Hon gick sakta upp för de slitna trappstegen. Stannade till på den sista avsatsen. Drog med fingrarna genom håret och duttade på lite mer läppglans. Hon hade i alla fall inte grinat, mascaran satt där den skulle. Kollade mobilen. Halv två. Tänk om han inte var hemma? Om han hade fått jobb och blivit som alla andra? Han kanske inte ens bodde kvar!
Hon gick upp för den sista trappan och tittade på namnskylten på dörren. Jodå, han bodde kvar. Och nu hörde hon musiken. Tyst för att vara Marcus. Men ändå. Han var hemma. Fingret darrade när hon tryckte in knappen till dörrklockan.
Han var sig precis lik. Det blonda håret i samma toviga hästsvans. De buskiga ögonbrynen som hon brukade reta honom för. Skägget som var precis så långt att det var mjukt och lent mot hennes ansikte när de kysstes. Urtvättad svart t-shirt med Iron Maiden-tryck. Jeans som såg rätt skitiga ut. Bara fötter. Marcus frös aldrig. Avskydde strumpor. Hans varma nästan heta fötter mot hennes ständigt iskalla.
”Nettan! Va fan! Det var inte igår!”
”Tja! Läget?”
”Jo för fan. Det är bra. Hur är det med dig då?”
Han stod kvar i dörröppningen och hon blev plötsligt osäker. Var det här en särskilt bra idé?
”Ska du inte släppa in mig?”
”Jo, jovisst. Det är inte så välstädat…”
Han tvekade lite för länge för att det skulle kännas riktigt bra. Men sedan klev han åt sidan så att hon kunde gå in. Det var skumt i lägenheten och luktade instängt. Ingrott. Persiennerna var nedfällda. Nirvana dunkade på i vardagsrummet. Nettan såg sig omkring. Lägenheten var verkligen sunkig, sunkigare än hon kom ihåg. Fläckiga och trasiga tapeter. Den stora klumpiga soffan som en gång i tiden varit mörkbrun men nu var fläckigt diarréfärgad. Dammråttor stora som hundvalpar i hörnen. Pizzakartonger och tomma ölburkar på bord och stolar.
”Inte så välstädat??”
”Jag visste ju inte jag skulle få finbesök. Då hade jag dammat lite.” Han kastade en blick mot den stängda sovrumsdörren. Sedan vände han sig mot henne igen och slog ut med armarna.
”Fan, Nettan, kom hit ska du få en kram!”
Hon gled in i hans famn och det kändes så välbekant att hon fick tårar i ögonen. Han luktade Marcus. Varm hud och tobak och lite sött av gräs. Hon snusade på hans hals. Kände skägget kittla mot tinningen. Hon hörde inte sovrumsdörren öppnas. Men hon kände att Marcus stelnade till. Så släppte han henne.
”Har du sett vem som har kommit? Det är Nettan!” sa han dumt.
Hon vände sig om. Sara hade inte brytt sig om att ta på sig kläder. Hon hade bara snott täcket runt kroppen. Håret var rufsigt. Ögonen trötta. Leendet triumferande.
”Hej Nettan. Fan vad jag är törstig. Finns det någon öl hemma, Marcus?”
Hon gick de få stegen fram till Marcus och slog den lediga armen runt hans midja. Tryckte sin kropp mot hans. Lät täcket glida ned lite så att hennes nakna tuttar pressades mot hans bröst. Han slog sina armar runt henne. Såg generad ut.
”Jag är hungrig också. Kan vi inte gå ned och ta en pizza? Och en öl? Du kanske ska följa med Nettan?”
Plötsligt såg hon inte bara lägenheten utan också Marcus som den har var. En loser. 23 år. Utan jobb och utan hopp om att få något. I en skitig håla med en billig tjej. Snart skulle han ha två-tre skrikiga ungar också. Sara kunde få honom. Nettan ville verkligen inte ha honom längre.
”Nej tack!” sa hon ”Jag ska gå. Ville bara säga hej.”
Utan att säga något mer vände hon sig om och gick. Stängde dörren tyst bakom sig.
*****************
Hon försökte verka normal. Försökte uppträda som vanligt. Hon gick till skolan. Satt på sin vanliga plats. Räckte upp handen. Hade alla svar. Spelade Alice. Men hon kunde inte äta.
Det räckte med lukten som sipprade ut från matsalen för att illamåendet skulle stiga upp i halsen. Uppvärmd potatis med seg gul hinna. Sladdrig vit fisk med klibbig dragonsås. Gummiaktiga köttfärsbiffar och gråblek falukorv. Det gick inte att äta. Det gick inte ens att tänka sig att äta. Hon tog med frukt och smörgås hemifrån. Letade upp en tom korridor och åt för sig själv. Tvingade sig att äta.
Och Simon. Vad skulle hon göra med Simon? När han inte var där, när hon var hemma på sitt rum, skrek kroppen av längtan efter honom. Men när han kom för nära stod hon inte ut. Kände sig kvävd när han försökte krama henne. Kunde inte andas. Fick panik den enda gång han försökte kyssa henne.
Sårad drog han sig undan. Hon gjorde samma sak. Såg till att de aldrig blev ensamma med varandra. Skyllde på att hon måste plugga när han ringde. Sa att hon kommit efter när hon var sjuk. Efter en vecka slutade han att ringa.
Mamma var inte lika enkel att hålla ifrån sig. När Alice hade lyckats krångla sig undan gemensam middag fem kvällar i sträck kom hon upp till rummet. Knackade på dörren som var låst dygnet runt numera. Alice släppte in henne och satte sig framför datorn igen. Låtsades upptagen.
”Vad gör du?”
”Pluggar. Vi har kemiprov i morgon och jag ligger efter.”
”Okey. Du ska få plugga. Men jag vill prata med dig först. Kom och sätt dig här” sa mamma och pekade på fåtöljen. Själv satte hon sig på den obäddade sängen.
Motvilligt gjorde Alice som hon var tillsagd. Försökte verka normal. Försökte se normal ut. Skulle inte säga något. Skulle inte gråta. INTE gråta.
”Den är tillbaka igen, va?” sa mamma.
”Vaddå?”
”Panikångesten. Jag ser det på dig. Du har svårt för att äta. Vill inte umgås med folk. Drar dig undan. Och blir så där … tom i ögonen. Snälla Alice du måste berätta för mig hur du mår. Vi måste hjälpas åt. Du kan inte klara allting själv.”
Först kände hon bara lättnad. Panikångesten. Hon kunde skylla på den. Skulle inte behöva förklara något annat. Inte behöva berätta. Sedan kom tårarna i alla fall.
”Det är så jävla jobbigt. Jag vet ju att det inte är något farligt. Men det känns som jag ska dö! Fattar du? Det känns faktiskt som att jag ska dö!”
”Lilla gumman!” Mamma ställde sig på knä framför fåtöljen och drog Alice intill sig. Alice sjönk ihop i hennes famn. Borrade ned näsan i mammas mjuka morgonrock. Snörvlade och grät. Mamma grät också. Vaggade henne och grät. Till slut sjönk de utmattade ihop på golvet med ryggarna lutade mot fåtöljen. Mamma tog hennes hand och kramade den.
”Vi får lov att gå till en doktor. Det finns mediciner nuförtiden.”
”Nej. Jag ska klara det själv. Jag gjorde det förra gången, jag kommer att göra det den här gången också. Jag vill inte bli beroende av några piller.”
Mamma suckade.
”Jag visste att du säga det. Duktiga Alice – eller hur? Men man måste inte vara duktig jämt. Du kanske behöver hjälp den här gången.”
”Jag säger till om jag behöver hjälp. Jag vill i alla fall försöka utan tabletter. Snälla mamma, ingen doktor!”
”Okey, jag avvaktar ett tag. Men känns det inte bättre snart så får du göra som jag säger. Är vi överens?”
”Ja. Det är bara ett par veckor till jul. Jag åker till pappa dagen efter julavslutningen, det har jag sagt va?”
”Ja”, sa mamma. ”Jag har pratat med pappa också, det förstår du väl? Han måste få veta att du inte mår bra. Det kommer bli förfärligt tomt här över julen utan dig.”
”Du har ju Örjan”.
”Ja”, sa mamma ”jag har ju Örjan.” Till Alice glädje lät inte som att hon tyckte att det var någon tröst. ”Kryp ned i sängen nu raring, det är sent.”
”Jag måste plugga lite till. Jag inte så mycket kvar.”
”Duktiga Alice”, sa mamma och suckade en gång till.
Sms:et från Simon kom sent. Hon hade precis släckt lampan men inte hunnit somna när mobilen plingade till.
”Varför vill du inte träffa mig längre?”
Längtan efter honom vällde över henne, gjorde henne yr och andlös. Hans händer. Hans mun. Hans goda söta doft av honung och jordgubbste. Men hon kunde inte förklara. Kunde inte berätta för honom vad som hade hänt. Hon hade ingen aning om hur han skulle reagera om hon berättade. Skulle han bli arg å hennes vägnar? Kräva att hon skulle gå till polisen, anmäla Örjan? Hur skulle hon kunna förklara att det inte gick? Att hon inte stod ut med tanken på hur mamma skulle reagera. Och inte stod ut med tanken att behöva sitta inför en polis och berätta. Berätta hur kränkt och äcklad och smutsig hon kände sig. Få lov att upprepa samma historia gång på gång inför främmande människor som skulle ifrågasätta henne. Inte tro på henne. Tro att hon hittat på alltihop. Hon visste inte ens om Simon skulle tro på henne. Skulle han det?
Till slut bestämde hon sig.
”Jag älskar dig Simon. Du måste tro på det. Men jag kan inte vara ihop med dig längre. Jag kanske kan förklara någon gång i framtiden, men inte nu.”
Hon klickade på skicka och stängde av mobilen. Hon hade gjort slut med Simon. I ett sms. Och uttryckt sig som i värsta sortens b-film. Han skulle hata henne. Och det gjorde han rätt i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar