Det tog en halvtimme att välja kläder. Hon hade bestämt sig för att vägra anpassa sig. Inte ens om hon ville skulle hon kunna se ut som dem. Och hon ville inte. Hon plockade fram de svarta läderbyxorna som hon hade köpt billigt på Blocket i våras. Hon hade knappt använt dem. Men nu var det läge. Ihop med en julröd top som lämnade axlarna bara blev det – snyggt? Coolt? Sexigt? I alla fall uppseendeväckande.
Det var glest i klassrummet. Nästan halva klassen var tydligen sjuk eller i alla fall inte i skolan. Nettan satte sig vid ett tomt bord för att slippa prata med någon. I bästa fall skulle de få jobba enskilt hela lektionen. När Johannes klev in i rummet tittade hon upp. Han såg sliten ut. Som efter en riktig festhelg. Håret var rufsigt och okammat, han hade inte rakat sig och huden under ögonen var lilasvart. Som om han inte hade sovit på flera dygn. Som om han hade legat vaken och tänkt på – henne?
Hon ville inte tänka på det. Men hennes kropp kom ihåg. Vägrade att glömma. Lägenheten som nästan var helt nersläckt. Det mjuka ljuset från en adventsljusstake i sovrumsfönstret. En bred säng. Hans varma händer mot hennes hud när han drog av henne linnet och knäppte upp bh-bandet. Han såg att hon frös och svepte in henne i duntäcket. Höll om henne, viskade, kysste henne. Tog tid på sig. Med Marcus hade det alltid gått så fort, när han var nöjd och trött var hon fortfarande het och kåt och otålig. Men Johannes hade inte bråttom. Och hon hann med. För första gången hann hon med.
Sluta, sa hon till sig själv. Lägg av! Det är slut. Det har aldrig varit någonting. Han är din mattelärare. Det kan aldrig bli någonting. Men hennes kropp lyssnade inte. Hon mötte hans blick i en halv sekund och plötsligt var hela hon ett minfält, färdig att explodera vid minsta beröring. Fan också! Fan, fan, fan, fan. Och hon visste att hon var avslöjad. Visste att han kände likadant.
Johannes hostade och såg sedan ut att försöka rycka upp sig.
”Det är jättemånga sjuka idag som ni ser och jag är förkyld jag med. Det ingen idé att vi går igenom något nytt när det är så många borta. Det är bättre att ni repeterar det vi har gjort hittills. Ni ska få göra ett test idag”, sa han, plockade upp en bunt papper ur sin väska och fick ett kollektivt stön som gensvar från klassen.
”Det är inget prov. Se det som en repetition bara, en koll på att ni kommer ihåg vad vi har gjort under höstterminen. Skicka runt de här och sätt igång så fort ni har fått ert häfte. Förresten kan ni sprida ut er lite i rummet så slipper ni störa varandra. När ni är klara lämnar ni in till mig och sedan får ni gå.”
Nettan stirrade ned på siffrorna och försökte koncentrera sig. Hon kunde det här. Siffror var hennes grej, hon hade alltid haft lätt för matte. Men idag var det hopplöst. När mobilen darrade till i byxfickan ryckte hon till som om hon fått en stöt. Ett sms? För första gången på hur länge då? Veckor? Månader? År?
”Kan du stanna kvar efter lektionen? Jag måste få prata med dig.”
Hon svarade inte. Lyfte bara på huvudet och nickade.
***************
Hon dog inte. Det var klart hon inte dog. Gud hade ju slutat lyssna på henne. Vänt sitt ansikte från henne. Hon hade legat vaken hela natten. Bett om att få dö. Men Gud brydde sig inte.
Kyrkan hade varit fullsatt och lite till. Vaktmästaren hade fått lov att ställa in extra stolar längst bak. I omklädningsrummet hade hysterin varit nära. Veronica var den enda som inte var nervös. Vad skulle hon vara nervös för? Det värsta hade redan hänt. Och när det här var över skulle hon ändå dö. Så hon gjorde det hon skulle. Sjöng. Spelade sin roll. Tog emot applåderna. Tackade artigt alla som berömde henne, sa att hon var duktig. Log. Och längtade efter att få dö.
