Kapitel 29

Det finns dagar. Och så finns det ödesdagar. Dagar som förändrar allt. Oftast kommer de som en överraskning. Men ibland vet man redan när man vaknar att det är en ödesdag man har framför sig.

Alice vaknade tidigt. Alldeles för tidigt. Hon tittade på Nettan som fortfarande sov bredvid henne. De hade inte orkat släpa fram en madrass, nöjt sig med att hämta ett extra täcke och en kudde till. Nettan hade lånat en t-shirt att sova i. Till och med i sömnen med halvöppen mun och osminkade ögon var hon snyggare än vilken filmstjärna som helst. Fräcka, kaxiga Nettan, som ingen kunde knäcka. Inte ens Örjan. Kanske var de vänner nu. Riktiga vänner.

Alice gav upp hoppet om att kunna somna om och gick upp. Planen var att de skulle stanna på rummet tills de hörde Örjan ge sig av. Det borde bli tidigt den här viktiga dagen. Ödesdagen. Hon tog upp mobilen och skickade iväg ett sms till Veronica.

”hann du klart?”

Svaret kom på en gång. Ytterligare en som inte kunde sova.

”ja”

”vad har du gjort?”

”ni får se”

”kom igen! Inga överraskningar!!”

Inget svar. När Alice försökte ringa blev hon borttryckt. Jävla Veronica, vad höll hon på med? Alice ringde upp igen. Och blev borttryckt.

När väckarklockan till sist gick igång reagerade Nettan bara med att vända sig på sidan och sova vidare. Alice puffade på henne. Inget hände. Hon puffade hårdare och fick en irriterad grymtning till svar. En tredje puff fick Nettan att dra täcket över huvudet och rulla ihop sig som en igelkott.

Alice gav upp. Hon gick fram till fönstret och tittade ut. Örjans bil stod fortfarande på uppfarten, täckt med tio centimeter nysnö. Alice stönade till. Inte mer snö! Det var bara februari och hon var redan utless på snö och mörker och vinterns instängdhet. Hon ville ha vår och sol och frisk luft genom öppna fönster. Hon ville ha ett rejält korsdrag, som skulle blåsa ut all skit som hade samlats i det här huset de senaste åren.

En rektangel av gult ljus föll över snön när ytterdörren öppnades. Örjan klev ut på trappen. Han blev stående en stund innan han tog steget ut i snön och började pulsa fram mot bilen. I ena handen höll han portföljen.

Illamåendet vällde över henne från ingenstans. Sekunden efter slog huvudvärken till, pressade ihop hennes skalle tills den kändes liten som ett knappnålshuvud. Hon tog ett halvblint steg bakåt och snubblade över skrivbordsstolen som slog i väggen med en smäll. Alice gick ned på knä, blundade och sträckte försiktigt ut sig på rygg på den luddiga mattan.

inte kräkas, inte kräkas, inte kräkas, jag får inte kräkas, jag kommer inte att kräkas, om jag bara ligger alldeles stilla så går det över, det går över, blunda bara och ligg still, ligg still, ligg still

”Vad är det som händer? Varför ligger du där?”

Alice hörde sängkläderna prassla och nakna fötter mot trägolvet. Sedan kände hon Nettans varma hand mot sin egen kallsvettiga, klibbiga panna.

”Jag tror du har svimmat eller nåt. Ligg still, jag kommer snart tillbaka.”

Några sekunder senare var hon tillbaka. Alice kände hur hon satte sig på mattan intill henne, doften av hennes långa hår och en sval fuktig handduk över pannan. Sakta gav huvudvärken med sig. Illamåendet sjönk undan, hjärtat slutade galoppera och gick över skritt. Nettan fortsatte att stryka den svala handduken över hennes ansikte och småprata som till ett litet barn. Alice fortsatte att blunda. Ville inte öppna ögonen än. Ville få känna sig liten och trygg en kort stund till.

