Kapitel 24

Ryktet spreds blixtsnabbt över skolan. Mårten la ut filmen på facebook och efter en timme hade alla sett rektorn förlora både ansiktet och humöret. När de gick genom korridorerna bort mot skåpen vände folk på huvudet efter dem. Stirrade. Viskade.

”Låt dem stirra”, sa Nettan. ”Vi går och käkar.”

Alice slängde in böckerna i skåpet, låste och vände sig mot Nettan. Veronica stod kvar vid sitt skåp.

”Du också, Veronika. Kom nu” sa Nettan otåligt.

”Jag?”

”Finns det någon mer här som heter Veronica?”

”Nej.”

”Men så kom då! Jag är hungrig.”

Alice kunde förstå att folk stirrade. Det var svårt att tänka sig en mer omaka trio. Nettan gick först med det långa håret svepande över ryggen och de höga klackarna smattrande mot golvet. Sedan kom hon, minst tio centimeter kortare även om man räknade bort klackarna med hopplöst rufsigt hår. Och så Veronica, mager och kutryggig och blicken fastlåst vid golvet. Men känslan av makt ilade fortfarande genom henne och hon kom på sig med att flina belåtet för sig själv. Han hade blivit arg. Men han hade blivit rädd också. Det var hon säker på.

De hämtade sin mat och satte sig vid ett tomt bord. Nettan kastade sig över maten och hade ätit upp på tre minuter. Veronica satt och petade i sin. Flyttade pannkaksbitar från ena kanten till den andra. Alice fick anstränga sig för att inte lägga sig i. Inte låta som mamma, ”du måste äta, du har blivit så mager…”

”Medge att det var roligt”, sa Nettan.

”Pinsamt” sa Veronica.

”Äsch. Du har inget att skämmas för.”

”Nu vet han att vi känner varandra”, sa Alice. ”Han måste fatta att vi har pratat med varandra.”

”Spelar det någon roll?”

”Jag vet inte. Det kanske är bäst att vi håller oss så långt ifrån honom som möjligt ett tag”, sa Alice.

”Det är inte så svårt för mig och Nettan. Det är väl värst för dig”, sa Veronica.

”Det har funkat bra hittills. Han är inte så mycket hemma numera.” sa Alice undvikande.

”Varför då?” sa Nettan.

Alice ryckte på axlarna.

”Verkar som att han har tröttnat på mamma. Jag önskar att det var hon som hade slängt ut honom istället.”

”Det är väl det vi ska göra. Har ni kommit på något?”

”Neej”, sa Veronica och suckade.

Alice kände hur ilskan och hatet flammade upp i henne igen.

”Kan ni fatta att han är så fräck så han arrangerar en temadag om trafficking? Fattar han inte att det kommer att se ännu värre ut om han blir avslöjad nu? När han har bjudit in hela stan för att diskutera hur förskräckligt det är att unga tjejer utnyttjas?”

”Det är då vi ska göra det!” sa Nettan plötsligt. ”När alla tittar på. Det är då vi ska sätta dit honom!”

”Utan att vi själva bli inblandade? Hur ska det gå till hade du tänkt?”

”Jag vet inte. Men vi har tre veckor på oss att komma på det.”

****************

Alice åt middag på sitt rum som vanligt. Den uppvärmda pastan var klistrig och knappt ljummen, men hon orkade inte gå ned och värma på den igen. Hon var så trött på att sitta ensam på rummet kväll efter kväll. Som en inneboende i sitt eget hem. Inlåst. Det hjälpte inte att det var hon som hade nyckeln.

Benen var fulla av myrkryp, det var omöjligt att sitta still. Rastlös slängde hon ifrån sig gaffeln och började gå fram och tillbaka över golvet. Hon hade hittat en spellista med 70-talsprog på Spotify. Nu dunkade ”Staten och kapitalet” fram i högtalarna. Musik att vara arg till. Rummet var sju steg långt, från ena väggen till den andra.  Hon saknade Simon så att det gjorde ont i kroppen. Bokstavligen. Hon hade aldrig trott på brustna hjärtan. Men i kväll kändes det verkligen som att någonting hade gått sönder i henne. Vassa skärvor skavde och sved. Stack hål på henne från insidan. Hennes liv hade blivit ett skitliv och allt var Örjans fel. Han hade förstört allt. Allt.

