Prolog:

Det var dags.

Aulan var överfull, de som inte fick plats att sitta stod längs väggarna. Luften därinne var redan tung att andas, mättad av tonårssvett, smältsnö och våta lovikavantar.

Den tunga svarta ridån framför scenen var öppen. Alla väntade på att rektorn skulle kliva fram. Trycka på knappen. Sätta igång.

Bara tre av dem som var där visste att nu var det tid för Örjan att dö.

Kapitel 1

Veronika stirrade ner på sina fötter. De ljusblå conversen var så nya att de lyste mot den mörkgrå asfalten. De platta gummisulorna klafsade mot marken, trots att det var så torrt att det dammade. Ljudet ekade mot fasaderna på de gula tegelhusen längs gatan. Varför hade hon valt ljusblå när hon äntligen hade lyckats övertala mamma? I affären hade de varit snygga. Nu såg de bara barnsliga ut. Så mesiga! Så typiskt henne.

Som om det skulle göra någon skillnad att hon nu hade likadana skor som alla andra. Det knepet hade hon provat förut. Många gånger.

Hon stannade till vid den sista korsningen. Bakom henne låg villagatorna i den finare delen av stan. Framför henne den breda gata som skar genom centrum och delade upp Nysund i två halvor. En rik och en fattig. En städad och en skabbig.

Veronika stannade till vid övergångsstället och blev tvungen att lyfta blicken. Hon hade försökt gå hemifrån så sent som möjligt och verkligen gå långsamt. Trots det var den stora klockan på väggen till det nybyggda skolhuset bara kvart i nio. En hel kvart kvar.  

Den svarta panikråttan spratt till i hennes mage.  Hela sommaren hade hon varit fredad, i trygghet bakom de höga häckar som omgav hennes hem. Det hade regnat nästan varenda dag. Hon behövde inte hitta på ursäkter. Slapp kommentarer om att hon borde åka och bada, borde ut och få frisk luft, borde träffa kompisar. Den här sommaren hade hon fått vara i fred. Kyrkan hade haft sommarstängt och verksamheten legat nere och det var skönt, det med.

Men nu vällde allt upp i henne. En underjordisk lavaström som fick henne att svettas. En het droppe rann under bh-bandet, gled längs ryggraden. Hon tog snabbt tag i linningen till den löst sittande topen och drog ut den från ryggen. Hon ville inte ha svettfläckar på ryggen första dan. Fan!

Trots att hon bara tänkte ordet följde den vanliga du-får-inte-svära-ångesten. Hon såg sin pappas rynkade ögonbryn framför sig. Kom ihåg hur hon som liten trodde att Jesus på korset ovanför altaret såg så ledsen ut för att hon inte hade varit snäll nog. Inte stillsam nog. Inte klarat av att bara tänka vänliga tankar. Som om Jesus inte hade annat att tänka på!

Med den svettiga oron kliande över kroppen stod hon fortfarande kvar på trottoarkanten och velade. Som om det fanns några alternativ. Hon skulle bli tvungen att korsa gatan. Gå genom parken, uppför de breda trapporna, in genom porten, trängas med alla de andra.

Hon märkte dem inte förrän de stod precis bakom henne. Kanske var det lukten hon reagerade på först. Snus, deodorant, hårvax och hormoner.

Hon kastade en blick över axeln men kunde fortfarande inte förmå sig till att börja gå, ta det där första steget ut på gatan och komma därifrån. Vad var det för fel på henne? Varför kunde hon inte vara som alla andra, varför var hon så mongo??

Veronika tyckte att hon hörde sitt eget hjärta slå i bröstet. Nej, det slog inte. Det bultade, tungt som en slägga. Nu var de tätt bakom henne. Emil, flankerad av sina hangarounds Fahid och Lukas. Hon väntade på - vad som helst. En knuff. En knytnäve i ryggen. En fot i knävecket. Ett framväst ”hora”.

