Kapitel 27

Dagarna gick. Timme för timme kom dagen D allt närmare. Lokaltidningen och lokalradion hade haft inslag om satsningen. Det satt affischer uppe över hela stan. I affärerna fanns insamlingsbössor och musikskolan hade arrangerat en konsert för insamlingen. Under temadagen skulle det bli föreläsningar och seminarier med forskare och om trafficking och människohandel.

Alice grämde sig. Hon gillade temadagar. Älskade att få fördjupa sig, bli riktigt duktig på någonting. Knappast den här gången. Bilden av Örjan fladdrade i hennes medvetande dygnet runt, gjorde det omöjligt att koncentrera sig. Samtidigt kände hon pressen på sig. De hade fortfarande inte kommit på hur de skulle komma åt storbildsskärmen eller visa upp bilden på något annat sätt. Nettan hade gjort ett försök att komma in på Örjans rum på skolan men självklart blivit stoppad redan i korridoren. Varken Nettan eller Veronica hade sagt någonting, men Alice visste att de hoppades på henne. Att det var hon som till sist skulle fixa det.

En kväll när hon kom hem satt mamma i trappan och väntade på henne.

”Hej”, sa Alice avvaktande.

”Hej! Du, jag har köpt sushi. Örjan jobbar sent ikväll så jag tänkte att du och jag kan äta tillsammans. Som omväxling.”

Sedan hade det blivit en ny rutin. Örjans namn behövde inte längre nämnas. Alice visste om han skulle komma hem eller inte. Det hördes på tonfallet när mamma ropade hej eller talade om att middagen var klar.

De pratade med varandra medan de åt. Men inte om någonting som var viktigt. Mamma berättade om vad hon hade gjort på jobbet under dagen, om kunder som sagt eller gjort det ena eller andra, om arbetskompisar och arbetskompisars barn. Ingenting viktigt. Ingenting jobbigt. Ingenting obehagligt.

Alice spelade med. Men hatade, hatade, HATADE att hon inte kunde säga någonting. Inte berätta allt. Inte visa bilden. Samtidigt visste hon att om de inte kunde komma på en lösning så skulle hon bli tvungen att berätta. Och visa bilden för mamma.

*********************

Dagen innan temadagen satt som de vanligt och åt lunch tillsammans. Det väckte ingen uppmärksamhet längre, alla hade vant sig. Nettan var förbannad. De hade inte löst problemet. De hade haft nästan tre veckor på sig. De hade en bild som sa allt. Men de hade inte kommit på ett enda sätt att visa bilden så att alla kunde se och begripa.

Hon blängde på Veronica, som satt och såg ut som om hon önskade att hon var någon helt annanstans, och på Alice, som såg stressad ut. Hon visste att det inte var deras fel. Ändå kände hon irritationen växa.

”Kan du flytta på den där”, fräste hon och puttade till Veronicas plånbok som låg på bordet. Enda resultatet blev att hennes eget mjölkglas skvätte över. Mjölk blandades med lingonsylt och blodpudding till en motbjudande röra.

”Men faan också!” Nettan ställde ned brickan på bordet med en smäll så att ännu mer mjölk skvimpade över.

”Lugna ned dig. Det blir väl inte bättre för att du svär och skriker”, sa Alice irriterat.

”Du ser inte så kolugn ut själv, precis!”

”Bråka inte”, vädjade Veronica. ”Jag orkar inte med bråk.”

”Men fattar ni att vi håller på att sumpa den bästa chans vi nånsin kommer att få.”

”Schyy! Prata inte så högt.” Alice såg sig omkring. Det var fortfarande ingen som tittade åt deras håll. ”Det är klart vi fattar.  Och du behöver inte säga det, jag vet att du tycker att jag borde ha gjort något. Men jag har faktiskt inte haft en chans. Jag har knappt sett röken av vare sig Örjan eller hans dator på flera veckor. När han har varit hemma har han haft dörren till arbetsrummet låst. Jag har inte haft en chans!”

”Okej, okej. Det får väl bli Aftonbladet istället. Eller Uppdrag granskning eller nåt.”

”Nej. Då blir det äldrerådet”, sa Veronica tyst.

”Vaddå?”

”Jag har lovat Anton att jag ska gå med honom till äldrerådet. Jag fick tre veckor på mig och de veckorna har gått nu.”

”Vad innebär det?” sa Alice.

Veronica ryckte på axlarna.

”Förmodligen att allt tystas ned. Örjan kommer att få be om ursäkt och lova bot och bättring. Kanske blir han utesluten ur äldrerådet. Men ingen annan kommer att få veta någonting.”

”I helvete heller!” sa Nettan. ”Så kommer det INTE att sluta.”

*******************

Mamma hade lagat köttgryta med rödvin, champinjoner och smålök, Alices absoluta favoriträtt. Men hon kunde lika gärna tugga papper. Det smakade ingenting.

”Jag tänkte komma på temadagen imorgon”, sa mamma plötsligt.

”Ska du? Varför då?”

”Tja, det har ju pratats så mycket om den och det verkar som om alla ska dit. För din skull också förstås. Och för Örjan.”

