Kapitel 11

Hon hade ingen aning om hur hon tog sig upp för trappan och in i badrummet. Men hon hann fram, hann lyfta på locket innan illamående övermannade henne. Hon kräktes så våldsamt och högljutt att hon väckte mamma.

”Men lilla gumman! Vänta ska jag hjälpa dig!”

Mammas händer. Den ena samlade ihop Alices hår och höll undan det. Den andra stöttade hennes huvud. På samma sätt som den hade gjort när Alice var liten och sjuk. Mammas hand sval mot hennes brännheta panna.

Hon kräktes tills det inte fanns någonting kvar att få ur sig. Mamma torkade hennes ansikte med papper och en fuktig handduk, fick henne att snyta sig och skölja ur munnen, drog av henne morgonrock och nattlinne och trollade fram ett rent nattlinne som hon hjälpte henne att ta på. En ström av tröstande ord rann ur hennes mun.

stackars dig jag vet ju hur otäckt du tycker det är att må illa lilla du såja gumman det är lika bra att du får ur dig alltihop du kommer att må bättre sen det är så många som är sjuka nu vinterkräksjukan slår till tidigare och tidigare för varje år nu ska vi se kom får jag hjälpa dig sträck upp armarna klarar du att gå till sängen själv jag kommer snart jag ska bara städa upp här så vi inte blir sjuka allihop

Alice vacklade tillbaka till rummet, snurrig av feber. Vad hade hänt? Vad hade hon gjort? Hade hon lämnat arbetsrummet som det var? Hon hade ett suddigt minne av att hon hade plockat ur usb-minnet och slängt ned det i portföljen igen. Hon hade loggat ut från internet också, det var hon nästan säker på. Men mer hade hon inte hunnit. Hon hade säkert lämnat hundratals spår efter sig. Skulle han bli misstänksam? Skulle han fatta att hon hade varit på hans rum, snokat i hans dator, hittat usb-minnet? Hittat den där kameran…

Hon tittade på garderobsdörren. Hålet såg plötsligt dubbelt så stort ut. Hon kunde inte fatta att hon inte hade sett det förut. Inte upptäckt det på en gång. Det stirrade mot henne. Ett svart öga som följde henne. Förföljde henne.

Den här gången hann hon inte ut till toaletten.

*************

Tiden gick så sakta. Alldeles för sakta. Hon kunde inte, ville inte tänka på någonting annat än musikalen. Hon kunde allt utantill. Inte bara sina egna repliker utan allas repliker. Allas sånger. Allas stämmor. Ibland kände hon sig nästan besatt, som att musiken hade invaderat henne. Tagit över hennes liv i samarbete med den där andra Veronica. Hon som vågade. Som kunde. Som ville.

Plötsligt fanns det så mycket vilja i henne att hon inte visste var hon skulle göra av den. Hon ville synas och höras. Hon ville ta plats. Hon ville ta igen alla år när hon hade gjort precis tvärtom. Gjort sitt bästa för att bli osynlig.

Hennes nya jag både lockade och skrämde henne. Den nya Veronica var inte alltid snäll. Inte alltid foglig. Hennes föräldrar märkte att någonting hade förändrats och blev bekymrade. Ville dricka te vid köksbordet på kvällarna när Therese hade somnat och ”prata lite”.

”Vi ser ju så lite av dig nuförtiden. Musikalen tar verkligen en massa tid, eller hur?” sa mamma och försökte truga på henne en smörgås till.

”Men nu är det snart över. Genrep på fredag eller hur? Vill du att vi kommer på genrepet?” undrade pappa.

”Nej, kom på premiären istället. Alla kommer att göra en massa fel på genrepet. En del verkar inte ha fattat att det är på allvar nu”.

De hade övat en sista gång inför genrepet igår kväll. Alla hade nerverna utanpå. Anton var stressad. Sofie sur och grinig. Kören okoncentrerad och splittrad. De lyssnade inte in varandra. Det fanns ingen samklang, ingen harmoni. När Sofie skulle sjunga sitt första solostycke lät det direkt illa. Falskt. Anton tog om samma textrad igen. Och igen. Utan att Sofie lyckades träffa tonerna rätt. Till slut hade Veronica fått nog. Hon kunde inte tiga längre.

”Du sjunger falskt”, sa hon.

Kanske gick det ett sus genom kören. Kanske fanns suset bara i Veronicas öron. Men hon hade sagt det. Det var för sent att ta tillbaka.

”Vad sa du?” Sofie stirrade på henne. Det gjorde alla de andra också.

”Jag sa att du sjunger falskt. Du kan inte sjunga. Du hör inte hur det ska låta. Så här ska det vara.” Och så sjöng hon. Rätt och rent. Sofie blev långsamt allt rödare i ansiktet. Helt tondöv var hon uppenbarligen inte. Till och med hon hörde att det lät bättre när Veronica sjöng. Tre takter stod hon ut. Sedan skrek hon.

”Håll käften! Vad inbillar du dig? Att du skulle vara bättre än jag? Jag vet inte vad du har gjort för att få den där rollen och jag vill inte veta det heller. Men jag har alltid vetat att du inte är så där snäll och mesig som du låtsas. Snacka om att vara falsk!”