Men Emil flinade bara mot henne, lyfte på ögonbrynen och gjorde en liten min som kunde betyda vad som helst. Sedan gick han förbi. Precis när han passerade lät han sin vältränade axel stöta emot hennes. Inte hårt. Bara precis så mycket att hon tappade balansen och fick lov att ta ett par snabba steg åt sidan för att inte ramla.

”Ursäkta!” sa Emil och flinade igen.

Det brände till i ögonen. Hur kunde hon ens för en millisekund tro att något skulle ha blivit annorlunda under sommaren? Hur jävla dum får man vara?

                                                                    ******

Alice såg sig om i det rum som skulle bli hennes hemklassrum det närmaste året. Allting i rummet var så nytt att det blänkte. Inget klotter, inga feta spår efter kludd eller tejp på väggarna, inga fastkletade tuggummin under bänkar och stolar.  

Borden var runda och det fanns plats för sex personer runt varje. I mitten på varje bord fanns eluttag för sex datorer. Alice hade varit bland de första och valt en lagom neutral plats med ryggen mot den långa fönsterraden. Här hade hon koll, kunde se nästan hela klassrummet utan att behöva vrida sig. 

Hon bytte otåligt ställning på stolen, försökte se avspänd ut fast hela insidan darrade av rastlös förväntan. Äntligen skulle hon få en utmaning. Få lära sig någonting nytt. Få lov att anstränga sig.

Högstadiet hade varit en enda lång räkmacka. Alice hade utan att anstränga sig ett dugg fått A i allt utom slöjd och gympa - och de ämnena räknades inte i alla fall.  När det blev dags att välja till gymnasiet var alla inställda på att Alice skulle gå natur. Hon var själv inställd på det. Hon med sin logiska, rationella läggning. Hon som till och med tyckte om matte och redan i åttan hade tjuvstartat med kurser på gymnasienivå. 

Hon visste att det var vad hennes pappa ville. Allra helst ville han förstås att hon skulle bli läkare, precis som han. Och farfar. Och farfarsfar. Han hade aldrig sagt något, men hon såg hur det glimmade till i hans ögon när hon någon gång visade intresse för hans jobb eller ställde frågor om hur människokroppen fungerar. 

Att hon inte skulle bli läkare, det visste hon redan tvärsäkert. Men visst borde hon gå natur, hon som ”hade så bra betyg”. 

Det var skolans studievägledare som hade fått henne att tänka om. Istället för att bara kryssa i rutan hade Alice suttit en hel eftermiddag i syv:ens rum och vägt för och emot, argumenterat mest för sig själv. Till slut hade studievägledaren tittat henne rakt i ögonen och sagt: 

”Men Alice, vad vill du? Egentligen?” 

”Jag vill bli fotograf”, hörde Alice sig själv svara.

Hon hade fått sin första kamera när hon fyllde tio. En enkel digitalkamera som ställde in allting själv och bara krävde att man hittade avtryckarknappen. För Alice förändrades världen när hon såg den genom kameran. De första tusen bilderna tog hon på Bonnie, familjens hund. Först var det vanliga bilder på en suddig valp som inte hade tålamod att sitta still den halva sekund det tog för kameran att ställa in skärpan. Men så småningom började Alice leta efter uttryck. Bonnie när hon var sömning och alldeles rynkig i pannan av ansträngningen att hålla sig vaken. Bonnie med ögonen fulla av bus. Bonnie med tiggarögonen fästa på mammas smörgås. 

Så det blev inte natur. Det blev medieprogrammet på stans nya gymnasium. Här satt hon nu och tittade på dem som skulle bli hennes klasskompisar tre år framöver. Det var bara två från hennes gamla klass som också hade valt media. Mårten Ljunghed, förstås. Han var en så typisk medieelev att det var löjligt. Alltid i centrum, alltid först med allt som var nytt. Självsäker och inte så lite självgod. Hittade han bara rätt sidekick skulle han utan problem bli en ny ”erikomackan” eller ”filipofredrik”. Alice roade sig med att fundera över vem i den nya klassen som skulle bli Mårtens combo. Den där rödhåriga killen, kanske? Han var ful på ett snyggt sätt med sitt kopparfärgade hår och sina ljusa ögon och hon såg att flera av tjejerna spanade in honom. 