Halv tre hade hon gått upp, smugit ned till duschen bredvid bastun i källaren. Tvättat sig. En gång. Två gånger. Tre gånger. Bestämt sig för att aldrig mer sjunga. Aldrig mer tro att hon kunde någonting bättre än andra.
Högmod går före fall. Orden ringde i öronen på henne. Snurrade runt i huvudet. Högmod går före fall. HÖGMOD GÅR FÖRE FALL. Och för första gången i sitt liv förstod hon var ordet ”fallen” betydde. För det var så det kändes. Hon hade varit lycklig, nästan hög. När hon sjöng. När hon hörde hur bra det lät. Hon hade känt sig som att hon svävade. Högt ovanför de andra.
Han drog ned henne på jorden igen och det kändes faktiskt precis som att falla. Suget av rädsla i magen. Skräcken som gjorde benen tunga och klumpiga. När hon landade gick hon sönder. Så kändes det också. Någonting i henne hade gått sönder och skulle aldrig kunna lagas. Högmod går före fall och när man faller blir man trasig.
Det var ett straff, det visste hon. Och Gud skulle inte låta henne dö. Så lätt skulle hon inte komma undan.
Halv fem tittade hon på klockan sista gången. När mamma kom och väckte henne var hon nästan medvetslös av trötthet. Men hon dog inte.
***************
På måndagen var Alice egentligen frisk. Hon hade varit feberfri hela helgen. Men hon mådde fortfarande illa och hade svårt att äta och det var lätt att övertala mamma att hon skulle få vara hemma en dag till. Hon behövde tänka. Behövde vara ensam i huset.
Hon hade stannat på sitt rum hela helgen. Mamma hade snällt sprungit med mat på bricka och försökt övertala henne att i alla fall smaka lite. Örjan hade hållit sig undan, inte visat sig överhuvudtaget.
Men Alice visste att det här bara var en tidsfrist. Hon kunde inte stanna på rummet hur länge som helst. Förr eller senare skulle hon bli tvungen att gå ned, äta vid köksbordet, uppföra sig normalt. Och träffa Örjan.
Bara tanken fick magen att dra ihop sig och kallsvetten att bryta ut och hon blev tvungen att luta sig mot kuddarna igen. Hon kände igen symptomen. Visste att det var den gamla rädslan som kommit i fatt henne. Panikångest. Emetofobi. Kräkfobi. Doktorn hade haft många namn på sjukdomen. Men Alice kunde inte ens känna att det var en sjukdom. Det var ju bara inbillning. Något hennes knäppa hjärna hittade på.
Hon satte sig upp. Väntade ut huvudvärken som alltid följde på en attack. Försökte andas djupt och lugnt. Koncentrera sig på hur luften drog genom näsan och fyllde lungorna. Tillät sig att prata högt med sig själv nu när hon var ensam i huset.
ta det lugnt andas du kommer inte att kräkas det vet du det bara känns så men det kommer inte att hända för du mår inte illa på riktigt det bara känns så slappna av och andas andas andas
Till slut klingade huvudvärken av och hon kunde resa sig. Hon drog på sig morgonrocken, gick fram till skrivbordet och satte på datorn. För första gången på en vecka. Hon hade varit nästan helt isolerad. Simon hade skickat massor av oroliga sms de första dagarna som hon knappt hade orkat svara på. Till slut hade hon bett honom låta bli, försökt förklara att hon mådde jättedåligt och inte orkade prata med någon. Han hade kommit förbi med en julstjärna – världens mest oromantiska blomma och typiskt Simon – som mamma hade tagit emot. Den stod i fönstret och såg törstig ut, ingen hade kommit ihåg att vattna den.
Simon hade fyllt hennes facebooksida också med klipp från youtube, kärlekssånger från spotify och löjliga recept på hur man snabbast blir frisk från en förkylning. Alice öppnade de två första, sedan orkade hon inte mer. Han var rar och gullig och visst var hon kär i honom. Visst var hon det? Men hon kände ingenting just nu. Orkade bara inte med fler känslor. Hon behövde tankar istället, behövde använda hjärnan. Få vara sitt gamla logiska och rationella jag.
Hon öppnade google och skrev in ”smygfilmad” i sökrutan. Hon hoppade över Flashback, ville inte veta vad det stod där, och koncentrerade sig på nyhetsmedia.
”För elva år sedan smygfilmades hon i duschen av sin styvfar, som friades av hovrätten.”
”Även 18-åringens två syskon filmades i föräldrahemmet, och när händelsen uppdagades blev de alla kränkta, sårade och upprörda och polisanmälde styvpappan. Men utredningen lades ner – att smygfilma i det egna hemmet är inte brottsligt.”
”Att smygfilma någon som har sex och sedan skicka filmerna till den filmades mamma och vänner är inte ofredande slår Högsta domstolen fast.”
”Det finns inget generellt förbud mot att filma en enskild person utan dennes samtycke”
Ju mer hon läste desto mer deprimerad blev hon. Och förbannad. Hon var uppenbarligen inte ensam om att bli smygfilmad av en ”styvfar”. Och det var alltså inte olagligt. Så även om hon hade haft kameran kvar, hade kunnat bevisa vad som hade hänt så hade det inte hjälpt. Och hon hade inte kameran. Inte usb-minnet. Inte det minsta lilla bevis för vad han hade gjort. Skulle mamma tro på henne om hon berättade? Skulle hon det? Alice visste inte. Mamma verkade helt blind för Örjans brister. Såg inte hur han plötsligt bestämde hur det skulle vara hemma hos dem. Vilka tider de skulle äta. När det var dags att gå och lägga sig. Vilka tv-program som var bra och vilka som var dåliga.
Förut, när allt var som det skulle, brukade de äta sent och ta god tid på sig. Pappa kom sällan hem före sex på kvällen och ville gärna ta en promenad innan det var dags för middag. Ofta var maten inte klar före halv åtta och sedan tillbringade de resten av kvällen vid matbordet. Pratade om vad som hänt under dagen. Diskuterade. Läste högt ur tidningen och hade synpunkter, åsikter, viktiga saker att säga. Gjorde läxor. Var tillsammans.
Men Örjan var van vid att äta klockan fem. Så nu stressade mamma hem från jobbet för att hinna få maten färdig i tid. Mat hade blivit föda. Något man var tvungen att stoppa i sig för att överleva. Så snabbt och tyst som möjligt.
Hon reste sig, gick ned för trappan och in i arbetsrummet. Det var lika prydligt som vanligt. Ingen dator. Ingen portfölj. Alice sökte ändå igenom rummet en gång till. Öppnade lådorna. Tittade bakom böckerna i bokhyllan. Ovanpå klädskåpet. Kände under stolsdynan och tittade på undersidan av skrivbordsskivan. Ingenting.
Så vad skulle hon göra nu? Hur skulle hon stå ut med att bo här ihop med det där jävla äcklet? Hon skulle kunna flytta till pappa i Uppsala. Men då skulle mamma och Bonnie bli ensamma kvar här med Örjan. Ensamma med en pervers galning som tydligen gick igång på 16-åriga tjejer. Vad skulle hon göra? Vad faan skulle hon göra?
Hon grät i två timmar innan hon somnade. Utmattad.
****************
En efter en blev de klara. Lämnade in testet och gick lättade därifrån. Till slut var det bara Nettan kvar. Och Johannes. Hon reste sig och gick långsamt fram mot katedern. Försökte se ut som vanligt. Försökte gå som vanligt. Men inget kändes som vanligt. Hon var medveten om varenda detalj hos sig själv. Håret som kittlade mot halsen. Topen som plötsligt kändes för trång. Fingertopparna som snuddade vid det mjuka skinnet i byxorna.
När hon närmade sig reste han sig nervöst upp.
”Jag måste säga upp mig”, sa han. ”Jag har tänkt på det hela helgen. Jag kan inte vara kvar här. Jag står inte ut med att se dig och veta att jag inte får…röra vid dig. Det går bara inte.”
Nettan visste inte vad hon skulle säga. Vad han ville att hon skulle säga. Det blev helt tyst i rummet. Tyst i korridoren utanför. Lunchrasten hade börjat, alla hade gått till matsalen. Väggklockan tickade högljutt, i takt med hennes hjärta.
Hon visste inte vem som tog första steget. Men plötsligt hade hon hans armar omkring sig. Hans mun mot sin. Hans tunga i sin mun. Sina händer i hans hår. Sina höfter mot hans. Hans varma händer innanför den tunna tröjan.
Ingen av dem hörde när dörren öppnades. Men de hörde när den smällde igen. Hårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar