Kapitel 4

Resterna efter en tacomiddag stod utspridda över soffbordet. Kladdiga tallrikar, tömda skålar, majskorn och flagor av riven ost. Julia och Jesper grälade om vilket TV-program de skulle se: Family Guy eller Simpsons.

Fredagsmys hos familjen Johansson. Nettan suckade och tittade på mamma som satt i den gröna, noppriga fåtöljen. Trött var bara förnamnet. Håret var matt och stripigt, under ögonen hade hon blåsvarta ringar. Axlarna slokade och händerna var torra och rynkiga som på en gammal kärring. Skulle hon se ut så där vid 40? Det var en helt omöjlig tanke. Aldrig i helvete att hon skulle bli sittande i en sliten trea med tre jobbiga ungar och ett skittråkigt jobb i Nysund. Det fanns inte på kartan.

Jesper slet åt sig fjärrkontrollen och sprang ut på golvet utom räckhåll för Julia. Simpsons gula familj tog över rutan.

”Amen, ge faaan i det där. Det är min tur att bestämma”, fräste Julia. ”Ge hit dosan!”

Jesper reagerade inte.

”Ge hit, sa jag”, skrek Julia och for upp ur soffan. Hon jagade Jesper ut i köket. Nettan hörde hur köksstolar skrapade mot golvet och hur Julia fortsatte att skrika.

”Du är en sån jävla idiot! Jag ska slå ihjäl dig, skitunge!”

”Men snälla ni! Skärp er nu!” ropade mamma trött från sin fåtölj.

Med en djup suck reste sig Nettan, gick fram till TV:n och bytte kanal. Hon samlade ihop tallrikarna, gick ut i köket och stängde dörren efter sig.

Välta stolar, köksduken nerdragen på golvet som var vått och kladdigt. Någon hade lyckats välta kattens vatten- och matskålar. Uppblött torrfoder låg och svällde på plastmattan. Nettan ställde ned tallrikarna på diskbänken med en smäll och vände sig om.

”Håll käften” röt hon. ”Nu räcker det!”

Syskonen kom av sig. Nettan sträckte ut handen mot Jesper.

”Ge hit dosan. Eftersom det var du som började får du torka upp på golvet.” Hon vände sig mot Julia som fortfarande var röd i ansiktet av ilska. ”Du går ut och plockar undan resten. Jag diskar.”

Att Nettan tog på sig disken frivilligt var tillräckligt ovanligt för att varken Julia eller Jesper skulle protestera. Julia nöjde sig med att ge sin lillebror fingret innan hon vände sig om och gick ut vardagsrummet. Jesper flinade och började torka upp på golvet.

Nettan spolade varmvatten i diskhon och skvätte i diskmedel. Plötsligt vällde rastlösheten och hopplösheten fram i bröstet på henne. Hon doppade händerna i det varma löddrande vattnet och visste att det skulle börja klia om bara några minuter. Fredagsmys, var det.

När disken var klar torkade hon händerna på den rätt så smutsiga handduk som hängde över ugnshandtaget. Julia och Jesper hade stängt dörrarna till varsitt sovrum. Mamma satt kvar framför TV:n och halvsov. Nettan gick in på toaletten och ställde sig framför spegeln. Hon öppnade badrumsskåpet och tog fram mascara och kajal. Med vana rörelser fixade hon till ögonen. Lite läppglans så var hon klar.

Hon gick ut i hallen och tog på sig den blanka, svarta läderjackan.

”Vart ska du gå?”

Mamma dök upp i vardagsrumsdörren och såg på henne med yrvakna ögon.

”Ut”, svarade Nettan och plockade upp conversen från skohyllan. De hade varit neongröna när hon köpte dem begagnade på Blocket. Nu hade de någon slags kräkgrön nyans och det var hål på ena sulan. Skitsamma, hon orkade inte gå ända ned till stan i högklackat.

”Ska du gå ut så här dags?” fortsatte mamma. Bekymmersrynkan gjorde ett djupt veck tvärsöver hennes panna.

”Vaddå, klockan är tio eller nåt. Det är inte precis mitt i natten”.

Mamma tittade på henne en lång stund innan hon till slut nickade.

”Okey. Var försiktig bara. Och du, tack för att du fick stopp på Julia och Jesper. Jag…orkade inte riktigt…”

”Visst. Gå och lägg dig, jag klarar mig”. Nettan nappade åt sig nycklarna som hängde på en krok på väggen, gick ut i trapphuset och stängde dörren efter sig. Lampan i trapphuset fungerade förstås inte. Men det kom tillräckligt med ljus in genom fönstren på trappavsatserna för att hon skulle se var hon satte fötterna.