Den andra från hennes gamla klass var Anna Larsson, en tyst tjej som under ytan hade en absurd, galen humor som Alice gillade. Anna var okej. Kanske någon hon kunde plugga ihop med. Hon kände igen tre tjejer från parallellklassen också: Hanna, Sofie och … var det Amanda hon hette? De hade satt sig vid samma bord och såg ut att vara klippta ur samma glassiga magasin med sina Hollister-byxor och Ralph Lauren-tröjor. 

I övrigt kände hon igen en och annan från de andra högstadieskolorna i stan men visste inte vad de hette och hon förmodade att de andra tänkte samma sak om henne. Just nu var hon ingen särskild. En kort tjej med krusigt hår och trubbig näsa, ingen man tittade på mer än en gång. Men hon visste att det skulle bli annorlunda. Lärarna och de andra i klassen skulle snabbt lära sig hennes namn. Det var så det alltid hade varit. 

Exakt i samma sekund som klockan på väggen slog om till nio klev deras mentor och mattelärare in genom dörren. Han måste ha stått utanför och väntat. Alice visste redan att han hette Johannes. Han såg ung ut, max tjugofem. Rätt söt. Om man gillade den lite tafatta typen.

                                                                          *******

Nettan kastade en blick på den löjligt stora klockan på skolväggen. Hon var lite sen men inte så mycket, ett par minuter bara. Ingen tid för ett bloss i alla fall. 

Hon rättade till linnet och drog lite i den korta, chockrosa kjolen. Så uselt att det skulle bli fint väder precis när skolan skulle börja. Det hade regnat hela sommaren, men nu sken solen och det var hur varmt som helst. Benen var bruna i alla fall. Hon såg solbränd ut året om, det hade hon ärvt från sin okända far. Igår hade Julia hjälpt henne att göra slingor i håret och det blev skitsnyggt. Hon visste att alla skulle titta på henne oavsett om hon kom i tid eller inte. Det var lika bra att göra en storstilad entré redan första dagen, sätta ribban. Även om det nu var meningen att hon skulle börja om. Skärpa sig. Bli en annan. 

Det var tomt i entrén. Nettan såg sig om i den stora hallen. Hon visste att de andra i klassen hade varit här på studiebesök i våras, innan skolan var helt färdigbyggd. Just den dagen hade hon haft något viktigare för sig. Det var snyggt. Påkostat, skulle morsan säga. Ljuset flödade in genom glasväggarna. Till vänster låg en ljus och öppen cafeteria med stolar och soffor i rött skinn. Längst bort i hallen gick en bred trappa upp till övre våningen. Överallt stod stora krukor med enorma växter som såg äkta ut. Längs en vägg rann ett litet vattenfall som flöt vidare i en inomhusbäck. Lyxigt. 

”Och vilket program ska du börja?” 

Nettan ryckte överraskat till och vände sig om. Han var femtio kanske, rätt snygg med svart kortärmad skjorta och svarta jeans. Han log mot henne men hade en lätt rynka mellan de mörka ögonbrynen. ”Örjan Hedlund, rektor” stod det på en namnbricka på skjortan. Aj då, första mötet med rektorn, tänkte Nettan och provade ett leende som skulle se ursäktande ut. Det brukade fungera.

”Jag ska gå medieprogrammet. Jag är lite sen, jag vet”, sa hon så ödmjukt hon kunde. 

”En trappa upp till vänster. Det står medieprogrammet på dörren. Sätt fart nu”, sa rektorn och nickade mot den stora trappen. 

”Tack”, sa Nettan. 

Hon kände att han stod kvar och tittade efter henne och kunde inte låta bli att svänga lite extra på rumpan. Hon visste ju att de tyckte om det, oavsett ålder. De var likadana allihop.