”Hörru, vad det än är för fel på dig så tror jag att du mår bättre nu. Du småler! Och jag vill ha frukost. Har han åkt än, skitstöveln?”

Motvilligt och försiktigt satte sig Alice upp. Frukost. De måste äta frukost och sätta fart. Hon tittade på klockan på sängbordet. Halv åtta. Halv åtta!

”Herregud, vi måste skynda oss! Jag har försökt att ringa Veronica hela morgonen men hon bara trycker bort mig. Jag har ingen aning om vad hon har gjort och vad vi ska göra nu och vad hon har för planer. Jag vet inte ens om hon vet vad hon gör, vet du? Var är mina kläder? Och jag borde duscha, jag luktar säkert svett!”

”Chilla lite! Gå och duscha så plockar jag fram frukost. Det gör inget som jag rotar i kylen va?”

”Jag kan inte äta något, jag är alldeles för nervös. Jag fattar inte hur du kan vara så cool jämt. Blir du aldrig stressad?”

Nettan ryckte på axlarna men svarade inte. Istället föste hon ut Alice mot duschen och stängde dörren bakom sig. När Alice kom tillbaka fem minuter senare var Nettan påklädd och sminkad och såg precis ut som vanligt.

”Jag lånade lite smink av dig. Nu äter vi och sedan sticker vi. Det börjar inte förrän nio, vi har tid på oss. Ring Veronica igen.”

Nu hade Veronica stängt av telefonen, Alice hamnade direkt i röstbrevlådan.

”Vad håller hon på med? Faan, jag hatar att inte veta!” gnällde hon medan de pulsade fram på de oplogade gatorna. Det hade börjat snöa igen, flingor stora som femkronor singlade ned över staden. Bil efter bil slirade uppför backen mot skolan och fram mot parkeringen som nästan var full, trots att det var en halvtimme kvar innan temadagen skulle börja.

”Du, det blir mycket folk”, sa Nettan och nu lät till och med hon nervös. När mobilen ringde i jackfickan ryckte hon till, fumlade med telefonen och var nära att tappa den rakt ned i snösörjan.

”Var är du? Och vad i helvete håller du på med? Varför svarar du inte när vi ringer?” fräste hon.

Alice ansträngde sig för att höra vad Veronica svarade, men det gick inte.

”Ok”, sa Nettan ”vi ses om fem minuter.”

********************

Veronica väntade på dem i caféterian. Hon var magrare än någonsin och hade mörklila skuggor under ögonen i skarp kontrast mot de bleka kinderna. ”Hon ser sjuk ut”, tänkte Alice, ”ännu sjukare än jag.”

”Kom” sa Veronica och började gå utan att vänta på svar. Hon gick ut i entréhallen men istället för att svänga av åt höger mot aulan gick hon mot trappan som ledde ned i källarplanet. Hon gick snabbt, så snabbt att Alice fick småspringa för att hinna med.

”Kan du vänta lite, eller? Vart ska vi?”

”Vi ska gå bakvägen” svarade Veronica utan att slå av på takten.

Efter flera svängar och ett par halvtrappor stod de till sist framför en stängd dörr i slutet av en korridor. Det fanns inga fönster i korridoren och lysrören i taket satt glest. Alice hade för länge sedan tappat riktningen.

”Var är vi?”

”Bakom den där dörren finns omklädningsrum. Och en trappa som leder upp till scenen i aulan.”

”Hur vet du det?” sa Nettan misstänksamt.

”Ungdomskören fick låna de här lokalerna i våras när kyrkan var stängd för renovering i några veckor.”

”Lysande” sa Nettan och sträckte ut handen mot handtaget. Dörren var låst. Såklart.

Utan att säga något stack Veronica handen i fickan och drog upp en nyckel.

”De sa att jag var pålitligast” sa hon och log. Sedan öppnade hon dörren och gick före in i mörkret. ”Ta tag i mig”, viskade hon. ”Jag tror inte vi törs tända.”

”Vänta lite”, sa Alice nervöst. ”Vad ska vi göra? Du har inte sagt vad vi ska göra!”

”Vi ska byta ut usb-minnet förstås.”

”Hur vet vi att det finns något att byta ut? Hur vet vi att Örjan har varit där?”

”Det vet vi inte. Vi får chansa. Och lita på att Gud är på vår sida.”

Nettan fnös till. ”Det har han inte varit hittills precis!”

”Sluta tjafsa! Vi måste skynda oss, det kan inte vara mer än tio minuter kvar innan det börjar” avbröt Alice. ”Nu går vi.”

Veronica ledde dem genom ett kort korridor och uppför en trappa. Det blev gradvis ljusare, trappsteg för trappsteg. Till sist stod de i en trång gång bakom scendraperiet. Plötsligt hörde de Örjans röst. Alice kände hur både Nettan och Veronica ryckte till. Det lät som om han stod en bit bort och pratade i telefon. Nettan sträckte fram handen och drog försiktigt i draperiet så att en liten glipa bildades. Alice skakade på huvudet, men Nettan stack ändå fram huvudet och kikade ut. Så tog hon ett kliv tillbaka och drog med sig de andra ett par meter.

”Datorn är riggad och jag tror att usb-minnet sitter i. Jag ska distrahera honom. När ni hör att han går ner från scenen får ni skynda er på”, viskade hon. Sedan vände hon sig om och gick tyst och snabbt nedför trappan.

”Helvete, helvete, helvete”, väste Alice.

”Svär inte”, sa Veronica automatiskt. ”Vad ska vi göra?”

”Jag vet inte. Ge hit usb-minnet.”

Tyst närmade hon sig draperiet igen.  Hon hörde ingenting. Hon tog upp mobilen och kollade klockan. Sju minuter kvar. En liten rännil av svett gled längs ryggraden. Lukten av stress och rädsla var kvävande stark i det trånga utrymmet. Tänk om han helt enkelt kände lukten av dem? Som en haj som vädrar blod. Vad skulle han göra om han hittade dem här? Knuffa dem ned för trappan? Hoppas på att de skulle dö i fallet?

Plötsligt hördes ett väldigt oväsen från aulan. Någon bultade högt på dubbeldörren i andra änden av lokalen. Först hände ingenting. Sedan hörde Alice tunga steg över scengolvet och så Örjans irriterade röst. ”Ja, ja, jag kommer!”.

Hon visste att det var nu eller aldrig. Usb-minnet brände i handen på henne och fötterna kändes tunga som bly. Så snabbt hon kunde sparkade hon av sig kängorna och smög i strumplästen fram till draperiet. Hon vidgade glipan i tyget och kikade ut. Scenen var tom. Hon såg ryggen på Örjan på väg bort mot dörrarna.

”Nu”, viskade Veronica i hennes öra. Och då gjorde hon det.

************************

Efteråt visste hon knappt hur det gick till. Men plötsligt stod hon och Veronica bland alla andra som väntade i foajén på att få komma in i aulan. Det var trångt och varmt. Förutom lärare och elever såg Alice flera hon kände igen från bilder i Nysunds-Posten, politiker och andra människor med makt. En fotograf stod en bit upp i trappan och tog bilder av folkmassan. Hon såg sig om efter mamma, men kunde inte upptäcka henne. Visste inte längre om hon hoppades på att hon skulle komma eller inte. Visste fortfarande inte vad som skulle hända.

”Där är äldrerådet” sa Veronica och nickade mot ett gäng gubbar. Grå kostymer och grått hår. Den ena omöjlig att skilja från den andra.