”För min skull behöver du inte gå dit”, sa Alice bittert. ”Jag är inte ett dugg engagerad.”

”Varför inte det?” sa mamma förvånat. ”Det är väl ett ämne som borde intressera dig?”

”Jag…” började Alice med avbröt sig när Bonnie började skälla. De hörde hur ytterdörren öppnades och sedan Örjans röst när han försökte få tyst på hunden. Innan Alice hann reagera stod han i dörröppningen till köket. I ena handen hade han en flaska rödvin, i den andra en stor blomsterbukett. Han stelnade till när han fick syn på Alice och hon såg ett drag av motvilja svepa över hans ansikte. Sedan vände han sig mot mamma och log så guldtanden glimmade.

”Mmmm, vad det luktar gott! Jag blev klar tidigare än väntat idag. Jag tänkte vi kunde fira lite. Jag vet att jag har varit borta mycket den senaste tiden. Men ikväll har jag tid att sitta ned och prata.”

Alice mamma såg tveksam ut. Sedan reste hon sig.

”Sätt dig så ska jag hämta en tallrik till.”

I samma stund som mamma vände ryggen till slocknade Örjans leende. Han blängde på Alice. Hon kände hur vartenda hårstrå på kroppen reste sig och hur hennes ben började darra. Hon borde resa sig och gå. Bara ställa sig upp och gå sin väg. Men hon kunde inte. Benen vägrade att lyda. Hon tittade ned på sina händer och såg att de skakade. Och hon visste att han också såg det. Desperat fick hon fatt i den mörkröda servetten och började riva den i små, små bitar som singlade ned över golvet. Som konfetti, tänkte hon. Eller blodstänk.

Mamma kom tillbaka till bordet och Örjan kopplade på stora charmen igen. Och äntligen, äntligen släppte förlamningen.

”Ursäkta mig, jag måste gå på toa”, mumlade Alice och reste sig. Benen skakade fortfarande men inte lika mycket. Hon tog med sig tallriken till diskbänken och gick ut mot hallen. Bakom sig hörde hon Örjan korka upp och hälla vin i glasen samtidigt som han pratade och pratade.

Hon kunde lika gärna ha missat den. Men av någon anledning kastade hon en blick bort mot ytterdörren. Och där stod den. Örjans dyra, mattsvarta portfölj. De blanka mässingsspännena blinkade mot henne. Och hjärtat tickade igång i bröstet. Örjans portfölj. Säkert hade han sin dator i den. Och kanske, kanske, kanske ett usb-minne.

Alice stod blickstill och lyssnade ut mot köket. De satt kvar vid bordet. Hon hörde Örjans röst och mammas mer sparsamma svar. Skulle hon våga? Tänk om det var en fälla! Tänk om han hade ställt portföljen där för att han visste att hon skulle snoka. För att han visste att hon inte skulle kunna låta bli.

Med blodet brusande i öronen gick hon närmare. Satte sig på huk. Stirrade på portföljen. Nettan skulle våga, tänkte hon. Nettan skulle inte tveka en sekund. Så vad väntade hon på?

Med båda händerna tog hon tag i det vänstra spännet. Med den ena handen höll hon emot och dämpade ljudet, med den andra tryckte hon på knappen. Ingenting hände. Hon tryckte en gång till med samma resultat. Portföljen var låst. Hur kunde hon vara så dum att hon trodde att han skulle glömma att låsa?? Hon var nära att stöna högt av besvikelse. Vad skulle hon göra nu? Hon stirrade på den svarta väskan. Ytterfacket var stängt med en vanlig dragkedja på baksidan. Så tyst hon kunde drog hon upp kedjan och stack ned handen. Fingertopparna stötte emot något hårt och avlångt. En penna. Hon trevade vidare. Ett paket pappersnäsdukar. Ett gem. Och ett usb-minne. Ett usb-minne! Snabbt drog hon upp handen och körde ned plastbiten i jeansfickan. Tyst drog hon igen blixtlåset, reste sig och gick så ljudlöst hon kunde fram till gästtoaletten. Öppnade försiktigt dörren och slank in. Utan att tända lampan tryckte hon på spolknappen och satte på kranen. Hon lät vattnet rinna en stund. Sedan öppnade hon dörren så normalt hon kunde och gick mot trappan. Lagom fort. Inte springa. Ett steg i taget upp för trappan.

De sista stegen kunde hon hålla sig längre. Hon sprang in på sitt rum och slog igen dörren efter sig. Vred om nyckeln. Fick tag i en stol och körde upp den under handtaget. Flåsande som om hon hade sprungit ett maratonlopp. Alldeles darrig sjönk hon ned på stolen. Hon hade ingen aning om vad det var hon hade fått tag på. Det kanske bara var ett tomt usb. Ett i reserv. Bortglömt i ytterfacket. Hon drog upp det ur fickan och satte in det i datorn. Det innehöll ett enda dokument. En power point-presentation med namnet Temadag 2013.

Alice lutade sig tillbaka och andades djupt. Tre gånger. Sedan tog hon upp mobilen.

”Vi ses hos Veronica. Om tjugo minuter.”