Kapitel 10

Nettan hade haft ett tomrum omkring sig hela hösten. Men nu hade tomrummet blivit ett vacuum. Folk vek undan för henne i korridorerna. Tystnade när hon närmade sig. Stirrade. Eller gjorde tvärtom, vek undan med blicken, vägrade ögonkontakt. Alla verkade veta vem hon var. Och vad de påstod att hon var. En hora. En billig slampa som gick till sängs med lärare för att få bra betyg. Värsta sorten.

”Hallå”, ville hon skrika. ”Jag har inte gjort något! I alla fall inte det!” Men det går inte att skrika i vacuum. Det hörs inte.

Hon hade inte svarat på Johannes sms igår kväll. Visste inte vad hon skulle göra eller säga. Visste inte ens vad hon skulle känna. Hon var inte kär i honom. Inte på samma sätt som hon hade varit i Marcus i alla fall. Men ändå.

Efter lunch hade de matte. Antingen skulle hon gå dit. Eller också skulle hon inte.

Förmiddagens lektioner sniglade fram. Hon kunde inte koncentrera sig. Tittade på klockan. Fem i elva. Försökte läsa. Tittade på klockan igen. Fem i elva. Och fem i elva. Och fortfarande fucking-fem-i-elva.

Till slut blev det ändå lunch. Nettan dröjde sig kvar, lät de andra gå först. Hon hade inte mycket annat att välja på än att gå till matsalen. Plånboken var tom och hon var redan hungrig så det skrek i magen.

Pannkakor till lunch betydde att det var tomt i caféterian och kaos i matsalen när alla skulle få plats. Nettan tog sin orange plastbricka och en tallrik, högg åt sig ett par pannkakor och såg sig om i rummet. Vid ett enda bord fanns det lediga platser. Där satt den där mesiga tjejen med det långa håret. Nettan kunde aldrig komma ihåg hennes namn. Just det, Veronica. Hon satt och stirrade rakt ut i luften och smålog. Vilket freak! Det var någonting mer som var annorlunda med henne idag. Efter en stund kom Nettan på vad det var. Hon hade håret i tofs. Det var första gången. Hon gick fram till bordet.

”Är det ledigt här?”

Veronica tittade upp och såg förvirrad ut.

”Va?”

”Jag sa: är det ledigt här?”

”Javisst. Så..så klart.”

Veronica hade blivit blodröd i ansiktet och såg ut att försöka gömma sig bakom hår som inte fanns. Nettan suckade. Tänk att vara så fullkomligt hopplöst jävla blyg.

”Du är en del av det där pingstkyrkegänget, eller hur? Sofies änglaskara?”

Veronica tittade upp och blev plötsligt blek istället.

”Nej. Jag är inte det minsta änglalik. Nu måste jag gå”, sa hon och reste sig. Hon tog sin bricka och gick innan Nettan hann säga något mer.

***************

Alice tittade på Nettan som satt ensam kvar vid bordet. Hon visste inte vad som var sant och vad som inte var sant av all skit som Sofie snackade. Eller snarare antydde. Hon sa aldrig rent ut vad hon faktiskt hade sett. Fyllde upp tomrummen med miner och blickar och sin egen vidriga självgodhet. Alice hade alltid haft svårt för det där pingstkyrkegänget. Det hade inte precis blivit bättre sedan Örjan kommit in i bilden. Det var bara fasad och yta alltihop. Alla får vara med – fast bara om ni blir precis som vi, typ.

Nettan skulle aldrig bli som dem. Alice kunde irritera sig på henne. Bli galen på den där utstuderade sexiga imagen. Men någonstans beundrade hon henne. Att hon vägrade anpassa sig. Till och med nu.

Nettan reste sig och började gå mot utgången. När hon närmade sig bordet där Emil, Lukas, Fahid och några andra killar satt vände sig alla vid bordet mot henne. Någon av dem sa nåt, Alice kunde inte höra vad, och alla började asgarva. Nettan blängde på dem, satte näsan i vädret och gick vidare. När hon passerade bordet sträckte Emil ut handen och klappade till henne i baken.

Nettan snurrade runt och gav Emil fingret. Körde nästan upp en lång nagel i näsan på honom. Till och med på det här avståndet kunde Alice se hur förbannad hon var. Grabbarna runt bordet flinade. Nettan svängde runt igen och marscherade ut ur matsalen. Svartögd. Rasande. 

”Såg du det där?” sa Alice till Simon.

”Mmm. Det var väl ungefär vad hon förtjänade.”

