”Hur går det med musikalen?” sa mamma och bet en tugga av
marmeladsmörgåsen. Till söndagsfrukost unnade hon sig en rostad smörgås med
marmelad. Men bara då. Till och med
Veronica lillasyster Therese fick marmelad på sin smörgås på söndagarna. Hon sög
smackande på brödet med det klibbiga pålägget.
”Jo, det går väl bra”, svarade Veronica undvikande.
Timme ut och timme in hade hon övat, instängd i
gillestugan. Hon visste att det lät bättre för varje gång.
”Örjan säger att ni har blivit jätteduktiga”, sa pappa.
”Roligt att ha en medlem i äldrerådet som förstår sig på musik. Jag har hört
att han är där och lyssnar på er nästan varje vecka”.
”Mmmm”, sa Veronica. Hon böjde ned huvudet över
gröttallriken och lät det långa håret svepa fram.
Han var där varje måndag. Brukade komma in när de hade
klarat av uppsjungningen och slå sig ned på en av stolarna i den första raden.
Hela kören var intensivt medveten om hans närvaro. Anton fick något stelt över
axlarna. Veronica kunde se hur han ansträngde sig för att nonchalera Örjan. Han
misslyckades varje gång. Och kören sjöng som den aldrig sjungit förut. Killarna
tog i och försökte låta som Freddie Mercury allihop. Tjejerna rätade på ryggen,
lyfte hakan och siktade på de högsta tonerna. Men Veronica visste att det var
henne han tittade på. Det var hennes röst han lyssnade efter. Och det gjorde
skillnad.
”Tack för maten”, sa hon och reste sig upp. Hon log mot sin
lillasyster och fick ett marmeladkladdigt leende tillbaka.
När hon var
fyra-fem år hade hon bett till Gud varje kväll att hon skulle få en lillasyster.
Alla andra hade syskon, en del hade flera stycken. Det kändes orättvist att hon
skulle vara den enda som alltid var ensam. Gud lyssnade inte. Och lyssnade
inte. Och lyssnade inte. Förrän hon var 13 år och minst av allt ville
föreställa sig att hennes mamma och pappa fortfarande gjorde DET. När hon fick
veta att hon skulle få ett syskon låste hon in sig på sitt rum och grät i
timmar. Hon skulle aldrig kunna gå till kyrkan igen utan att skämmas. Utan att
veta att alla andra skulle förstå.
Men när bebisen
föddes förändrades allt. Hon var redan från början en nöjd och belåten unge.
Hon åt och sov och dyrkade sin storasyster. Om hon någon gång grät så var det
hos Veronica hon blev glad igen.
”Vi åker om en timme”, sa mamma och lyfte upp Therese ur den höga barnstolen och bar
iväg henne till diskbänken för sanering.
”Jag vet”, svarade Veronica och gick upp mot sitt rum.
Kören skulle sjunga den här söndagen, ett krångligt stycke
med en text som vägrade att fastna. Veronica visste att hon borde öva på texten
några gånger till innan det var dags att åka. Istället stängde hon dörren bakom
sig och slog på datorn. Hon hade spelat in sig själv vid pianot häromkvällen
och lagt in filen i datorn. Hon tryckte på play och tittade på sina armar. Jodå,
de första tonerna gav henne fortfarande gåshud varje gång.
Hon reste sig upp och ställde sig framför spegeln som
hängde på baksidan av sovrumsdörren. Tyst sjöng hon med i sången och försökte
se sig själv med Örjans ögon. Det långa ljusa håret. Honungsblont, hade en väninna
till mamma sagt en gång. Gröna ögon och alldeles för ljusa ögonfransar. Stor
mun, med små, jämna tänder. Veronica knöt upp skärpet till morgonrocken och lät
den glida ned på golvet. Under hade hon ett barnsligt nattlinne i urblekt grön
bomull som hon hade vuxit ur för länge sen. Lång och smal, nästan benig var hon.
Höftbenen stack ut, hårda och kantiga. Djupa gropar vid nyckelbenen. Hopplöst
små bröst. Hon tog tag i linningen till nattlinnet och drog av sig det också.
Hon blundade och sjöng lite högre. Rätade upp sig, sköt tillbaka axlarna och
ställde sig stadigt med benen lite isär. Hon lät musiken flyta genom kroppen.
Sen öppnade hon ögonen.
Det var alltså så hon såg ut när hon sjöng.
”Är du klar, Veronica?”
Mammas knackning fick henne att rycka till.
”Snart. Jag kommer”, sa hon, snodde runt och stängde av
datorn. Snabbt fick hon på sig kläder, drog igenom håret med borsten och
bestämde sig för att sätta upp det i tofs som omväxling. I sista stund plockade
hon fram en gammal mascara, som hon inte använt många gånger. Om hon bara tog
lite, ytterst på fransarna skulle ingen märka något.
********************
Alice
gick nedför den långa, svagt sluttande Trädgårdsgatan. Oktober och Nysund
visade sig från sin bästa sida. Himlen var självlysande blå, sjön bara några
nyanser mörkare. Löv i luften och på marken, folk och hundar på
söndagspromenad. Alice hade kameran med sig och gott om tid. Hon gillade den
milda höstsolen. Den suddade ut kontrasterna. Gjorde alla nästan vackra.
De
skulle träffas på Veras, stans äldsta café. Här fanns ingen trendig
kaffemaskin, bara gammaldags bryggkaffe som serverades i kaffekannor av
porslin. Samma tant bakom samma disk så länge Alice kunde minnas. Samma
underbara kanelbullar, pappas och hennes favorit. Varför hade Simon föreslagit
att de skulle träffas just där? Veras var inte den hetaste samlingsplatsen
precis. Men risken var minimal att de skulle stöta på någon annan. Var det så
han tänkte? ”Hoppas ingen ser oss!”