Trots att det var fredagskväll var det helt tomt på gatan utanför. Inte en bil, inte en människa, inte ens en sketen katt. Vinden drev några gula löv framför henne längs den fuktiga trottoaren. Det regnade i alla fall inte. Nettan stannade till, plockade upp hörlurarna ur fickan och tryckte på play på den slitna mp3:n. Fan, hon måste få tag i ett jobb och tjäna lite pengar. Hon var den enda i världen som fortfarande hade en mp3. Och en morsa som tyckte att hon borde vara nöjd med det.

Hon sneddade över det lilla torget, som var tänkt att ge det slitna 60-talsområdet en känsla av stad. Kanske hade det fungerat en gång i tiden. Nu fanns det bara en pizzeria, en damfrisör och en liten butik som sålde ris, kikärter och konstiga konserver kvar. Pizzerian var stängd och nersläckt och torget lika öde som gatorna runt omkring. Hon tog gångbron över ån. Vattnet var svart som bläck. Trots att vattenytan var slät och lugn visste Nettan att vattnet var strömt och livsfarligt. Det var en kille som drunknade vid bron för några år sedan. Han hade slagit vad med några polare om att han skulle kunna simma tvärsöver. Han kom inte mer än halvvägs innan strömmen tog honom. Hon rös till. Vattnet skrämde henne. Det hade det alltid gjort.

Gången fortsatte upp mot den gamla delen av stan där kullerstensgatorna och klädbutikerna tog vid. Hon passerade huset där hennes mormor hade bott när hon var liten. Ett vint och snett trähus med en lång dasslänga på gården. Mormor hade berättat om de feta råttorna på bakgården som skrämde livet ur henne när hon var tvungen att gå på dass mitt i natten. Nu var husen på den här gatan värda ett par miljoner. Såna som mormor var sedan länge bortmotade. Råttorna också förmodligen.

Kullerstensgatan mynnade ut på Kungsgatan och äntligen såg Nettan mänskligt liv igen. På den breda järnvägsbron drog ett högljutt gäng fram. En bil med dunkande bas rullade tutande förbi gänget som svarade med att hojta och väsnas ännu mer. Nettan drog ur hörlurarna och stängde av spelaren. Ingen hon kände i det där gänget i alla fall. Hon gick vidare mot Stora torget. Klungor av Nysundsbor stod spridda över den vindpinade öppna ytan.

Hon både ville och ville inte träffa någon hon kände. Hon visste att hon inte skulle kunna stå emot. Om Marcus var där skulle det vara kört. Rastlös drev hon vidare över torget, bort från puben där det var störst risk att det gamla gänget höll till. Mot Etage. Utanför nattklubben trängdes de som väntade på att få komma in med de som gått ut för att ta en rök eller svalka sig. Nettan drog i sig den välbekanta lukten av cigarettrök och alkohol. Herrejävlar vad hon var sugen på en öl! På att få släppa loss och skita i allt. På att få vara sig själv igen.

”Jeanette! Nettan!”

Hon stannade till och såg sig om. Det tog flera sekunder innan hon fattade vem det var som hade ropat på henne. Johannes? Han kom emot henne med långa steg.

”Hej! Kul att se nån man känner igen. Jag är ju så ny i stan, jag har inte hunnit lära känna så många än. Eller inte en enda egentligen. Hur är det med dig?”

”Menar du: hur är det med dig, mår du bra? Eller menar du: hur är det med dig, känner du nån här?” svarade hon och tittade på honom. Han såg glad ut. Två-tre öl-glad.

Johannes skrattade.

”Jag menar kanske båda delarna. Ska du in på Etage?”

”Skojar du? Jag är 16. Jag kommer inte in där.”

”Just det, jag glömde att du är så ung. Du verkar mycket äldre. Jag menar, du ser mycket äldre ut. Eller.. äsch, du vet vad jag menar”. Generat slog han ut med armarna och viftade lite obestämt med dem. ”Vi kanske kan… gå en sväng istället? Ta en promenad?”

”Nu? Här?” Hon visste inte hur hon skulle tolka inbjudan. Vad ville han – egentligen?

”Nej. Det kanske var en dum idé. Vart är du på väg?”

”Ingenstans. Jag fick bara lov att gå ut. Orkade inte med varken morsan eller småungarna ikväll.”

Han tittade på henne. Länge. Sen tog han plötsligt tag i hennes arm och tog den under sin.

”Du. Vi går en sväng i alla fall” sa han och drog henne med sig. 

