Kapitel 3

Besviken. Det var vad hon kände sig. Hon hade trott att det skulle bli annorlunda på gymnasiet. Men nästan allt var sig likt. Det hade gått en och en halv månad och de satt fortfarande och tragglade med procent och promille, omkretsen på en cirkel och Pythagoras sats. Hur svårt är det att begripa att 50 procent är samma sak som hälften? Johannes gjorde allt han kunde för att få alla att fatta men en del var bara så trögtänkta att det inte var sant.

Nu stod han framme vid whiteboardtavlan och skrev inledningen till en andragradsekvation.

”Okey”, sa han och vände sig mot klassen igen. ”Någon som vill komma fram och lösa den här? Alice?”

Den sortens ekvationer hade hon löst redan i åttan. Alice reste sig, gick fram till tavlan och klarade uppgiften utan problem.

”Bra!”, sa Johannes. ”Kan du förklara för klassen hur du gjorde också?”

Alica förklarade så långsamt och pedagogiskt hon kunde medan hon suckade inombords. Lärare skulle hon aldrig bli, så mycket var säkert! När hon var klar gick hon tillbaka och satte sig på sin plats och fick ett förstående leende av Anna.

Johannes skrev upp ett par andragradsekvationer till som först Emma och sedan Emil – med massor av hjälp – lyckades lösa.

”Är ni redo för en utmaning?” sa Johannes. ”Någon som vill prova på att lösa det här?”

Han vände sig mot tavlan och började skriva en ekvation som såg betydligt svårare ut än det de hållit på med hittills. Alice vaknade till och började skriva på det rutiga block som låg uppslaget framför henne. Det här var svårt, riktigt svårt. Johannes såg att flera hade börjat räkna och gav dem en halv minut till.

”Jeanette? Ska du testa?”, undrade han sedan.

Alice ryckte till. Nettan? Skulle hon klara det här?

Nettan reste sig och gick på sitt loja kattsätt genom klassrummet fram till whiteboardtavlan. Puma, for det genom huvudet på Alice. Hon ser faktiskt ut som en puma. Idag hade hon på sig gulbruna tights under en löjligt kort kjol i något guldigt material. Kjolen var smyckad med kedjor och berlocker som hängde i bågar från höfterna. Topen var mörkbrun och i urringningen syntes den svarta spetsen på hennes bh. Hon skulle ha platsat på vilken catwalk som helst. Alla killarna följde Nettan med blicken. Emil låtsades flåsa som en hund och såg precis lika korkad ut som han var.

Alice kände hur Anna knuffade henne lätt med armbågen i sidan.

”Titta på Johannes”, viskade hon. ”Det är inte bara matte han är intresserad av!”

Anna hade rätt. Johannes stirrade också på Nettan och såg ut att tänka på något helt annat än ekvationer.

”Vad tror han?”, viskade hon tillbaka till Anna. ”Hon är inte intresserad av honom! Ibland tror jag faktiskt att hon inte är intresserad av killar överhuvudtaget.”

”Vaddå? Skulle hon vara flata eller?”

Anna frustade till av skratt och satte handen för munnen för att dämpa ljudet.

”Äsch. Jag vet inte. Hon är väl bara intresserad av sig själv helt enkelt.”

Alice förstod sig inte på Nettan. Hon behandlade hela klassen, ja, hela skolan förresten, som om den inte fanns. Bakom sin heta, sexiga image var hon kallare än en frysbox. På sitt sätt var hon lika ensam som Veronica, som alltid gick för sig själv och försökte gömma sig bakom sitt långa ljusa hår.

Alice var inte ensam. I alla fall inte utåt sett. Hon hängde med Anna. De käkade lunch ihop, gjorde grupparbeten, pluggade ibland. Fast bara på skoltid. Aldrig hemma hos varandra.

”Fast alla är inte tända på Nettan”, viskade Anna menande. ”Titta på Simon!”

Alice vände sig om och mötte Simons blick. Han tittade på – henne. Och log så där gulligt som bara han kunde.

***************

Veronica satt med matteboken uppslagen och låtsades räkna. Men hon varken hörde eller såg vad som hände i klassrummet. Igår kväll hade hon plockat fram manus och noter till musikalen och gått ned i källaren.

Pianot stod i det som kallades gillestugan. Rummet hade för länge sedan förvandlats till inofficiellt förråd, en plats för allt som inte fick rum någon annanstans. Här hade ingen renoverat sedan huset byggdes på 70-talet, de mörkgröna vävtapeterna var de samma, den brunrutiga heltäckningsmattan likaså. Men Veronica trivdes här nere. Här fick hon vara ifred med pianot och kunde sjunga hur högt hon ville utan att någon hörde henne.

Hon läste manuset först. Det tog ett tag innan hon kände igen berättelsen om systrarna Rakel och Lea ur Bibeln. Anton hade ändrat alla namn och förlagt berättelsen till någon sorts diffus framtid. Det var rätt bra, faktiskt. Dramatiskt. Särskilt scenen på bröllopsnatten när Jakob lyfter på slöjan och det visar sig att han blivit gift med fel syster. Att det var Lea som doldes bakom slöjan, inte hans älskade Rakel.

Hon placerade noterna på notstället och tog ut melodierna till de första sångerna utan problem, de var ganska enkla. När hon kom till Rakels första solonummer hajade hon till.  Hon spelade igenom sången en gång och sedan en gång till och la till ackorden. Hon kände hur de tunna håren på hennes armar reste sig och hur det gick en rysning längs ryggraden. Vilken låt! Hon kom ihåg första gången hon hörde Gabriellas sång i filmen Så som i himmelen. Det var precis samma känsla.

Och sakta gick det upp för henne. Det här skulle Sofie aldrig klara! Den här låten var skriven för en altstämma, inte för Sofies tunna, höga sopran. Skriven för en röst som inte behövde kören som uppbackning.

Veronica spelade igenom melodin en gång till och började nynna. Provade några strofer med text. Började om från början. Sjöng igenom hela sången. Blundade och gjorde det en gång till.

Hon kunde sjunga den här sången. Hon kunde faktiskt det. Och det lät bra.

*********************

Hon visste att de tyckte att hon var billig. Och IQ-befriad. Hon var varken döv eller blind, hon hörde hur de suckade och fnissade och himlade med ögonen. Men Nettan visste också att de hade fel.

Hon var inte billig. Det var möjligt att hon såg sån ut. Det fanns liksom inte så mycket att välja på. Förut hade det gått att handla billigt på Myrorna och i Pingstkyrkans second hand. Men sedan vintage hade blivit hett och dyrt var såna som hon hänvisade till HM igen.

Men det var bara ytan som var billig. I övrigt visste Nettan sitt pris.

Hon var inte trög heller. Trots att hon hade skolkat halva högstadiet hade hon gått ut med mer än hyfsade betyg. Nu stod hon framför white boarden och kände de andras blickar mot ryggen, hörde hur Anna och Alice viskade. Hon tog emot pennan som Johannes räckte till henne och koncentrerade sig. Hon visste att hon kunde, hon var bra på matte. Utan att tveka började hon lösa uppgiften. I klassrummet blev det plötsligt helt tyst.

När hon var klar räckte hon pennan till Johannes och fick ett ”bra!” och ett brett leende tillbaka. Kanske snuddade hans hand vid hennes med flit. Kanske inte.

På väg till sin plats kunde hon inte låta bli att retas lite med Alice – det var ju så enkelt. Hon behövde bara skjuta fram tuttarna lite längre än vanligt, svepa en aning med håret och blinka mot henne. Alice reagerade som vanligt med att blänga ursinnigt, bli ilsket röd om kinderna och snabbt titta på något annat. Nettan log för sig själv. Så jävla enkelt.