Alice kände hur arga tårar brände bakom ögonlocken. Hotande gråt snörde ihop strupen så hon knappt kunde andas. Hon ville inte tycka synd om sig själv. Ville inte se sig som ett offer. Ville INTE bli som mamma. ”Vem i hela världen kan man lita på?” sjöng Mikael Wiehe anklagande. Och Alice gick, fram och tillbaka, fram och tillbaka tills hon inte orkade mer. Utmattad slängde hon sig på sängen och lirkade upp mobilen ur jeansfickan. Ett missat samtal och ett oläst sms. Från Simon. Simon! Händerna darrade så hon knappt kunde läsa texten.

”vad var det som hände på matten idag – egentligen?”

Åh, Simon! Han hade sett mycket mer än de andra. Fattat att det var något som låg bakom skrattattacken. Han kände henne.

”om du visste hur gärna jag skulle vilja berätta det för dig” skrev hon innan hon hann tänka efter.

”gör det då”

”kan inte”

”varför?”

”jag skäms”

Först när hon skrev orden insåg hon att det var sant. Det var skam som gjorde att hon inte kunnat berätta för Simon eller för mamma. Inte rädsla för hur de skulle reagera. Inte ens rädsla för att inte bli trodd. Precis som Veronica skämdes hon.

”jag fattar inte. Du måste förklara. Jag kan komma till dig – om du vill”

Ville hon? Vågade hon?

”anna då?”

”äsch det var aldrig på allvar. Jag ville bara såra dig tror jag. Får jag komma?”

”ja”

Ja ja ja ja ja ja ja ja ja!!!!!!!

************

Veronica var helt oförberedd när det ringde på dörren. Hon var ensam hemma, mamma och pappa och Tessan var på kvällsandakt. Det var så sällan någon ringde på hemma hos dem att hon nästan hade glömt hur dörrklockan lät. Ett högt dingdong som letade sig in i vartenda skrymsle i huset. Tveksamt närmade hon sig ytterdörren. Vem i hela världen ringde på hemma hos dem en måndagskväll? En försäljare med udda arbetstider? Jehovas vittnen?

Hon vred om låset och öppnade dörren några centimeter. Utanför stod Anton. Det hade börjat snöa och han hade stora snöflingor intrasslade i det ljusa lockiga håret.

”Hej!”, sa han och log brett. ”Du behöver inte vara rädd. Det är bara jag.”

Bara Anton. Bara Anton!! Herregud, hur såg hon ut? Gamla urtvättade mjukisbyxor. Pappas noppiga raggsockor. En flera nummer för stor hemstickad tröja som var underbart varm men hur ful som helst. Håret i en slarvigt uppsatt knut. Veronica kom sig inte för med att vare sig säga eller göra någonting. Hon bara stod där. Som en idiot.

”Får jag komma in? Jag vet att du är ensam hemma, jag såg dina föräldrar i kyrkan. Det var delvis därför jag gick hit. Jag vill prata med dig. Ensam.”

Tveksamt öppnade Veronica dörren och tog några steg bakåt så att han kunde komma in.

”Förlåt”, sa hon och kände hur den avskydda, hatade rodnaden spred sig från halsen upp över ansiktet. ”Kom in. Vill du ha te eller nåt? Kaffe, kanske?”

”Te vore jättegott. Det är iskallt ute. Bilen hann inte bli varm på den korta biten. Jag trodde jag skulle frysa fast i sätet.”

Veronica gick före ut i köket och började fumligt fylla tekokaren och plocka fram muggar. Anton stod mitt på golvet och såg sig omkring.

”Vad fint ni har det! Gammaldags på ett trevligt sätt.”