”Vaddå? Förtjänar hon att Emil tafsar på henne?”

”Alltså, jag menade inte så. Men du har väl hört vad de säger om henne? Att hon knullar runt med lärare för att få bra betyg?”

”Tror du på allt du hör? Och har det blivit ”lärare” helt plötslig, inte bara EN, utan flera? Och förresten spelar det ingen roll. Hon har väl rätt att ligga med vem hon vill. Det är hennes val.”

”Vaddå, menar du att det är rätt att en lärare ligger med sina elever?”

”Neeej, men det är väl Johannes som gör fel i så fall. Inte Nettan. Förresten vet vi ju inte om det är sant. Det inte precis första gången som Sofie snackar skit om folk. Och förresten är det alltid fel att tafsa på nån.”

”Okey, okey. Lägg ned nu. Jag vill inte bli osams på grund av Nettan. Det är hon inte värd.”

”Det är inte Nettan vi grälar om. Det är principer!”

”Ja, ja, du har rätt. Jag ger mig. Det ÄR fel att tafsa. Är du nöjd nu?”

De hade grälat. För första gången. Alice visste inte om det var bra eller dåligt.

**************

Ett bra tag höll raseriet henne varm. Men så småningom kröp novemberkylan in under kläderna. Frusen drev hon runt i centrum. Tomtar och julgranskulor överallt, trots att det var två veckor till första advent. Snön hade bäddat in stan. Gömt de värsta skavankerna. Torget var nästan öde. Ingen gick ut frivilligt.

Nettan drev från affär till affär. Frös när hon var tvungen att gå ut. Svettades inomhus. Fötterna kändes fuktiga och omväxlande iskalla och klibbiga av svett. 

Hon kunde inte gå hem. Mamma jobbade natt den här veckan. Hon skulle garanterat vakna om Nettan kom hem. Ställa en massa jobbiga frågor. Vilja veta. Och vad skulle hon svara? ”Jo, det är så att jag råkade kyssa en lärare och nu tycker alla att jag är en hora så jag vill inte gå till skolan längre.” Säkert.

Det tog en timme att avverka alla affärer. Sedan hade hon minst två timmar till att fördriva innan hon kunde gå hem. Hon letade igenom väskan en gång till. Nada. Inte en spänn. Faan vad hon hatade sitt meningslösa fattiga jävla skitliv.

Hon bara måste få sitta ner en stund. I värmen. Den guldgula kringlan utanför Veras ropade till henne. Dörrklockan pinglade när hon klev in.

”Jag väntar på en kompis. Jag beställer när hon har kommit”, sa hon till tanten bakom disken och gick vidare mot det inre rummet.

Att fika på Veras var som att hälsa på hos en gammal mormor eller farmor. De tre caférummen var fulla gamla möbler. Alla såg olika ut. Överallt stod det prydnadsgrejor. Porslinskatter och glasskålar. Svartvita porträtt i små silverramar. Ljuslyktor och hästar i keramik. Det var så kitschigt att det var snyggt – fast det var så fruktansvärt fult.

Nettan sjönk ned i en sammetssoffa och tog av sig jackan. Sparkade av sig stövlarna och försökte röra på tårna. De var så kalla att det gjorde ont. Hon drog upp fötterna i soffan och la jackan över dem. Lutade huvudet mot soffans höga ryggstöd och blundade.

”Jag bjuder på en kopp choklad så länge, medan du väntar. Du ser så kall ut så man fryser bara man tittar på dig”.

Nettan ryckte till och tittade upp mot cafétanten. I handen höll hon en rykande mugg med choklad. Den doftade himmelskt.

”Tack” sa hon och tog emot muggen. Den lena smaken av varm choklad och vispad grädde gjorde henne nästan tårögd.

Hon tog upp mobilen ur väskan. Klickade fram Johannes meddelande. ”Tänker på dig! xxxx”.

”varför då” skrev hon och klickade på sänd innan hon hann ångra sig.

Hon drack två heta klunkar. Sedan kom svaret.

”Kan inte tänka på någonting annat. Vet inte vad du har gjort med mig. Var är du?”

”på veras”

”Kan vi ses? Vi måste prata.”

Prata. Behövde de det?

”vet inte”

”Snälla Nettan. Jag vet att det här är fel. Men jag kan inte hjälpa det. Jag måste få träffa dig. ”

Vad spelade det för roll? Alla hade ju redan bestämt sig för vad som hade hänt. Hon kunde lika gärna låta det hända.

”ok. var?”

