blev för hårt. Den stackars hunden lärde sig att hålla sig utom räckhåll, förvirrad och osäker på vad hon hade gjort för fel. Hela det förut så älskade huset skälvde under utbrotten, tavlorna hamnade på sned och blommorna slokade i sina krukor.

Det var när mamma fick veta att Alice skulle få ett halvsyskon däruppe i Uppsala som gråten tog över.

Mamma gjorde sitt bästa för att se glad ut och att låtsas som ingenting. Det var nästan det värsta. De rödgråtna ögonen och det plufsiga ansiktet vid frukosten och så ett tappert leende ovanpå det. För många tårar och alldeles för mycket vin.

Först tömde hon det som fanns kvar i pappas vinkällare. Alice visste att det var dyra årgångsviner, sparade för ett särskilt tillfälle som aldrig kom. När vinkällaren var tom gick hon över på billigt lådvin och drack ännu mer. Men hon vägrade att prata om det, slog bort alla frågor och log, log, log tills det syntes att hon nästan fick kramp i käkmusklerna.

Det fanns aldrig något utrymme för hennes känslor. Den svidande saknaden efter pappa. Det retsamma kittlandet och de fåniga pappaskämten. Det hemtrevliga klickandet från hans dator sent om kvällarna när resten av huset var tyst och stilla. Söndagspromenaderna runt sjön när hon var liten. Alltid med kaffe och varm choklad i ryggsäcken, oavsett årstid och väder. Det var före alla grälen och den iskalla tystnaden. Innan pappa flydde till arbetet och mamma fastnade i soffan framför tv:n.

Det blev lite bättre när våren kom och Bonnie pockade på längre promenader. Alice lyckades övertala mamma att följa med på turen bort till vindskyddet vid sjön, först en kväll i veckan, sedan både två och tre kvällar. Hon såg till att dra ut på turen, försöka komma hem så sent att mamma gick till sängs efter duschen istället för att sätta sig i soffan med vinglaset.

De pratade nästan inte alls under sina promenader. Mamma frågade pliktskyldigast hur det var i skolan och Alice gjorde sitt bästa för att vara rolig och underhållande när hon berättade om sin dag, alltid osäker på om mamman egentligen lyssnade. Hon var ändå nöjd med att vandra i de ljusa vårkvällarna. Trötta ut muskler och ben med hundens vita svanstipp som en ledstjärna när skymningen till slut hann i fatt dem.

En dag kom mamma hem med en ny frisyr, mycket kortare än hon någonsin haft förut. Den klädde henne, fick henne att se yngre och piggare ut. Hon hade kostat på sig färg också, täckt de grå stråna med blonda slingor. Snyggt, faktiskt. På fredagskvällen samma vecka hade hon berättat för Alice att hon skulle gå ut och dansa med de andra tjejerna på jobbet.

Det hände någonting den där kvällen. Kanske var det bara känslan av att vara synlig, bli uppskattad, uppbjuden som gjorde skillnaden. Kanske träffade hon Örjan första gången redan då. Det spelade ingen roll vilket, det var resultatet som räknades. Mamma blev gladare, lugnare, inte så spänd. Alice och Bonnie kunde också koppla av och huset drog en darrande suck av lättnad.

Och nu då?  Alice rätade på ryggen och drog till sig laptopen. Öppnade Google och slog in: Örjan Hedlund. Fanns inte mycket där. Eniro, Hitta, LinkedIn. Ingenting på Facebook. En länk till Nysunds kommun och Högklintagymnasiet. Och en till pingstkyrkan, minsann. Det hade mamma inte sagt något om.