Sen blev allt kaos. Sofie brast i tårar och rusade iväg. Hennes fanclub följde efter, upprörda och kränkta. Resten av kören spred ut sig, oroliga och förvirrade. Kvar på scenen stod Veronica. Anton reste sig från pianostolen och gick fram till henne. Han såg helt utmattad ut. Tovigt hår. Trötthetsrynkor. Svarta ringar under ögonen.

”Var det där verkligen nödvändigt? Fyra dagar före genrepet?” Veronica tänkte efter. Hade det varit nödvändigt? Att säga precis vad hon tänkte för en gångs skull? Att inte bara tiga och hålla med? Att vara – så elak?

”Ja. Det var det faktiskt”.

Pappas röst ryckte henne tillbaka till köksbordet.

”Vi har hört att du är väldigt duktig. Örjan säger att du är en stjärna.” Pappa lät inte enbart nöjd och glad.

”Jag vet.” De två små enkla orden föll som tegelstenar ned på köksbordet. Krossade porslinet. Mosade sönder smörgåsarna. Slog sönder bilden av en ödmjuk och väluppfostrad dotter.

Pappa drog efter andan.

”Veronica, jag vet att det är bra att ha självförtroende. Men du måste komma ihåg att förmågan att sjunga är en gåva från Gud. Du måste förvalta den på rätt sätt.”

”Tycker du inte att jag gör det då? Jag ska sjunga i kyrkan. En musikal som handlar om Lea och Rakel. Ur Bibeln. Det är inte precis heavy metal i Globen.”

”Nej, nej. Jag vet. Det är bra. Jag vill bara att du behåller fötterna på jorden. Inte förhäver dig.”

”Förhäver mig? För en gångs skull är jag nöjd med någonting som jag gör. Kan jag inte få vara det? Är det fel och fult på något sätt?”

”Det var inte så jag menade. Jag vill bara inte att du, jaa, just förhäver dig. Att du inte tycker att du är bättre än de andra i kören.”

”Om jag är det då? Bättre än de andra?”

”Då måste du komma ihåg att sången är en gåva, inte någon rättighet eller någonting att skryta med. Det är viktigt för mamma och mig också. Att du hanterar det här på rätt sätt. Att vi kan vara helt och hållet stolta över dig. ”

Veronica orkade inte höra mer. Egentligen visste hon ju precis vad pappa pratade om. Visste hur viktigt det var att passa in. Inte sticka ut. Inte vara märkvärdigare än någon annan i församlingen. Högmod gick före fall. Det visste alla.

Ändå sved det. Att de som borde ha sett. Borde ha vetat hur hon hade haft det i så många år. Att just de inte stod på hennes sida nu när allting var på väg att förändras. Nu när hon äntligen kanske kunde få bli den hon egentligen var.

”Jag går och lägger mig”, sa hon.

**************

Nettan stannade hemma från skolan i tre dagar. Skyllde på huvudvärk och feber. Kände sig faktiskt sjuk. På riktigt. När de andra hade lämnat lägenheten släpade hon med sig täcket till soffan i vardagsrummet. Satte på tv:n och slötittade sig igenom serie efter serie. Frös och svettades om vartannat. Orkade knappt ta sig till toaletten. Det noppriga tyget rev mot hennes bara ben. Kliade. Ändå orkade hon inte resa sig. Orkade inte.

I cyberrymden var det tomt och tyst. Inga fler meddelanden på facebook. Inga sms från Johannes. Lämnad i sitt vacuum. Övergiven. Det var så hon kände sig. Trots att det var hon som hade sagt ifrån. Som hade gjort slut på – vaddå? De var ju knappast ihop. Alltihop var bara ett stort misstag. Hon skulle aldrig göra om det. Han var ju för fan hennes mattelärare. Och nästan tio år äldre. Herregud! Tur att inte mamma hade märkt något. Hon blev galen nog när hon fick veta att Nettan och Marcus var ett par. Hotade med utegångsförbud och indragen månadspeng. Stod på balkongen, höll laptopen utanför räcket och hotade med att släppa den. Men då hade Nettan protesterat så våldsamt att mamma till slut gav sig.

Skrik och bråk kunde hon stå ut med. Det var värre när mamma grät och vädjade. Till slut hade de kommit fram till en kompromiss. Nettan fick träffa Marcus fredagskvällar och lördagskvällar och lova att komma hem före ett. Föräldrar är så jävla naiva. Vad får dem att tro att alla hemska saker som de tror ska hända bara kan hända efter klockan ett på natten?

Ändå hade mamma fått rätt till slut. Det hade gått åt helvete. Polis och soc och utredningar och mer skit än Nettan orkade komma ihåg. Det var hon som hade sagt ifrån den gången också. Talat om för Marcus att de inte kunde träffas mer. Och han hade droppat henne. Ringt ett par gånger bara. Skickat några sms. När han inte fick något svar gav han upp. Så lätt.

Nu verkade det som att Johannes hade gett upp lika lätt. Var det inte han som alldeles nyss inte kunde tänka på något annat än henne? Inte kunde leva utan henne?

Ilsket strök hon bort två tårar. Nu fick det vara nog. Hon kunde inte ligga här längre och tycka synd om sig själv. Det nöjet skulle hon inte ge dem.