Vad var de på väg att göra egentligen? Ställa till med världens skandal. Peka ut skolans rektor och medlem i Pingstkyrkans äldreråd som pedofil. Inför hela stan. Tänk om alla fattade att det var de som hade gjort det? Och om ingen trodde på dem? Det gick ju att göra vad som helst med Photoshop. Örjan kanske skulle hävda att han bara suttit och tittat på fotboll eller vad som helst och att bilden var fejk och han alldeles oskyldig och hur skulle de kunna bevisa något annat? Hon hade raderat originalbilden från kamerans minneskort, stod inte ut med att ha den där och var livrädd för att han skulle hitta den. Varför var hon så korkad jämt? Varför tänkte hon sig inte för? Vad har vi gjort? Vad i helvete har vi gjort??

När dörrarna öppnades började folkmassan sakta röra sig framåt. Alice och Veronica hade hamnat i mitten och hade inget val. Obönhörligt trängdes de av folkmassan mot dörröppningen. När de kom in i aulan såg de Nettan. Hon stod längst fram och vinkade åt dem.

”Alice! Veronica! Jag har paxat platser åt er!” ropade hon så det hördes över hela salen. Mer än en vände sig om och stirrade på dem och Veronica lät reflexmässigt håret svepa fram över kinderna.

Nettan var helt utan vett och sans, tänkte Alice. Fick hon lov att sätta sig längst fram? Vad tänkte hon på? Impulsen att vända om, springa sin väg, fly var så stark att Alice flämtade till. Kanske kände Veronica samma sak, kanske såg hon vad som var på gång för hon tog tag i Alice arm och drog henne med sig de sista meterna.

Tillsammans trängde de sig fram till de platser som Nettan hade hållit åt dem. Rakt framför dem, mitt på scenen, stod ett högt bord och på bordet stod en dator. Draperiet var isärdraget och på den stora projektorskärmen lyste datorns startsida. 

När alla hade satt sig ner klev Örjan in på scenen. Självmedveten som en skådis ställde han sig bredvid bordet och hälsade alla hjärtligt välkomna. Han vände sig mot datorn och startade bildspelet. Och så började han prata.

Alice försökte lyssna men det gick inte. Det var som om hon hade bomull inte bara i öronen utan i hela huvudet. Hon stirrade på bilderna som fladdrade förbi på skärmen. Fakta och statistik. Si och så många. Kartbilder och pilar. Kvinnor och barn som fraktades hit och dit. Hon kunde inte undgå att märka att Örjan var bra. Det var knäpptyst i aulan. Inget viskande, inget prasslande, inga skor som skrapade mot golvet. Alla lyssnade fokuserat. Tittade stadigt på projektorskärmen där en annan sorts bild långsamt tonade fram. Ett foto. En man framför en dataskärm. En man som alla i salen kände igen. Långsamt zoomade bilden in så att alla kunde se vad det var han satt och tittade på.

På något sätt blev det plötsligt ännu tystare i salen än det hade varit innan. Som om alla kollektivt hade dragit efter andan och skapat vacuum. Tomrum och absolut tystnad.

Tills någon började skratta. Högt och opassande.

”Simon”, tänkte Alice. ”Älskade, galna, underbara Simon!”

Örjan tystnade mitt i en mening och rynkade irriterat pannan. Han hade blicken fäst på publiken. Inte på dataskärmen. Inte på projektorduken. Han såg inte det alla andra såg. Klart och tydligt.

Alice höll andan och kände att Nettan och Veronica gjorde samma sak.  Och plötsligt hände allt på en gång.

 ”Men vad är det här” sa någon med hög röst och så gick det ett sus genom salen när alla började prata.

Örjan såg förvirrad ut. Så vände han sig om och tittade på skärmen bakom sig. Alice såg hur han blev kritvit i ansiktet och vacklade till. Han snodde runt och tryckte bort bilden. Men det var för sent. Alldeles för sent. Ljudnivån i aulan var nästan bedövade. Flera hade rest sig upp och stod upprörda och diskuterade med sina bänkgrannar. Ett par av gubbarna från äldrerådet var på väg fram mot scenen. De såg bistra ut.

”Nu går vi. Död åt Örjan!” sa Nettan. Hon tog tag i Alice hand. Alice greppade efter Veronica och så gick de ut ur aulan. Hand i hand.