”Hemma hos mig? Jag bor på Storgatan 14b. Högst upp. Jag är hemma om tio minuter.”

Hon blev sen hem och fick skäll av mamma för att hon inte hade hjälpt till med middagen. Julia ockuperade datorn hela kvällen, skyllde på någon skoluppgift och fick mammas beskydd. Nettan pluggade in hörlurarna till mp3-spelaren och försökte tysta alla tankar och känslor som vrålande for runt i hjärnan på henne.

Han sa att han var kär i henne. Att han tänkte på henne dygnet runt. Att hon var allt han hade drömt om. Och att han visste att det var fel och att det var nästan tio års åldersskillnad mellan dem och att han var hennes lärare och hon var hans elev och det var förbjudet men det spelade ingen roll för han älskade henne och skulle vänta på henne tills hon hade gått ut gymnasiet och han skulle säga upp sig redan på måndag och söka en tjänst på någon annan skola kanske i Stockholm där inte hon var elev och då kunde ingen säga något och hon kunde komma på besök på helgerna för han älskade henne och ville ha henne och kunde inte tänka på något annat fast han visste att det var fel

Hon orkade inte med det här. Hon orkade fan inte med det. Visst, han var söt och snäll och rar mot henne och han fick henne att känna sig snygg och sexig. Men hon var inte kär i honom. Det var hon inte.

Men han var kär i henne och han älskade henne och han kunde inte tänka på något annat och om han bara bytte jobb

Nettan nästan slet till sig datorn när Julia äntligen var klar. Två nya meddelanden på facebook.

”du vet att sex före äktenskapet är synd va hur mycket synd tror du det är att knulla med sin lärare?”

”vi som trodde du var flata. Om det bara var kuk du ville ha så kunde du ha kommit till oss”

Händerna darrade när hon plockade upp mobilen.

”Vi ska aldrig träffas mer. Fattar du? Aldrig mer!!!!”

******************

Alice sjönk ihop i skrivbordsstolen och lutade huvudet mot ryggstödet. Klockan var halv två och hon var fortfarande inte klar med rapporten i samhällskunskap som skulle lämnas in i morgon. Eller idag rättare sagt. Aldrig någonsin hade hon lämnat in en skoluppgift för sent förut. Aldrig heller hade hon tyckt att uppgiften var så tråkig. En plåga rakt igenom.

Simon hade varit där tidigare på kvällen och försökt muta henne med kyssar. En kyss för var tionde skriven rad. Det funkade förstås inte. Till sist hade de hamnat på sängen och så gick den kvällen. Jävla Simon! Jävla underbara skitsnygga fantastiska Simon!

Hon tillät sig att sjunka ned ännu lite längre i stolen och drömma en stund. Blicken vandrade planlöst runt i rummet som hon hade haft sedan hon var riktigt liten. Till och med tapeterna var de samma. Gammeldags rosa rosor mot en gräddvit bakgrund. Mamma hade föreslagit flera gånger att de skulle tapetsera om. Men Alice älskade sina tapeter och sitt rum. Det var stort, hade högt i tak. Längs ena kortsidan fanns en rad inbyggda garderober med överskåp. I de där skåpen fanns hela hennes liv. De bästa leksakerna. Nallar och hästar men inga dockor, hon hade aldrig lekt med dockor. Älskade nästan sönderlästa böcker. Monopolspel och kinaschack.

Alice blick fastnade på en liten rund svart prick på luckan till ett av överskåpen. Den hade hon inte sett förut. Det var en konstig fläck. Helt rund. Som ett hål.

Hon reste sig sakta och gick fram till skåpet. När hon kom närmare såg hon att det faktiskt var ett hål. Inte så stort, fyra-fem millimeter. Borrat.

Hon öppnade skåpluckan och försökte förstå vad det var hon såg.

En liten filmkamera.

En minivariant av de övervakningskameror som fanns överallt numera.

Monterad på insidan av skåpluckan.

Med linsen mot det borrade hålet.

I hennes rum.

I hennes rum!

Hon fick en känsla av att stå bredvid sig själv och titta på. Som om det här hände någon annan. Inte henne. Någon på TV. Någon i en av de hundratals thrillers hon sett i sitt liv.

Helt enligt manus hämtade hon en stol, klev upp på den och tittade närmare. Kameran var extremt liten. Det fanns inga sladdar, så den måste vara trådlös. Vem hade monterat en kamera i hennes rum?

Hon ville inte veta svaret. Måste veta svaret. Hatade att hon egentligen redan visste svaret.