*****************

Örjan dök upp oftare och oftare. Först kom han för att hjälpa till. När gräsklipparen inte ville starta. När Alice mamma köpte en ny hylla till vardagsrummet. När tvättmaskinen gick sönder och läckte ut vatten över hela badrummet. Fixar-Örjan rycker ut, tänkte Alice irriterat.

Men det var svårt att vara sur när mamma var så löjligt tacksam för hjälpen. Det är klart att de kunde ha ringt efter en reparatör. Men det hade inte samma status som privat service, det förstod Alice när hon hörde mamma i telefon med väninnorna. Även om de kallade sig feminister allihop och gärna gjorde sig löjliga över män och deras verktyg så insåg Alice att en karl som kunde hantera en hammare ändå var något alldeles särskilt. Något att vara avundsjuk på. Samtidigt fortsatte han att köpa blommor och ta med sig små presenter. Också något att vara avundsjuk på.

Som tack för hjälpen bjöd mamma på fika och middag, fixade teaterbiljetter och bjöd in till söndagspromenader. Någon söndag hade mamma följt med honom på gudstjänst i Pingstkyrkan, men det blev bara en gång.

”Man måste nog vara född in i den världen för att trivas där”, hade mamma sagt när Alice frågade hur det var. Sedan hade hon återgått till att titta på TV och tydligt signalerat att det var slut på diskussionen.

Alice höll sig undan så gott det gick. Åt middag om det var nödvändigt, men smet upp på rummet så fort det gick.

Någonting hos Örjan irriterade henne. Han var så - jävla välstruken. Det svarta håret låg prydligt bakåtkammat, till och med när han hade stått på huvudet i tvättmaskinen i en timme. Det var förresten onaturligt svart, ingen infödd svensk hade så svart hår. Hur kunde hennes stilmedvetna mamma ha kärat ned sig i en man i 50-årsåldern som färgade håret??

Hans ögon var nästan lika svarta som håret. Ogenomskinliga. Ogenomträngliga. Det gick inte att se vad han tänkte. Och så var det lukten. Han hade en after shave eller parfym eller någonting som bet sig fast. Det luktade inte direkt illa, men det var för mycket, för starkt. En morgon hade Alice till sin fasa tyckt att hennes egna kläder hade luktat av hans parfym. Nästan panikslagen rev hon av sig alla kläder, slängde dem i tvätten och tog på sig nya, rentvättade.  Det var nära att hon kom för sent till första lektionen.

Ibland kom hon på honom med att stirra på henne. Värderande. Bedömande. Och till Alice frustration var det aldrig han som vände bort blicken först.

Så kom den första morgon då Örjan satt vid köksbordet när Alice kom ned för att äta frukost. Han hade tack och lov kläder på sig. Men mamma stod i morgonrock och fixade med kaffebryggaren.

”God morgon”, sa han och log så att guldtanden glimmade till i mungipan.

”God morgon”, svarade Alice och hörde hur sur hon lät.

”Sovit gott, gumman?” sa mamma med överdrivet glättig röst. Det var inte långt ifrån att hon rufsade Alice i håret.

”Mmm”, sa Alice. Sedan pekade hon på tidningen som låg hopvikt intill Örjans tallrik. ”Är du klar med den där?”

”Javisst”, sa han och räckte henne tidningen. Inget guldglitter den här gången.

Hon tog tidningen utan att säga tack och istället för att sätta sig vid köksbordet gick hon fram till skåpen, tog ut en tallrik och hällde upp en skvätt yoghurt från paketet som stod framdukat. Hon tog en sked ur kökslådan och gick med den, tallriken och tidningen ut i vardagsrummet där hon slog sig ned i soffan.

Alice visste att hon var barnslig. Herregud, mamma hade inte ens fyllt 50. Det var knappast rimligt att hon skulle fortsätta leva ensam resten av livet. Alice visste att hon borde unna sin mamma det här. Och hon kände inte alls på samma sätt inför Marie, pappas nya sambo. Men Marie behövde hon bara stå ut med de helger hon hälsade på hos pappa i Uppsala. Örjan var här, i hennes hem. Det var något helt annat.

Hon hörde hur de skramlade med porslin i köket och dukade undan från bordet. Örjan gick ut ur köket och uppför trappan till övervåningen. Mamma kom in i vardagsrummet och satte sig i fåtöljen. Hon sa ingenting.

Alice låtsades läsa men visste att det var meningslöst. Hon skulle inte slippa undan.

”Okey. Förlåt”, sa hon, suckade och vek ihop tidningen.

”Vad är problemet?” sa mamma. Hon såg ledsen ut. Och irriterad.

”Du kunde ju ha sagt något.”

Alice avskydde den där gnälliga, barnsliga tonen hon hörde i sin egen röst.