Alice
kände hur hon tappade självförtroende meter för meter. Som spåret av smulor
efter Hans och Greta. Snart skulle hela brödbiten vara söndersmulad och uppäten
av sparvarna. Varför hade hon sagt ja till det här? Hon saktade in och drog ned
jackans dragkedja. Hon hade blivit varm av promenaden och den nya tunna
ulltröjan kliade på ryggen. Hon tog ett djupt andetag och tänkte efter. Okey,
de kunde alltid prata om skolan. Ett tryggt och bra samtalsämne. Vädret? Lite
väl många vuxenpoäng. Musik? Alice hade ingen aning om vad Simon lyssnade på. Själv
lyssnade hon nästan bara på svensk musik, Kent, Winnerbäck, Krunegård. Inget
att skryta med precis.
Framför
henne svängde den förgyllda kringlan utanför caféet i vinden. Hon tittade på
mobilen. Självklart var hon för tidig. Hur pinsamt var det inte att vara den som
kom först, som skulle få lov att sitta där och vänta?
Tvärt
svängde hon över till andra sidan gatan, ställde sig framför skyltfönstret till
affären mitt emot. En garnaffär. Alice försökte se ut att vara intresserad av
stickade tröjor, ullgarn och tyger i dova höstfärger.
”Tycker
du om att sticka?”
Alice
snodde runt och höll på att kliva rätt in i Simon. Han var så lång att hon blev
tvungen att böja nacken bakåt för att kunna titta på honom.
”Va?
Neej, inte precis. Jag hatar syslöjd.”, sa hon innan hon hann tänka efter.
”Jag
med”, sa Simon. ”För att inte tala om teknik. Jag är en bortbyting och en stor
besvikelse för min motortokiga släkt. Hej förresten!” Han log brett, böjde sig
fram och gav henne en snabb kram. ”Kom så går vi in. De har världens bästa kanelbullar
här, visste du det?”
Två
timmar och två bullar senare var Alice kär.
**************
Nettan
vaknade av att mobilen plingade till. Hon kastade en blick på klockan. Halv
tolv. Genom persiennerna silade solstrålar och gjorde väggen randig av ljus.
Julia låg i sin säng med datorn i knät och tittade av ljudet att döma på sitt
älskade Family Guy. Att hon aldrig tröttnade!
”Du fick sms”, sa Julia utan att ta blicken från skärmen.
”Jag hörde det”, svarade Nettan och sträckte sig efter
mobilen.
”Tack för i fredags. Känns som att jag äntligen fått en vän
i Nysund. J”
Ingen
underskrift den här gången.
Vad
skulle hon göra nu? Det hade inte hänt någonting. Ingenting viktigt. Johannes
hade dragit henne med sig och hon hade viljelöst följt med. Varför fattade hon
inte själv. Hon kände sig bara så jävla ensam. Ingen ringde längre. Ingen
skickade sms. Hon var helt isolerad i sitt nya skötsamma jag. Utan att hon
begrep hur det gick till gick hon plötsligt där, arm i arm med sin jävla
mattelärare, och berättade alltihop. Om Marcus. Om polisen. Om soc. Och om hur
hon kände sig.
Han
sa inte mycket. Lyssnade. Kramade till om hennes arm då och då. Verkade
faktiskt förstå hur ensamhet känns.
Pinsamt
blev det först när de stod utanför Nettans port. Ett tag trodde hon att han
skulle kyssa henne. Men sedan gav han henne en snabb kram, vände och gick
därifrån.
”Vem
var det?”, frågade Julia nyfiket.
”Johannes”.
Nettan ångrade sig i samma stund som hon hade sagt det. Julia var en
skvallerbytta utan like. Hon visste allt om alla och kände hela Nysund. Nu
kände Nettan hur Julias radar slogs på och hur sökarljuset riktades mot henne.
Julia fällde ned dataskärmen och satte sig upp i sängen.
”Vilken
Johannes?”, undrade hon.
”Det
är ingen du känner.” Nettan försökte låta ointresserad. Hon gäspade
demonstrativt och satte sig upp på sängkanten.
”Kom
igen nu, vem är det? Är det nån i din nya klass? Då måste han ju vara med i
skolkatalogen!”
Innan
Nettan hann reagera hade Julia fått tag i skolkatalogen som låg i röran på
skrivbordet. Nettan visste att det var kört. Johannes var deras mentor. Han var
med på gruppbilden över deras klass. Det tog inte Julia mer än en halv minut
att hitta honom.
”En
lärare. Håller du på och messar med en lärare? Du är fan i mig inte klok!”.
”Inte
jag. Det är han som skickar sms till mig.”
Julia
tog katalogen med sig och satte sig på sin säng. Hon tittade på bilden igen.
”Han
är rätt snygg. Ser lite ut som Johnny Depp. Om man kisar”, sa hon.
Nettan
kunde inte låta bli att le.
”Säg
inget till morsan,” bad hon.
”Fattaru
väl att jag inte gör. Men, vad har hänt, liksom? Har ni haft en date?” Julia
var så nyfiken att hon knappt kunde sitta still. Hon nästan studsade där hon
satt på sängkanten.
Ӏr
du dum eller? Vi bara stötte på varandra när jag var ute i fredags. Vi gick en
sväng. Inget mer.”
”Tänk
om någon såg er!” Julia såg nästan förväntansfull ut vid tanke på hur det
skulle snackas.
Ja,
tänk om någon hade sett dem? Nettan stängde ned meddelandet utan att svara.
”Pax
för duschen” sa hon och gick ut ur rummet.