Kapitel 28

Nettan bodde närmast, så hon var där först. Men Alice var inte långt efter. De hälsade snabbt på Veronicas föräldrar som såg välvilliga men förvånade ut och gick in i Veronicas rum. 

Alice hade aldrig sett ett så välstädat rum. Varenda pryl såg ut att stå på sin plats. Sängen var prydligt bäddad. Ingen smutstvätt på golvet. Inga kläder slängda i fåtöljen. Böcker i en hög och rak stapel på nattduksbordet. Inga tavlor, inga affischer på väggarna. Bara ett enkelt träkors ovanför sängen. Nettan såg sig omkring.

”Snyggt”, sa hon till sist och nickade mot korset.

Veronica rodnade men sa ingenting. Nettan vände sig mot Alice.

”Nå, varför är vi här?”

Med en känsla av triumf drog Alice upp usb-minnet ur fickan. Satte in det i datorn och klickade upp dokumentet.

”Du gjorde det!” sa Nettan och boxade till henne på axeln. ”Hur fan lyckades du med det?”

”Tja, är man proffs så är man. Jag satsar på en karriär inom CIA, förstår ni.”

”Gör du det. Hur ska vi fixa det här nu då?”

”Jag kan göra det”, sa Veronica.

”Kan du? Jag menar, vad bra!”

”Jag är rätt bra på datorer. Jag har inte haft så mycket annat att göra. Det är inte svårt att lägga in en extra bild i en power point. Om jag får sitta ner så…”

Alice och Nettan flyttade på sig och gav Veronica plats.

”Jag kan inte jobba om ni ska hänga över axeln på mig. Sätt er på sängen” sa hon. Sedan började hon klicka på datorn.

”Hur gjorde du när du bytte ut usb-minnet?” sa Nettan och vände sig mot Alice.

”Jag bytte inte ut det. Jag tog det bara.” I samma stund som hon sa orden slog insikten till. Hon hade bara tagit det. Inte kopierat och lagt över på ett annat usb.

”Helvete!” kved hon. ”Jag måste hem! Jag måste lägga tillbaka usb-minnet innan han saknar det. Hur kunde jag vara så korkad?? Kopiera allting snabbt. Jag måste hem. Nu!”

”Ok” sa Veronica.

”Skynda dig”, sa Nettan. ”Jag följer med Alice hem. Han törs inte göra något om vi är två”

Det tog tre långa minuter. Sedan sprang de förbi Veronicas föräldrar som såg ännu mer förvånade ut, slängde på sig kläder och skor och fortsatte springa. Halvvägs upp för den långa backen var de båda helt slut och var tvungna att sakta ned.

”Vad gör vi när vi kommer fram?” flämtade Nettan.

”Jag vet inte. Vi får improvisera. Vad är klockan? Har vi tur sitter de fortfarande och äter.” sa Alice och försökte hämta andan.

”Och om de inte gör det?”

”Jag vet inte, säger jag ju!”

”Sa du inte att du var ett proffs?”

”Jag hann inte tänka. Det var den enda chans jag hade. Hade du gjort det så mycket bättre själv?”

”Nej, säkert inte” sa Nettan oväntat vänligt. ”Kom nu, vi springer en bit till.”

Alice hade ingen aning om hur länge hon hade varit borta. En halvtimme? En timme? Det var i alla fall ingen idé att försöka smyga in. Bonnie hade redan hört dem och skällde innanför dörren. Hon drog ett djupt andetag och tryckte ned handtaget.

Hallen var fortfarande mörk. Det var släckt i arbetsrummet. Och bredvid skohyllan stod Örjans portfölj kvar.

”Väsnas lite”, väste hon till Nettan.

”Här var det mörkt” sa Nettan överdrivet högt. ”Heeej, vovven, vad fin du är! Såja, lugn, lugn, du ska få hälsa.”

Snabbt böjde sig Alice ned, drog upp blixtlåset och släppte ned usb-minnet. Hon vågade inte sticka ned handen och röra runt bland grejorna. Det var bara att hoppas att Örjan inte hade sådan koll att han visste exakt var minnet hade legat. Hon drog igen blixtlåset och släppte ur luften, yr i huvudet av brist på syre.

Hon borde ha känt sig lättad. De hade hunnit. Örjan satt fortfarande i köket och drack vin. Men oron och rädslan ville inte ge sig. Adrenalinet bara pumpade på och hjärtat bankade helt galet i bröstet. Hon vände sig om och högg tag i Nettans hand.

”Snälla du kan du inte sova över här i natt? Jag vill inte vara ensam!” viskade hon.

Förmodligen lät hon helt desperat. För Nettan nickade bara som om hon brukade sova över hos Alice. Som om de var vänner.

”Ska vi säga hej?” sa hon och började gå mot köket.

Alice såg hur Örjan ryckte till när Nettan och hon klev över tröskeln. Mamma såg glatt överraskad ut.

”Hej” sa Nettan och log soligt. Med utsträckt hand gick hon fram mot mamma. ”Jag heter Jeanette. Jag går i samma klass som Alice. Trevligt att råkas.”

Hon skakade mammas hand och vände sig sedan mot Örjan.

”Ja, vi känner ju redan varandra” sa hon och log fortfarande lika soligt. ”Alice har berättat för mig hur trevligt ni brukar ha det här hemma.”

Örjan kämpade hårt för att hålla masken. Han bet ihop tänderna så att det bildades en liten bula på var sida av ansiktet. Trots den svaga belysningen syntes det att han hade börjat svettas. Han tog tag i Nettans utsträckta hand och tryckte till. Hårt.

”Oj, vad du är stark!” sa Nettan och nu flinade hon. Utmanande och hånfullt. ”Det måste kännas skönt att ha en så stark man i huset.”

Örjan släppte hennes hand som om den brändes. Alice ryckte tag i Nettans tröja. Nu fick hon ge sig! De måste härifrån.

”Kan Nettan sova här i natt? Jag ska hjälpa henne med naturkunskapen. Vi har prov i morgon” sa hon snabbt.

”Javisst”, sa mamma, ”självklart. Om du tar fram extramadrassen så ska jag hämta lakan.”

”Det behöver du inte, vi klarar oss själva. Sitt kvar ni och prata lite till.”

Alice föste ut Nettan ur köket, upp för trappan och in på rummet. Hon stängde dörren och låste. Blundade och andades en stund innan hon vände sig om.

”Du är inte klok. Du är tamejfan inte klok!” sa hon.

”Död åt Örjan!” sa Nettan och flinade.