Med samma konstiga känsla av att vara utanför sig själv öppnade hon sin dörr så tyst som möjligt. Smög ned för trappan till pappas gamla arbetsrum. Nu var det Örjans kontor. Hon tvekade vara en kort sekund, sedan öppnade hon dörren, stängde den bakom sig och tände lampan i taket. På skrivbordet stod Örjans laptop. Den var uppslagen. Och inte avstängd.

Ville inte veta. Ville veta. Måste veta. Hon klickade med musen och fick upp startsidan. Ögnade igenom symbolerna. Ingenting konstigt vad hon kunde se. Hon öppnade hårddisken. Klickade på ”mina bilder”. Bara fyra mappar: Pingstkyrkan, Semester 2011, Paris 2008 och Kören. Hon öppnade körmappen. Ett 20-tal bilder på något som såg ut som körövningar i en kyrka. Ingenting konstigt där heller. Hon öppnade de andra bildmapparna i tur och ordning. Ingenting annat än vanliga bilder.

Hon klickade på ”mina dokument”. Där fanns hur mycket som helst. Hon skummade igenom innehållet i några av mapparna. Det mesta såg ut att vara vanliga worddokument blandat med en och annan power point. Inget som såg ut som bildfiler eller filmer.

Plötsligt blev hon rädd. En iskall känsla som började i magen och spred sig utåt. Det kändes som att vartenda hårstrå på kroppen stod rakt ut. Vad höll hon på med egentligen? Hon vågade inte tänka på hur Örjan skulle reagera om han kom på henne med att snoka i hans dator. Alice visste inte längre vad hon hade förväntat sig att hitta. Bilder från hennes rum? Porrbilder? Eller något ännu värre?

Men varför, varför, varför fanns det en övervakningskamera i hennes rum? Varför?

Hon satt blickstill utan att andas och lyssnade ut mot hallen. Huset var fortfarande tyst och stilla. Hon måste fortsätta en stund till. Hon öppnade internet och skrev in ”övervakningskamera” i sökfältet. Klickade på bilder och sök.

Den fjärde bilden såg bekant ut. Hon klickade på bilden och hamnade på en företagssida. Hon skummade igenom texten. …liten och smidig färgkamera med mörkerseende…2,4 GHz trådlös överföring från kameran till din dator…mottagare som ansluts till datorns USB-port…spela in eller ta stillbilder av det kameran ser…

Mottagaren på bilden såg ut som ett vanligt usb-minne, men med en liten antenn i bakkant.

Hon såg sig omkring. Rummet var välstädat, på skrivbordet fanns bara datorn, en bunt med papper, några pennor och en brevkniv. Lådorna då? I den översta låg bara fler papper, betalda räkningar, kuvert. Nästa innehöll pennor, gem, vanliga skrivbordssmåsaker. Den tredje och den fjärde var tomma. Ingenting som såg ut som på bilden.

Hennes blick fastnade på Örjans portfölj som stod på golvet bredvid skrivbordet. Svart matt skinn. Ett vanligt spänne. Inget lås. Hon reste sig, tog upp väskan och ställde den på skrivbordsstolen. Hon hade rotat i hans dator och i hans skrivbordslådor. Det kunde knappast vara värre att titta i portföljen.

Hon öppnade väskan. En pust av den vidriga after shaven. Mer papper. En prydlig rad med pennor fastsatta i mellanfacket.

Hon tvingade sig själv att sticka ned handen och känna efter längst ned på botten. Hon rörde vid ett svalt suddgummi, ett mjukt paket med pappersnäsdukar och knappraderna på en miniräknare. Sedan rörde hennes fingrar vid en bit hårdplast. Någonting platt, fyra-fem centimeter långt. Hon drog upp föremålet ur väskan. Det var ett usb-minne. Med en liten antenn.

Händerna darrade så att hon knappt fick in minnet i usb-porten. Hon väntade medan datorn kände av den nya enheten.  Ett 20-tal mappar, alla prydligt märkta med datum. Den äldsta var från oktober. Den senaste från förra veckan.

Hon öppnade en mapp på måfå. Och såg sitt rum. Sitt röriga skrivbord. Sin obäddade säng. Och sig själv. På väg att knäppa upp bh:n.

Insikten att det här ändå faktiskt hände henne kom som en chock. Plötsligt blev fötterna iskalla och fingrarna kritvita och stumma. Synfältet krympte ihop så att hon bara såg sina egna händer, som krampaktigt höll tag i skrivbordsstolen framför henne. Sedan kom illamåendet.