Kapitel 22

Huset var nästan helt mörkt när Alice kom hem, bara adventsljusstaken i köket var tänd. Ingen hund mötte i dörren och det var tyst i huset. Lättad hängde hon av sig jackan och drog fötterna ur de tunga kängorna. Ingen hemma = ingen Örjan =  möjlighet att röra sig fritt och känna sig som hemma igen. Alice gick ut i köket utan att tända några lampor. Hon ryckte hon till när mamma plötsligt sa ”hej” bakom ryggen på henne.

”Gud vad du skräms! Varför sitter du där i mörkret?” Alice sträckte ut handen för att tända lampan över matbordet.

”Nej, tänd inte! Jag vill ha det mörkt” sa mamma.

Rösten var täppt och snuvig. Ledsen. Först nu såg Alice att Bonnie också låg i soffan. Hoprullad tätt intill med nosen tryckt mot mammas ben. Alice hade sett det förut. Den långa vintern efter skilsmässan. Nästan varenda eftermiddag när hon kom hem från skolan hade de suttit där. En deprimerad mamma och en sympatideppig hund.

”Vad har hänt?” frågade hon. Hon kunde inte hjälpa att rösten blev vass. Hon orkade inte gå igenom det här igen. Orkade inte vara den som måste trösta och stötta och peppa och alltid vara stark, stark, stark.

”Äsch, det är ingenting. Ingenting särskilt. Kom och sätt dig här hos mig”, sa mamma och klappade på soffan bredvid sig.

Alice stod kvar. ”Var är Örjan?” frågade hon.

”På jobbet tror jag. Han har inte varit hemma så mycket på senaste tiden.”

Alice kände en glimt av hopp. Det kanske var över nu. Hon kanske skulle få tillbaka sitt hem. Sin mamma. Sitt liv.

”Har ni grälat?”

Mamma fnös till.

”Om de vore så väl ändå. Han är som alla andra karlar. Bara smiter när det blir jobbigt.”

Var det så pappa hade gjort? Flytt till Uppsala och en ny familj istället för att stanna kvar och ta tag i problemen? Och hur hade hon själv gjort när det blev jobbigt? Smitit undan. Flytt in på sitt rum. Gjort slut med ett sms. Fy fan vilken fegis hon var.

”Men det kanske är lika bra”, fortsatte mamma. ”Då kanske du blir glad igen i alla fall.”

Var det bitterhet hon hörde i mammas röst?

”Du borde vara glad om du blir av med honom”, kunde hon inte låta bli att säga.

Mamma suckade. ”Jag vet att du tycker det. Du kanske har rätt. Du brukar ju ha det. Men jag vet inte. Jag blir så ensam.”

Alice fick nog och tände lampan i taket. Tittade på mamma som rödgråten blinkade mot ljuset.

”Men kan du lägga av någon gång!”

”Vaddå?” Mamma lät uppriktigt förvånad.

”Sluta att tycka så synd om dig själv. Det är inte alltid du som är offret.”

”Vad menar du med det?”

”Äh, ingenting. Jag går och duschar.” Alice vände om och gick mot trappen. Snabbt. Fegt. Som vanligt.

”Alice, vad menar du? Alice!”