Hade de fint? Veronica försökte se köket med Antons ögon. Köksbordet med klassisk perstorpsskiva. De otroligt omoderna ljusgröna skåpluckorna. De röd- och vitrutiga gardinerna. Trasmattan som mormor vävt.

”Vänta, så ska jag hjälpa dig”, sa Anton och tog ifrån henne muggarna och ställde dem på köksbordet. ”Kan jag ta lite mjölk ur kylen?”. Utan att vänta på svar öppnade han kylskåpet och tog ut ett mjölkpaket.

Veronica fick inte ur sig ett enda ord. Hon hade ingen aning om vad hon skulle säga. Vad gjorde han här i deras kök? Vad ville han? Egentligen?

Till slut var teet äntligen klart och de satte sig. Tysta tog de varsin klunk. Sedan ställde Anton ned sin mugg.

”Jag förstår att du undrar varför jag är här. Det finns två skäl. För det första vill jag veta vad som egentligen hände i höstas. För det andra vill jag visa dig någonting.”

Han tittade allvarligt på henne och hans bruna ögon var fulla av någonting som Veronica inte riktigt kunde tolka. Medlidande?

”Det var Örjan, va?” sa han till slut.

Någonstans inom henne kändes det som om någonting lossnade. Någonting tungt. Det sjönk genom hennes kropp och landade någonstans i knät.

”Ja.” svarade hon.

Anton smällde handflatan i bordet så att mjölkpaketet darrade till.

”Jag visste det! Jag såg ju hur han tittade på dig. Slukade dig. Jag fattar inte att jag inte gjorde någonting åt det. Jag hade fullt upp med att bara försöka låtsas att han inte var där. För att han störde mig. Men innerst inne visste jag ju att någonting var fel. Att det var något galet med hans intresse för kören och musikalen. Förlåt, Veronica. Snälla du, kan du förlåta mig?”

”Det var ju inte ditt fel. Och det hände egentligen ingenting. Ingenting allvarligt. Jag blev bara skrämd. Väldigt skrämd.”

”Det ska i alla fall inte få hända någon mer gång. Det ska inte få hända dig och det ska inte få hända någon annan. Vi måste berätta för pastorn och äldrerådet.”

”Nej!”

Anton tittade på henne en lång stund. Sedan sträckte han ut handen och tog tag i hennes hand.

”Jag förstår att det känns jobbigt och att du inte vill. Men inte vill du väl att någon annan ska råka ut för samma sak?”

”Nej det vill jag inte. Men du får inte gå till äldrerådet. Vi fixar det själva.” I samma stund som hon hade sagt orden ångrade hon dem.

”Jag förstår inte vad du menar. Vilka vi?”

Veronica tog mod till sig och såg honom rakt in i ögonen.

”Jag kan inte förklara just nu. Men ge mig tre veckor. Om ingenting har hänt då så lovar jag att vi går tillsammans till äldrerådet. Jag lovar.”

Han tittade skeptiskt mot henne och på en lång stund sa han ingenting. Till slut nickade. Sedan släppte han hennes hand och lutade sig bakåt.

”Jag har en sak att visa dig också.”, sa han och plockade upp en bunt papper ur portföljen som han hade med sig. Han la bunten på bordet framför sig och vände den mot Veronica. ”Simson och Delila” stod det på det översta bladet.

”Jag har skrivit en ny musikal.”, sa han och lät både stolt och nervös. ”Jag vill att du spelar Delila. Rollen är skriven bara för dig.  Nej, säg ingenting nu!” fortsatte han när Veronica drog efter andan. ”Jag lämnar kvar manus och noterna här så får du titta på dem i lugn och ro.”

”Men jag…”

”Ssschy” sa han och tryckte sitt pekfinger mot hennes läppar. ”Spela igenom noterna först. Sedan ska jag lyssna på dig. Tack för teet.”

Han reste sig upp och tog sin portfölj, vinkade lite och gick. Veronica hörde hur ytterdörren slog igen bakom honom och hur ett kallt vinddrag svepte förbi hennes fötter. Hon satt kvar med känslan av en varm pekfingertopp mot läpparna.