Kapitel 26

När hon äntligen lyckades somna förföljde mardrömmarna henne resten av natten. När väckarklockan ringde vaknade hon blöt av svett och snurrig av sömnbrist. Kameran var det första hon tänkte på.  Hon vågade inte hämta den från badrummet så länge Örjan var kvar i huset. Å andra sidan måste hon till badrummet och hänga tillbaka mammas morgonrock innan hon saknade den.

Hon puffade Bonnie ur sängen och satte ned fötterna på det svala trägolvet. Snabbt tog hon på sig mammas morgonrock och därefter sin egen utanpå. Hon kontrollerade i spegeln att det inte syntes att hon hade dubbla morgonrockar. Hon såg visserligen ovanligt fet ut och det var lite knöligt runt halsen. Men det borde funka.

Hon lyssnade noga vid dörren innan hon vågade öppna. Det lyste i dörrspringan in till mammas och Örjans sovrum och hon hörde att någon rörde sig därinne. Alice skyndade sig in i badrummet och låste dörren bakom sig. Hon krånglade sig ur morgonrockarna och hängde upp mammas på kroken, drog fram pallen och öppnad linneskåpet. Kameran låg kvar bakom handdukarna. Med fingrar som fortfarande var darriga av adrenalin tog hon fram den, plockade ur minneskortet och stoppade det i den stora fickan på morgonrocken. Sedan lade hon tillbaka kameran och stängde skåpdörren.

För första gången i sitt liv tänkte hon skolka från skolan idag. Hon tittade i spegeln. Hon såg verkligen sjuk ut. Håret var rufsigt och mörkt av svett. Hon var kritvit i ansiktet och under ögonen hade hon två grålila halvcirklar. Det skulle inte bli svårt att övertyga mamma om att hon inte mådde bra.

När hon hunnit halvvägs genom hallen kom mamma ut från sitt sovrum. Hennes ena kind var sömnskrynklig och hon såg nästan lika trött och sjuk ut som Alice.

”God morgon, stumpan. Hur är det med dig, du ser inte så pigg ut?”

”Nej, jag är nog på väg att bli förkyld. Jag har sovit jättedåligt och känner mig alldeles matt. Jag stannar hemma från skolan idag, tror jag.”

”Ja, gör det du. Kryp ned i sängen igen så kommer jag upp med frukost.”

”Det behöver du inte, jag kan hämta själv.”

”Det är inget besvär. Jag fixar det.”

”Ok. Tack!”

Sängen var fuktig och kall av svett och det luktade unket när Alice lyfte på täcket. Hon skulle byta lakan sedan. När Örjan hade åkt till jobbet och hon äntligen hade huset för sig själv. Det kliade i fingrarna av längtan att sätta minneskortet i datorn och titta på bilderna. Hon var inte säker på att det hade blivit någonting alls och ännu mindre säker på kvaliteten. Hon visste inte ens vad hon skulle ha bilderna till. Men hon kom ihåg hans ansiktsuttryck.

Det kändes som en evighet innan hon till slut hörde Örjan stänga ytterdörren och köra iväg och innan mamma ropade hejdå från hallen. Till sist var huset tomt och tyst. Plötsligt kände hon sig full av energi. Hon slog på datorn och väntade otåligt medan den tragglade sig igenom uppdateringar och förinställningar. Hon satte i minneskortet och öppnade filen. Bilderna var knivskarpa. Hon hade fått skärpa både på Örjan och på dataskärmen. Den nakna flickan syntes tydligt. De långa flätorna. De små brösten. Alice zoomade in och skärmen fylldes av Örjans ansikte. Hans uttryck gick inte att misstolka. Han såg ut som om han skulle börja drägla vilken sekund som helst.

Hon fylldes av ett äckel som var så starkt att hon fick lov att blunda och andas djupt. Det var så vidrigt. Han var så vidrig. En pervers gammal gubbe som satt och dräglade över barnporr. Hon kunde inte fatta det. Han bodde här. I hennes hem. Han låg med hennes mamma. Och mamma visste ingenting.  För visst var det väl så? Mamma visste ingenting.

Hon öppnade ögonen och stängde ned bilden. Fick fatt i mobilen och skrev:

”Är det någon av er som har en laptop?”

Svaret kom inom en minut.

”Jag har en” skrev Veronica.

”Ta med den och kom hit så fort ni kan, båda två. Jag har någonting ni vill se.”

******************

Veronica skyllde på magont och Nettan på huvudvärk. I Veronicas fall var det sant. Hon hade ont i magen. En molande magvärk som satte i så fort hon tänkte på Örjan, på löftet hon hade gett Anton, på äldrerådet, på Alice, Nettan och allting som hade hänt och som skulle hända. Måste hända. Det här var värre än den vanliga panikråttan. Nu kändes det som om hon hade en hel råttfamilj i magen. En familj där alltid någon medlem var vaken.

