Mamma var bekymrad. Tog ut sparade semesterdagar och stannade hemma. Ringde sjukvårdsupplysningen och fick rådet att avvakta och bara se till att Alice fick i sig tillräckligt med vätska. Ringde sjukhuset och fick samma svar. Ringde till och med Alices pappa i Uppsala och skrämde upp honom.
Timmarna och dagarna flöt fram som en trög och förorenad flod. Alice flöt med. Drev viljelöst fram, halvt vaken, halvt sovande. Drömmar, minnen och verklighet avlöste varandra. Till slut kunde hon inte skilja det ena från det andra. Vad var sant? Vad hade hänt och vad hade inte hänt? Hon ville inte veta. Hon ville stanna där hon var. Ville vara liten och omhändertagen igen. Få stanna i en värld där allt som existerade var mammas mjuka röst och snälla händer. Där alla ljud var dämpade och ljuset från adventsstjärnan i fönstret lyste lagom starkt.
Det gick inte. Det är klart att det inte gick. På fredagsmorgonen vaknade hon och visste att bubblan hade spruckit.
Mamma såg det på en gång när hon kom in i rummet.
”Men god morgon! Nu tror jag febern har gått ned. Vänta ska vi kolla! 37 och en halv! Det var på tiden. Jag var helt inställd på att åka upp med dig till akuten idag och kräva att de skulle lägga in dig. Det måste ha varit en riktig influensa som du fick. Nu måste du äta lite. Du har bara druckit lite saft i en hel vecka. Jag törs inte tänka på hur många kilon du har gått ned.”
Fortfarande pratandes gick mamma ut ur rummet och ned för trappan. Alice lutade sig matt mot kuddarna igen. Lyfte blicken. Tittade på skåpluckan. Någonting var annorlunda. Det lilla svarta hålet var inte längre lika svart. Visst var det så?
Hon drog undan täcket och satte ned fötterna på mattan. Det snurrade till och en kort stund trodde hon att hon skulle svimma. När rummet stod still igen reste hon sig på darrande ben. Gick tvärs över golvet fram till garderoberna. Lyfte ena handen och petade upp luckan. Leksaker, spel, böcker. Ingen kamera. Ingen jävla kamera.
Hon visste att hon hade sett den. Visst hade hon det? Visst hade hon varit i arbetsrummet, öppnat Örjans dator, hittat usb-minnet, sett filmerna, bilderna…hon hade gjort allt det där. Det var ingen feberfantasi.
Det klack till i henne när hon insåg att han måste ha varit inne i hennes rum. När hon låg och sov. Febrig och alldeles för sjuk för att kunna låsa dörren. Han hade varit inne i hennes rum och tagit bort kameran. Tagit bort bevisen. Sett henne ligga där i sängen. Tittat på henne.
Mattheten svepte som en våg över henne. Benen började skaka. Det susade i öronen. Hon snubblade tillbaka mot sängen. Kände illamående löpa i kapp med den sprängande huvudvärken. Kände igen vartenda symptom. Hon måste få lägga sig. Ligga still. Koncentrera sig på att inte kräkas. Inte kräkas.
En enda tanke tumlade runt i hennes hjärna. Vem skulle tro på henne nu? Vem – skulle – tro på – henne - nu??
*************
Det hade gått riktigt bra. Inte perfekt, men helt okey. Och vem hade trott det? Det var som att alla hade bestämt sig för att ändå göra sitt bästa. Trots allt.
Veronica hade försökt undvika Sofie. Sett till att inte vara i omklädningsrummet när hon var där. Sett till att det alltid fanns en buffert av människor mellan dem.
På ett plan ångrade hon att hon hade varit så elak. På ett annat plan njöt hon av sin nya känsla av makt. Hon visste att det var fel. Hade gjort ett halvhjärtat försök att be både Sofie och Gud om ursäkt. Sofie hade bara stirrat iskallt på henne och vänt sig bort. Gud hade gjort samma sak. Och Veronica visste varför. Det är ingen idé att be om ursäkt om man inte uppriktigt menar det.
Publiken på genrepet var inte så stor men entusiastisk. Efteråt hade flera kommit fram och sagt att det var jättebra och att de var jätteduktiga och gratulerat både Anton och kören. Och Anton hade för första gången på flera veckor sett glad ut.
”Ni var skitduktiga – om ni ursäktar språket. Men ni var verkligen bra. Allihop! Det är bara några småsaker jag vill att ni tänker på till i morgon”, hade han sagt när publiken hade troppat av och kören samlat ihop sig igen, varma och upphetsade av gensvaret. ”Tänk på att vi gör det här tillsammans. Det är bara när vi sjunger ihop på riktigt som det låter bra. Och tänk på att ha roligt samtidigt. Det är faktiskt det allra viktigaste. Jag tror vi har glömt bort det allesammans den sista tiden. Jag också. Jag ber om ursäkt för det.”
Hade Sofie varit i närheten hade Veronica just i det ögonblicket kunnat be uppriktigt om ursäkt. Men Sofie stod för långt bort och när Anton var klar försvann hon med resten av tjejerna ner till samlingsrummet i källaren för att byta om.
Veronica dröjde sig kvar. Hon ville inte gå hem. Ville inte lämna scenen. Ville dröja kvar i musiken så länge det gick. Anton packade ihop noterna och fällde ned locket över tangenterna på pianot.
”Är du nöjd med kvällen?” sa han och vände sig mot Veronica.
”Jaa”, svarade hon och kände att hon log fånigt. Stort och saligt. Anton log tillbaka. Det syntes att han förstod hur hon kände sig.
”Jag ska gå ned och se till att alla blir klara där nere. Stanna kvar här en stund du. Jag tror att Örjan är kvar också. Det lyser i äldsterummet. Så du är inte ensam.” sa han och gick.
Hon väntade tills Anton försvunnit ned för trappan. Sedan ställde hon sig mitt på scenen. Strålkastarna var släckta. Det var dunkelt i kyrkan. Hon blundade och kände hur sången fortfarande brusade inom henne. Hörde applåderna. Visste att i morgon skulle det bli ännu bättre. Publiken skulle vara större. De skulle applådera högre. De skulle applådera för hennes skull.
Kanske hörde hon någonting. Kanske var det lukten. After shave och något annat. Något tungt och fuktigt. Förvirrad öppnade hon ögonen. Örjan stod rakt framför henne, så nära att hon kände värmen som strömmade ut från honom. Hennes blick fastnade vid den glimmande guldtanden. Hon såg att hans läppar rörde sig, men hörde knappt vad han sa. ”jättebra” ”klockrent” ”strålande”. Orden fladdrade förbi i små pustar mot hennes ansikte.
Kanske såg han att hon inte lyssnade. Han sträckte ut handen och tog tag om hennes haka. Inte hårt. Bara så pass att hon tvingades höja blicken och se honom rakt i ögonen.
”Men vet du vad jag tycker bäst om?” sa han.
Hon skadade stumt på huvudet.
”Ditt hår.” Innan hon hann reagera hade han släppt taget om hennes haka flyttat händerna till hennes axlar och vänt henne ett halvt varv. Han tog tag i hårspännet som höll ihop knuten hon hade i nacken och knäppte upp det. Spännet lossnade och hennes långa hår rann ned över ryggen. Plötsligt tog han tag i håret och snodde det ett varv runt sin hand. Han drog henne intill sig, så nära att hon kände hans kropp mot sin. Kände hans mun intill sitt öra.
”Och jag gillar det sätt du rör dig på scenen. Man ser vad du tänker på. Ser precis vad du vill.
Hon sprang. I scenkläder. Utan jacka. Med hjärtat dunkande i bröstet och allt utom musik och applåder i öronen. Kände inte att det var kallt. Kände inte tårarna och snoret som frös fast på kinder och haka. Hon sprang ända fram till grinden. Där stannade hon.
Mamma skulle vara vaken. Skulle vänta på henne. Sitta i köket med ett korsord och en kopp te. Vilja veta hur det hade gått, hur kvällen hade varit. Hon kunde inte springa in så här. Kunde inte svara på frågor. Kunde inte – ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG – berätta.
Kylan kom ifatt henne. Fick svetten på ryggen att förvandlas till en iskall rännil. Händerna var djupfrysta. Hon darrade så att hon knappt fick tag i dörrhandtaget. På valna fötter snubblade hon in i hallen. Fortsatte utan att ta av sig skorna in på gästtoaletten. Lyckades låsa dörren. Sjönk ihop på toalettstolen.
”Veronica? Är det du?” Mamma lät orolig.
”Ja, det är klart”.
”Har det hänt något?”
”Neej. Jag var bara så kissnödig.”
”Bra. Det finns varmt te om du vill ha.”
”Jag kommer.”
Hon fattade inte att hon kunde låta så normal. Så vanlig. Som om ingenting hade hänt. Hon sträckte sig fram och vred på kranen. Väntade tills vattnet var varmt. Reste sig och tvättade ansikte och händer. En gång. Två gånger. Tre gånger. Tvättade bort alla spår av svett och smink, tårar och snor. Hon torkade ansiktet noga och tittade till slut på sig själv i spegeln. Försökte bli Veronica igen. Den Veronica som var duktig på att ljuga. Som var van vid att inte säga sanningen. Som inte syntes och inte hördes och aldrig tog plats.
Mamma såg fortfarande orolig ut när där hon satt vid köksbordet.
”Har du inte bytt om? Gick du hem, klädd så där?”
”Jag fick skjuts av Anton. Jag ska stryka kläderna lite så att de är fina till i morgon. Jag orkade inte ta av mig dem.”
”Kom och sätt och berätta hur det gick ikväll. Var du nervös?”
”Det gick bra. Mamma, jag är faktiskt jättetrött. Helt slut. Och vi har druckit te hela dagen, jag vill inte ha mer. Jag skulle vilja duscha och gå och lägga mig på en gång om du inte har något emot det.”
”Nej, det är klart att jag inte har. Du ser verkligen trött ut. Får jag bara borsta tänderna först så kan du duscha i lugn och ro.”
”Visst.”
Hon duschade länge. Vred upp värmen tills vattnet nästan skållade henne. Tvättade sig. En gång. Två gånger. Tre gånger. I morgon skulle de ha premiär. Och så en föreställning till på söndagen. Hon bestämde sig för att överleva två dagar till. Sen skulle hon dö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar