Kapitel 21

Veronica kom för tidigt. Till hennes lättnad var det helt tomt på Veras, ingen skulle behöva se henne sitta ensam vid ett bord. En måndag i början av januari var det knappast någon rusning. Faten i glasdisken dignade av bullar, bakelser, kakor, maränger…

Veronica tvekade. Det fanns alldeles för mycket att välja på. Hur skulle hon kunna veta vilken kaka som smakade bäst? Det fanns ingen att fråga. Ingen som gick före och visade vad man borde välja.

”Vad är du sugen på idag då?” undrade kvinnan bakom disken, som om Veronica var stamgäst och brukade springa här varenda dag. Nu måste hon bestämma sig.

”Jag skulle vilja ha en kopp te, tack”, fick hon ur sig.

”Ja visst. Du får välja tesort själv på buffén inne i rummet. Där finns tevatten också. Vill du ha någonting till teet?”

Veronica tvekade. Bullarna såg gudomliga ut, gyllenbruna och sockriga. Men ögonen hakade fast vid ett fat med kakor som såg torra och smaklösa ut. Precis som hon.

”Jag kan ta en sådan där kaka också, tack.”

Kvinnan bakom disken tittade på henne, men sa ingenting utan tog en kaka och placerade den på ett litet fat.

”Då blir det 18 kronor” sa hon och sträckte över fatet till Veronica.

Hon tog sitt kakfat och gick in i det inre rummet. Rummet var fortfarande julpyntat men tomtarna och julstjärnorna började se dammiga ut. Veronica valde ett bord längst in i hörnet, så långt från både fönster och dörrar som möjligt. Hon frös trots att det var varmt i rummet och behöll jackan på. Det var fortfarande tio minuter kvar innan de andra två skulle komma. Borde komma. Kanske skulle ingen av dem dyka upp. Kanske skulle hon få sitta här ensam och skämmas med sin tekopp och sin menlösa kaka. Sitt lika menlösa och meningslösa liv.

Hon hörde hur kvinnan bakom disken skramlade med koppar och fat och hon hörde dörrklockan plinga till. I nästa stund hörde hon Alices klara tydliga röst beställa en STOR kopp te och en, nej-förresten-jag-kan-ta-två, bullar.

Veronica stod kvar vid buffén och fumlade med tepåsar och tevatten så länge som möjligt för att det inte skulle synas att hon redan hade väntat i minst en kvart. När Alice kom in i rummet vände hon sig om och log avvaktande mot henne.

”Hej. Har du väntat länge?”

”Nej, jag kom just”, ljög Veronica.

De tystnade båda två, serverade sig te och gick och satte sig. Alice åt sina bullar på samma sätt som hon gjorde allting. Koncentrerat. Fokuserat. Målmedvetet.  Veronica blev tvungen att vända bort blicken och ägnade sig åt att smula sönder sin kaka. I den pinsamma tystnaden skramlade kaksmulorna mot fatet. Veronica kände hur röda flammor av stress slog ut på halsen.

Herregud jag måste säga någonting jag kan inte bara sitta här och stirra på den eländiga kakan hon måste tro att jag stum eller dum eller någonting men vad säger man vad säger man jag kan ju inte fråga om hon har haft ett bra jullov tillsammans med Örjan precis men jag måste säga någonting…

*****************

”Jaha” sa Alice till slut och lutade sig tillbaka. ”Nettan är sen som vanligt.”

I samma stund plingade dörrklockan till och en pust av vinter nådde ända in i rummet där Alice och Veronica satt. Kylan stod som ett moln kring Nettan när hon klapprade in i rummet på löjligt höga klackar och en kjol så kort att hon nästan lika gärna hade kunnat vara utan.

”Fy fan vad kallt det är!” utbrast hon och slängde ned sin väska i fåtöljen intill Alice. ”Jag måste ha kaffe. Litervis med kaffe!”

”Tja, du kunde ju klä dig i någonting lite varmare” muttrade Alice och tittade ned på sina egna Fjällrävenkängor. Varma. Förståndiga. Och grymt osexiga.

”Okey” sa Nettan när hon till sist slog sig ned med händerna tätt slutna kring kaffemuggen. Hon blåste på det heta kaffet och tog en stor klunk. ”Vad gör vi här?”

Den frågan hade Alice ställt till sig själv flera gånger på vägen hit. Mer än en gång hade hon varit på väg att vända. Klara sig själv. Som vanligt. Men nu satt hon ändå här, nu var hon tvungen att ta itu med det.

”Jag vet inte riktigt”, erkände hon. ”Men jag tycker ändå att vi borde träffas. Vi har ju något gemensamt.”

Nettan fnös till.

”Ja, så kan man ju uttrycka det. Och vad tycker du att vi ska göra åt vårt ”gemensamma problem”? Vi är varken Harry Potter eller Lisbeth Salander, precis.”

”Nej, det vet jag.” Alice kände hur irritationen växte och försökte lugna ner sig. Hon visste att Nettan bara längtade efter att hon skulle bli förbannad och gå sin väg. Det tänkte hon inte göra. ”Jag har inte svaret på allt. Vi får väl hjälpas åt. Vad tycker du, Veronica?”

Veronica ryckte till som om hon hade varit på väg att somna.

”Jag?” sa hon.

”Meeh” suckade Nettan. ”Det är ju för din skull vi sitter här.”

”Är det?”

”Ja, hade inte du spytt som en katt och börjat böla så skulle vi inte veta någonting om varandra. Då skulle vi slippa hålla på och tjafsa.”

”Det är mest du som tjafsar, tycker jag”, sa Alice skarpt. ”Håll käften nu, Nettan, så vi kan tänka.” Till hennes förvåning teg Nettan. Hon nöjde sig med att luta sig nonchalant bakåt och plocka upp mobilen ur fickan.

Det blev tyst runt bordet. Veronica gömde sig som vanligt bakom sitt långa hår. Alice försökte tänka. Vad skulle de tre kunna göra? Gå till polisen? Den lösningen hade hon ju redan förkastat och hon visste att hon aldrig skulle få de andra två att gå dit. Tipsa Expressen? Alice visste att det inte fanns en reporter i världen som skulle skriva om deras upplevelser om de inte hade några bevis. De hade inte ens en polisanmälan att visa upp. Uppdrag granskning gick också bort. Så vad skulle de göra? Vad?

”Jag har i alla fall hällt en öl över Johannes”, sa Nettan plötsligt.

”Va? Har du? När då?”

”Förra lördagen. På puben. Kändes heeelt okey.”

”Synd att vi inte kan hälla öl över Örjan. Han förtjänar att dränkas i det.”

”Öl vore för mesigt. Osläckt kalk vore bättre. Nån som vet var man får tag på sånt?”

”Eller cement. Det är lättare att få tag på. Så kan vi mura ihop hans fötter och slänga honom i ån!”

”Då får ålarna äta upp honom. Bit för bit tills han står där som ett skelett.”

”Död åt Örjan!”

Plötsligt log de mot varandra.

”Vi kanske skulle hänga ut honom nätet? Starta en anonym facebooksida”, sa Veronica försiktigt.

”Ha, det vore ett nöje”, sa Nettan.

”Det funkar inte. Ni läste väl om de där tjejerna i Göteborg? De blev ju avslöjade och dömdes för förtal. Man är inte alls så anonym på nätet som man tror”, sa Alice.

”Flashback då? Där kan man väl vara anonym?”

”Du är inte klok! Där finns bara en massa rasister och kvinnohatare och andra idioter. De skulle hurra för Örjan istället. Vi måste hitta på något bättre.”

Det blev tyst runt bordet igen. Till slut reste Nettan på sig.

”Jag har inte tid med det här längre. Vi får fortsätta tänka hemma. Vi kanske kommer på något jävligt bra om vi bara funderar lite. Hej så länge, vi ses imorgon.”

Hon vinkade lite och svepte iväg. Alice och Veronica tittade på varandra. Veronica hade fått lite färg på kinderna och såg inte fullt lika deppig ut.

”Osläckt kalk” sa hon fnittrade till.

”Just det. Död åt Örjan”, sa Alice.