Kapitel 23

Veronica visste inte vad hon skulle vänta sig. Hon hade isolerat sig hela jullovet. Inte varit någonstans där hon kunde tänkas stöta på någon från klassen. Hon hade varit hemma. Tittat på TV. Lekt med Tessan. Gått långa kvällspromenader i mörkret.

Men nu var hon tvungen att gå till skolan. På väg upp för den branta backen vaknade den döda panikråttan till liv igen. Mirakulöst återuppstånden rasslade den runt i hennes mage med kalla tassar och hårlös svans, precis som den alltid hade gjort. Hon gick sakta med blicken fäst på den stora klockan. Inte komma för tidigt, inte komma för sent.

Inget gick som planerat. Hon klev in i klassrummet en halv minut innan lektionen skulle börja, helt enligt planen. Men längst fram i klassrummet stod varken Johannes eller den vikarie som hade ersatt honom de sista veckorna före lovet. Där stod Örjan.

När hon klev in i rummet lyfte han blicken från pappret han höll i handen och tittade på henne. Golvet gungade till. Veronica kände hur hon blev flammande röd. Hon stirrade ofokuserat på sina suddiga fötter och började snubblande ta sig fram mellan stolsben och ryggsäckar.

”Sätt dig här”, sa en röst och en hand tog tag i hennes arm och drog ned henne på en stol. ”Andas. Du kommer att svimma annars. Andas nu!” viskade rösten. Veronica kände hur någon på hennes andra sida tog tag i hennes axelväska och ställde den på golvet och sedan försiktigt drog av henne den uppknäppta jackan. Hon kände en pust av tandkräm när Alice böjde sig närmare och puffade till henne på armen.

”Kom igen nu. Du klarar det här. Han ska bara ha någon information, sedan går han”, viskade Alice i hennes öra.

Hon sneglade åt höger och tittade på Nettan. Hon halvlåg på stolen bredvid med de långa benen utsträckta mellan borden. Hon tuggade slött på ett tuggummi och såg ut att halvsova under tunga sotade ögonlock.

Ingen sa något. Men Veronica visste att alla i klassen såg. Såg henne, Nettan och Alice. Vid samma bord. Bara de tre.

Veronica höjde blicken och stirrade på Örjan. Han var sig lik. Precis lik. Samma svarta skjorta och svarta jeans. Håret var svart och blankt, inte ett grått hårstrå. Silverkorset glimmade till i halsgropen. Kunde hon verkligen känna lukten av honom ända hit eller inbillade hon sig bara? Hur hade hon ens för en sekund kunnat tycka att han var snygg? Attraktiv? Han var ju bara ett äckel. En gubbe som försökte se ung ut. Varför hade hon gjort sig till för honom? Klätt upp sig, sminkat sig. Sjungit. Han förstörde allt. Hon skulle aldrig kunna sjunga igen utan att tänka på honom. Och om hon inte sjöng – vem var hon då? Det var ju det enda hon kunde. Det enda hon var riktigt bra på. Panikråttan snodde runt och rev i magen. Andas, sa hon till sig själv. Tänk inte. Andas bara. Andas.

Örjan harklade sig och såg till att alla hade uppmärksamheten riktad mot honom.

”Jaha, har alla kommit nu? Jag ska inte bli långrandig. Jag är här för att berätta om en temadag som vi ska ha om tre veckor. Det är en temadag om trafficking och människohandel.  Som ni märker har vi fattat beslut om den här temadagen med ganska kort varsel. Det är därför jag är här för att på egen hand informera om dagen.” sa han.

”Temadagen är ett samarbete mellan skolan och Pingstkyrkans församlig och alla kommer att bli engagerade på olika sätt. Vi kommer att varva föreläsningar med workshops av olika slag. Vi har redan bjudit in ett par experter som ska medverka. Församlingen kommer att samla in pengar under dagen som ska gå till en organisation som hjälper offer för trafficking i Östeuropa. Ni kommer som sagt att bli involverade i det här allihop. Men jag behöver några extra frivilliga, som kan tänka sig att jobba mer med temadagen. Finns det någon i den här klassen?”

”Vi kanske ska anmäla oss?”, viskade Nettan halvhögt. Veronica ryckte till och stirrade på henne. Var hon inte riktigt klok? Inte förrän Nettan blinkade och flinade förstod hon att det var ett skämt.

***************

Det kändes helt overkligt att se honom stå där framme. Alice hade lyckats undvika att träffa honom i flera veckor. Under jullovet i Uppsala hade hon nästan förträngt att det alls hade hänt. Hon hade gått långa promenader med pappa och det hade nästan varit som förr – förutom barnvagnen förstås. Hon hade fått en lillebror – det hisnade fortfarande i henne vid tanken. Ett syskon! En bebis som även om han var mycket yngre alltid skulle vara hennes brorsa. Hon hade låtit sig uppslukas av den nya uppgiften att vara storasyster och plötsligt kunnat äta igen utan att må illa eller vara rädd för kräkas. I nästan tre veckor hade hon känt sig trygg. Och fri.

Nu stod han där framme och pratade om en temadag om trafficking. Vilket hyckleri. Vilket jävla hyckleri! Hatet som vällde upp i henne var så hett att hon trodde att hon trodde att hon skulle självantända. Hur kunde han stå där och prata om människohandel och utnyttjande av barn och kvinnor när han inte var ett dugg bättre själv? Kände han inte hennes hat? Det måste synas på henne.

Just då vände han för första gången blicken mot deras bord. Alice såg hur han ryckte till. Visst gjorde han det? När han såg dem tillsammans, hon, Veronica och Nettan. Blev han rädd? Nervös? Kanske skräckslagen?

En snabb känsla av makt ilade genom Alice. Hon lutade sig närmare Veronica och viskade: ”Osläckt kalk!”

Veronica kastade en blick på henne och började fnittra. Helt okontrollerat. Hon blev illröd i ansiktet, satte händerna för munnen och försökte sluta. Det var omöjligt.

Örjan tystnade. Han stod still och väntade ett tag.

”Jaha, så du tycker det här är roligt” sa han sedan.

Veronica skakade förtvivlat på huvudet – och fnittrade. Alla i klassen hade vänt sig om och stirrade på henne. Några hade rest sig upp för att se bättre. Det gick ett uppspelt mummel genom klassrummet. Mårten tog upp mobilen och började filma.

Örjan drog ihop ögonbrynen och tog ett steg närmare deras bord. Han såg plötsligt liten ut. Kort. En test av hans svartfärgade hår hade fallit ned i pannan som en hitlerlugg.

”Du, nu räcker det, tycker jag. Du kanske ska gå ut tills det där anfallet har gått över. Dörren är där”, sa han och pekade mot utgången.

Alice kände hur skratt började bubbla i henne också. Han såg så löjlig ut där han stod och pekade. Hon försökte låta bli. Försökte skärpa sig. Men skrattet forsade fram med kraften hos en väl omskakad coca-cola. Det gick inte att hejda. Flera veckors instängda känslor exploderade och vällde ut. Först som fnitter. Sedan allt högljuddare skratt. Hon kunde knappt andas och tårarna rann. Hon såg hur Nettan också började flina. Veronica halvlåg över bordet, höll sig om magen och kved, hickade och fnittrade samtidigt. Skrattsmittan drog som en våg genom rummet och allt fler stämde in.

”Ge er nu!” röt Örjan. ”Det här är inget dagis! Sluta skratta!” Snabbt gick han fram till dem och drämde näven i bordet. Smällen fick Veronica att hoppa till. På en sekund blev det dödstyst i klassrummet.

Nettan la sin arm om axlarna på Veronica. Drog ett djupt andetag och vände sig mot Örjan.

”Du får förlåta henne. Hon kom att tänka på något roligt”, sa hon och log brett.

”Vad i helvete kan vara så roligt?” sa Örjan och nu var hans röst iskall.

”Osläckt kalk!” sa Nettan och började skratta igen.