Hon hade ingen aning om vad det var Alice skulle visa dem. Nettan verkade lika ovetande.

”Men det måste vara viktigt. Alice skulle knappast skolka om det inte hade hänt någonting” sa Nettan.

De hade lämnat skolan var och en för sig. Veronica hade skyndat sig hem efter laptopen, träffat Nettan vid Nikos korvkiosk och nu var de tillsammans på väg upp för backen till Alice hus.

”Vilket ställe! Jag hade ingen aning om att hon bor så här lyxigt” sa Nettan när de stannade utanför grinden för att hämta andan. Det var svårt att avgöra om hon var imponerad eller föraktfull. Kanske helt enkelt avundsjuk.

Huset var verkligen fint. Det låg högt med utsikt över halva stan. Ett sådant hus som föräldrar kallar grosshandlarvilla, fullt med vinklar och vrår och till och med ett litet torn på taket. Vackra smårutiga fönster och en stor snötäckt veranda. Trädgården var stor och full av höga träd och buskar. De hörde en hund skälla innanför den stängda dörren.

”Då går vi väl in då”, sa Veronica osäkert och öppnade grinden. Samtidigt öppnades dörren och Alice tittade ut.

”Kom in” sa hon och vände tillbaka in i hallen.

”Vad var det du ville visa?” sa Nettan när de hade stampat av sig snön och hängt upp ytterkläderna.

”Kom” sa Alice igen och gick före uppför trappan. Det luktade instängt i sovrummet. Alice verkade känna det själv, för hon gick fram till fönstret och öppnade det på glänt. Sedan vände hon sig mot skrivbordet där datorn stod på.

”Sätt er ner” sa hon och drog fram en extra stol som stod längs väggen. Så drog hon åt sig musen och klickade fram en bild.

”Vad i helvete!” sa Nettan. ”Åh fy fan!” la hon till. Sedan blev hon tyst.

Veronica stirrade på skärmen. Bilden gick inte att missuppfatta. Sakta tog hon in bit för bit. Örjan i det blåaktiga skenet från en dataskärm. Hans lystna ansiktsuttryck. En naken liten flicka. Bunden.

”Har du tagit den där?” sa Nettan till slut.

”Ja” sa Alice.

”När då? Hur då? Hur lyckades du med det?”

Alice berättade. När hon var klar tittade Nettan imponerat på henne.

”Skitbra! Det är skitbra bild! Men vad ska vi göra med den? Skicka den till Aftonbladet?”

”Nej”, sa Veronica plötsligt. Hon var blek och såg illamående ut. ”Vi ska visa den för alla här i stan först.”

”Hurdå?” sa Alice skeptiskt.

”Alla kommer på temadagen. Alla som är viktiga i alla fall. Jag hörde Sofi skryta om att kommunalrådet kommer och att de har bjudit in landshövdingen. Äldrerådet kommer säkert också, kyrkan är ju med och samlar in pengar. Hela skolan är förstås där och säkert skolpolitikerna också.”

”Men hur ska vi göra? Vi kan inte precis sätta upp den på anslagstavlan.”

”Vänta lite, jag kom på något” sa Nettan ivrigt. ”Örjan kommer säkert att ha någon presentation av något slag. Tror ni inte det? Någon power point med fakta och statistik och sådant där. Vi fixar så att din bild hamnar i hans presentation och visas på storbildsskärm för alla samtidigt.”

”Ja, det lät ju enkelt” sa Alice sarkastiskt.

”Fast Nettan har rätt” sa Veronica. ”Det kan gå. Han bor ju här, hemma hos dig. Sa du inte att han brukar ha datorn med sig hem? Du kanske kan komma åt datorn och hitta bildspelet och…”

”Nej”, sa Alice.

”Vaddå nej?”

”Jag fixar inte det.  Fattar ni hur rädd jag var när jag tog bilden? Jag tänker aldrig utsätta mig för något sådant igen. Aldrig mer!”

Det blev alldeles tyst i rummet. Bara datorn susade på.

”Okej”, sa Nettan till slut. ”Vi får tänka ut något annat.”

”Jag vill inte ha bilderna kvar i min dator. Jag litar inte på låset i dörren. Han kanske kan ta sig in här och hitta bilderna. Kan vi lägga över dem på din laptop, Veronica? Du får ta hand om dem.”

Veronica såg ännu mer illamående ut vid tanken, men hon sa ingenting utan nickade bara. Alice tog fram ett usb-minne och tankade över bilderna.