”Vad skulle jag ha sagt, Alice?” sa mamma. ”Skulle jag ha bett om tillstånd? Frågat om Örjan fick lov att sova över här? Jag trodde det var ganska uppenbart att vi tycker om varandra. Vi har pratat om att flytta ihop.”

”Va? Här?”

Känslan av avsmak bubblade i henne. Hon mådde nästan illa och ångrade youghurten. Bara hon inte blev tvungen att kräkas. Vad som helst men inte det.

”Ja, det klart. Örjan har som du vet en liten tvåa nere i centrum. Det var det enda som gick att få tag på när han flyttade hit i våras.”

Mammas gjorde en liten paus och när hon började prata igen lät hon annorlunda. Vädjande.

”Alice, var vuxen och förståndig nu. Jag behöver Örjan, behöver känna mig älskad och uppskattad. Jag tror du kommer att tycka om honom också, när du lär känna honom bättre.”

”Du har ju redan bestämt dig, eller hur? Det spelar väl ingen roll vad jag tycker?”

”Det är klart det gör. Det här är ju ditt hem också!”

Mamma sträckte ut handen och la den på Alices knä.

”Fattar du inte? Det känns inte så. Inte nu längre”, sa Alice, reste sig snabbt och sprang upp för trappan. För första gången i sitt liv smällde hon igen dörren till sovrummet efter sig.

**************

Alice ryckte till när det plingade till i mobilen. Hon låg på sängen, stirrade i taket och försökte att tänka på ingenting. Det gick inte. Olusten låg som en klump i magen. Hon kämpade med den gamla skräcken för att kräkas, den som hon trodde att hon lagt bakom sig för länge sedan.

Vad hade hon varit – tolv? Ja, det var sommaren innan hon skulle börja högstadiet. Familjen skulle på Sommarmarken, grannstaden årliga stora marknad. Det var varmt och bilens AC hade gått sönder. När de stannade på parkeringen var Alice åksjuk och illamående. Men det var först när de hade kommit en bra bit in på marknadsplatsen som paniken slog till. Det var så trångt och så varmt. Alice trängdes mellan magar och ryggar på okända människor. Det stank av popcorn, feta grillade korvar och svett. Plötsligt blev hon övertygad om att hon skulle spy. Skämma ut sig genom att kräkas på någon annans fötter. Hon började kallsvettas och blev yr. Det fanns ingen luft kvar, hon kunde inte andas. Det brusade i öronen på henne, som om hon var under vatten. Långt bortifrån hörde hon mammas röst: ”Alice? Hur är det med dig? Mår du inte bra?”.

Hon lyckades knuffa sig ut till en öppning mellan stånden där hon sjönk ihop, utmattad och med bankande hjärta.

Hon kräktes inte. Inte den gången och ingen annan gång heller. Men rädslan satt i.

”Panikångest” sa doktorn som mamma och pappa till slut tog med henne till. Det var inte cancer, inte en hjärntumör, inte något annat dödligt eller livsfarligt. Alice skämdes. Det var alltså inget fel på henne. Det var bara – inbillning. Skammen var större än skräcken. Hon bestämde sig för att inte låtsas om ångesten. Intala sig själv att hon INTE skulle svimma, INTE skulle spy, INTE skämma ut sig.

Det tog nästan ett år innan hon kände sig trygg igen. Till Sommarmarken följde hon aldrig mer med.

Alice tog upp mobilen. Ett nummer hon inte kände igen. Hon öppnade meddelandet.

”Hej. Vad gör du? Simon” stod det på skärmen.

Simon?

”Inget särskilt. Och du?” skrev hon innan hon hann tänka efter. Det pirrade i magen igen. Men den här gången var det inte obehagligt.

Svaret kom omedelbart.

”Chillar. Spelar lite gitarr. Lyssnar på morsan och farsan som grälar om nåt skit. Som vanligt.”

”Aha. Själv har jag just blivit sams med min morsa. Fick lov att be om ursäkt för att jag smällde i dörrar.”

Alice kunde inte fatta att hon satt och messade med Simon. Och berättade att hon varit osams med mamma.

”Surt! Vad ska du göra i morgon? Lust att ta en fika? J”

Alice försökte se det framför sig. Långa, snygga Simon, som alla tjejer i skolan vände sig om efter i korridorerna – och hon? Korta, spinkiga Alice, med sitt frissiga hår som ingen inpackning i världen rådde på. Som ingen någonsin hade vänt sig om efter i någon som helst korridor. Vad skulle de prata om? Vad hade de överhuvudtaget gemensamt – utom galna föräldrar och vem vill prata om dem?

Fingrarna darrade när hon tog upp mobilen igen.

”Visst” skrev hon. ”Var?”