Han väntade på henne vid skåpen. Med ett stort leende och armarna utbredda till en kram. Paniken slog till omedelbart och med sådan kraft att Alice vacklade till. Istället för att kliva in i hans famn tog hon två snabba steg fram till väggen och gled ned på golvet. Kämpade emot illamåendet som gick i vågor genom kroppen. Hörde Simons oroliga röst på avstånd. Som om han stod hundra meter bort och ropade till henne. Såg bara sina egna fötter. Suddigt.
Attacken varade bara en halv minut. När den över var hon våt i håret av svett. Simon satt på huk bredvid henne. Nu log han inte längre. Såg bara allvarligt och bekymrat på henne.
”Hur är det med dig egentligen? Du ser inte alls frisk ut. Du måste ha feber. Ska du inte gå hem igen? Jag följer med dig.”
Alice skakade på huvudet.
”Nej, nej. Det går över. Jag måste bara sitta en stund. Klockan har ringt va? Gå till klassrummet. Jag kommer. Säg att jag kommer.”
”Men – jag ser ju att du inte mår bra. Du är blek som ett lik. Ett svettigt lik.”
”Det går över säger jag ju. Gå i förväg. Jag kommer.”
Han tittade skeptiskt på henne.
”Är du säker?”
”Ja. Gå nu!”
Hon ville bara vara i fred. Måste få vara i fred. Slåss mot huvudvärken som väntade runt hörnet. Bekämpa sina demoner på egen hand.
”Gå nu”, sa hon en gång till. Hon lutade huvudet mot väggen och blundade. Räknade långsamt till tio. När hon öppnade ögonen igen hade han gått och hon var ensam kvar i korridoren. Med huvudvärken fortfarande dånande i skallen kravlade hon sig upp på fötter och började gå mot klassrummet. Hon skulle klara det här. Hon hade klarat det förut. Hon skulle göra det igen. Det skulle hon.
****************
Ingenting hände. Hon hade väntat hela eftermiddagen och hela kvällen på ett telefonsamtal. Samtalet med stort S. En myndig röst som skulle be om att få tala med hennes mamma. Som skulle avslöja allt.
Men ingenting hände.
På morgonen hade telefonen varit lika tyst. När halva förmiddagen hade gått hade hon börjat hoppas. Den som såg dem skulle kanske inte säga något. Skulle kanske inte skvallra. Kanske inte brydde sig ett skit.
Hon insåg att hon hade fel när det knackade på dörren mitt under lektionen i samhällskunskap. En av tanterna på expeditionen stack in huvudet och sa: ” Förlåt att jag stör. Jeanette Andersson? Kan du följa med mig en stund?”
Alla fattade. Det är klart att alla fattade. So what? Nettan reste sig utstuderat långsamt. Plockade ihop sina saker. Sakta. Om det här var sista gången de fick chansen att stirra på henne tänkte hon ge dem gott om tid. Det var knäpptyst i rummet. Inte ens Sofie sa något. Tittade bara på Nettan och smålog. Änglalikt på ytan. Hånfullt på djupet. Nettan behärskade en impuls att ge henne fingret. Nöjde sig med att stirra på henne tills hon slutade flina. Sedan gick hon. Tanten från expeditionen gick framför henne utan att säga något. Inget vänligt småprat. När de kom fram höll hon upp dörren och nickade mot rummet längst in i korridoren.
”Rektorn väntar på dig” sa hon.
Hur lång kan en korridor vara? Hon tyckte att hon gick och gick och gick utan att dörren där framme kom närmare. När den plötsligt öppnades blev hon en kort stund bländad av ljuset som strömmade ut. När dörren stängdes igen såg hon Johannes. Och han såg henne. En hel sekund tittade han rakt på henne. Sedan nickade han kort och gick förbi. Nickade kort och gick förbi! Som om han inte kände henne. Som om hon var vem som helst. Nån han bara ytligt kände igen men inte riktigt kunde placera. Ilskan brände till i henne. Överraskade henne med sin styrka.
Helvetesjävlapissapafuckningjävlaskitstövel
Utan att knacka öppnade hon dörren. Rummet innanför var stort och ljust. Bländande skarp vintersol sken över ett nästan tomt skrivbord. Bakom skrivbordet satt rektorn. Nettan försökte komma ihåg vad han hette. Göran? Nej, Örjan, så var det.
”Jeanette?” sa han.” Bra. Sätt dig där, är du snäll”. Han pekade mot stolen framför skrivbordet.
Nettan satte sig ned. Ansträngde sig för att inte verka spänd. Lutade ryggen mot det sträva tyget i ryggstödet. Lade benen i kors. Försökte andas.
”Jaha. Du kanske förstår varför jag har bett dig att komma hit.” Örjan lutade sig bakåt i den stora skrivbordsstolen och tittade allvarligt på henne. En pust av after shave drev fram emot Nettan, fick det att killa i näsan.
Ett kort ögonblick övervägde hon att ljuga. Att förneka allting. Men hon hade ingen aning om vad Johannes hade sagt. Hade han ljugit? Eller hade han sagt precis som det var?
Hon nöjde sig med att nicka.
”Du förstår att det var någon som såg vad som hände i klassrummet?”
”Ja. Alltså jag fattar att det inte såg bra ut. Men det var inte så allvarligt…”
”Jag brukar inte lyssna på skvaller, Jeanette. Du vet lika väl som jag hur mycket rykten som sprids på en gymnasieskola. Skulle jag lyssna på allt som sägs skulle jag inte hinna med något annat. Men i det här fallet har jag ändå hört mig för lite grand. Den där – kyssen – var kanske inte den första?
Vad hade hon trott? Att ingen skulle skvallra? Ha!
”Det har inte hänt någonting allvarligt. Jag…det är bara skvaller! Skitsnack, skulle jag säga!”
”Så det var bara en enda kyss, en enda gång?”
”Ja.”
Det blev tyst en liten stund. Nettan började tro att hon skulle klara sig undan med den bekännelsen. Började tro att Johannes hade sagt samma sak. Att det skulle räcka, att hon skulle slippa ut ur det här rummet, slippa fler frågor.
Sedan rätade rektorn på sig, lutade sig fram och satte armbågarna mot skrivbordet. Han tittade på Jeanette. Länge. Så länge att det började krypa i henne. Vad var det här? Vad ville han egentligen?
”Det låter lite konstigt i mina öron”, sa han till slut. ”Du ser inte ut att vara en tjej som nöjer sig med en enda kyss.”
”Va?”
”Jag tror du förstår vad jag menar. Tycker du det är roligt?”
”Vaddå? Vad är det som är roligt?”
”Att sätta griller i huvudet på alla män runt omkring. Att försöka förföra en ung lärare. Att klä sig som … en hora. Du visste att han inte skulle kunna stå emot, eller hur? Det inte så många som kan det när du svassar runt halvnaken framför dem. Är det inte så? Du är van att få som du vill, eller hur? Och nog ville du ha mer än en kyss?”
Plötsligt lät han inte som en rektor längre. Såg inte ut som en rektor. Han såg ut som någon av alla de slemgubbar som hade stirrat på henne sedan hon gick i femman och fick bröst. Dem som hon trodde att hon hade lärt sig att hantera.
Stumt skakade hon på huvudet. Försökte fatta vad det var som hände. Skyllde han på henne? Johannes då? Vad hade han sagt egentligen? Att hon hade förfört honom??
”Men, hallå”, försökte hon. ”Johannes då? Han är tio år äldre än jag och faktiskt min lärare. Han…det är väl inte bara jag som har gjort fel??”
Örjan reste sig och gick runt skrivbordet. Hon vred på huvudet och försökte se vad han gjorde. Ville hålla koll. Inte bli överraskad. Han gick ett varv runt rummet innan han stannade igen.
”Ja, han är äldre än du och jag håller med om att han borde ha vetat bättre” sa han. ”Men han är bara en man. Ung och oerfaren. Han var väl ett lätt byte, kan jag tro.”
”Vaddå byte? Vad snackar du om? Tror du att jag har planerat det här på nåt sätt?”
”Har du det?”
”Det klart att jag inte har, är du inte klok! Det bara hände. Och det var inte mitt fel!”
Plötsligt stod han precis bakom henne. För nära. Alldeles för nära. Så böjde han sig fram och hon visste att han kunde se rakt ned i urringningen. Med munnen alldeles för nära hennes öra nästan viskade han.
”Nå, vad var det som hände? Ska du berätta det för mig, lilla Jeanette? Visst var det mer än bara en kyss? Vad skrev du i alla de där sms:en som Johannes berättade om? Skrev du om hur kåt du är? Vad du ville göra i sängen? Hur det skulle kännas att göra det med en lärare? Hur coolt det skulle vara?”
Hårstråna på hennes armar reste sig rakt upp. Vad fan var det som hände? Hon for upp ur stolen och hamnade med ryggen mot skrivbordet. Kände den vassa skrivbordskanten mot rumpan. Han stod kvar. Mellan henne och dörren.
”Neej, sa hon förvirrat. ”Det var inte jag som skrev sms. Det var han!”
”Jaså? Så konstigt att Johannes säger att det var du. Och vem tror du är mest trovärdig – du eller Johannes?”
Nettan kände hur hon sjönk ihop. Hon orkade inte mer. Hon orkade fan i mig inte mer. Det är klart att han hade rätt – vem skulle tro på henne?
”Skit samma! Vad händer nu – vad tänker du göra?”
”Jaa du, Jeanette. Vad ska vi göra tycker du?” Han sträckte sig efter en bunt papper som låg på skrivbordet. Stod kvar mellan henne och dörren. Och plötsligt lät han precis som en rektor igen. ”Jag har gjort en del efterforskningar när det gäller dig. Jag vet att du har varit i kontakt med både polisen och socialen förut och att de håller ögonen på dig. Det var väl meningen att gymnasiet skulle bli en ny chans för dig? En sista chans rent av?”
Nettan blev stum. Hur hade han fått reda på det? Hade skolan verkligen rätt att få ut hennes akt hos polisen och soc? Hur faan hade hon hamnat här? Hur blev allt hennes fel?
Helvetesjävlapissapafuckningjävlaskitstövel
Hon försökte rycka upp sig. Vad skulle kunna hända? Fem meter bort fanns en hel korridor full av människor. De skulle höra om hon skrek. Vad skulle han kunna göra? Hon tog ett djupt andetag.
”Johannes då?” sa hon och försökt hålla rösten stadig.
Helvetesjävlapissapafuckningjävlaskitstövel
”Han är förlåten.”
”Förlåten? Vad fan är det här? Något sorts bönemöte? Vad ska jag göra för att bli förlåten då?
Örjan svarade inte. Det behövdes inte. Det räckte med att han tittade på henne. Lät blicken långsamt vandra nedför hennes kropp. Klädde av henne allt. Kläder. Stolthet. Självförtroende. Allt.
Till slut tog han ett steg tillbaka. Lämnade vägen till dörren fri.
”Jag tror det räcker så här. För tillfället. Du kan gå.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar