Kapitel 7

Bara november och så jävla kallt. Nettan körde ned händerna djupare i jackfickorna och hatade vintern, hatade skolan, hatade sina jävla så kallade klasskamrater. Hatade så att snön borde smälta där hon gick. Det gjorde den inte.

Till råga på allt hade hon missat bussen. Hon hade haft två alternativ. 1. Stanna på skolan och vänta på nästa buss 2. Gå hela vägen hem. Inget svårt val precis. Fast när isvinden svepte upp från sjön och drog rakt igenom den tunna skinnjackan och snön trängde in i de värdelösa stövlarna var det nära att hon ångrade sig.

När den röda Volvon med Johannes bakom ratten stannade till bredvid henne tänkte hon inte alls. Hon bara öppnade dörren och klev in. In i värmen. Sjönk ned i det eluppvärmda sätet och kände hur det långsamt tinade upp hennes djupfrysta lår. Tyst körde Johannes ut ur samhället, följde riksvägen längs ån. Åkte de tillräckligt långt på den här vägen skulle de hamna i Stockholm. I en annan värld. Där ingen visste vilka de var. Ingen brydde sig ett skit om vad de gjorde. Ingen stirrade, flinade, antydde saker. ”Kör bara”, tänkte hon. ”Kör så långt det går.”

”Det var någon som såg oss, eller hur?”, sa Johannes till slut.

”Sofie”, svarade Nettan.

”Jag trodde nästan det. Fan också!” Johannes bromsade och svängde in på en parkeringsficka. När bilen stod stilla tog han ned händerna från ratten och vände sig mot henne.

”Jag är ledsen, Nettan. Jag borde ha tänkt mig för. Tänkt på att Nysund är en småstad. Jag kände mig bara så ensam. Det är inte lätt att komma in i den här stan, lära känna någon.”

”Nysund är ingen småstad. Det är en jävla håla. Och skolan är en jävla snobbskola, där alla har dömt ut mig för länge sen. White trash. Det är vad de tänker. I synnerhet Sofie och hennes änglaskara.”

Nettan kände hur tårarna brände i ögonen. Hon som aldrig grät. Särskilt inte om någon såg på. Men nu gick det inte att hejda. Hon grät ur sig allt. Ensamheten. Längtan efter Marcus. Efter att vara en del av någonting, vad som helst. Hon fulgrät ur sig tårar och snor, hat och förtvivlan.

Johannes sa ingenting. Han stängde av motorn, knäppte av sig bältet, öppnade ett paket pappersnäsdukar och drog henne intill sig. Han strök henne över håret och torkade hennes ansikte och näsa.

”Fräs”, sa han som om hon varit en tvååring. Nettan kunde inte låta bli att skratta mitt i alltihop. Och när han kysste henne smakade kyssen salt och dåligt samvete.

***************

Fem minusgrader och yrsnö. Veronica höll upp den gräddvita topen framför sig. Den var så ny att den fortfarande luktade affär. Hon hade köpt den förra veckan och gömt den längst ned i byrålådan. Inte för att hon trodde att mamma skulle leta igenom hennes lådor. Utan för att…hon visste inte. Kanske bara för att den kändes så förbjuden. Hon tog av sig den varma ylletröjan och drog topen över huvudet. Ärmlös och nästan genomskinlig. Det gick åtminstone att ana bh:n under. Hon provade att sno ihop håret till en slarvig knut mitt uppe på huvudet. Lät några slingor hänga ned. Och plötsligt såg hon ut som någon annan. Någon hon kanske kände. Eller kanske inte kände alls.

Hon rös till och drog på sig ylletröjan igen. Kanske kunde hon få skjuts till körövningen ikväll. Det tog åtminstone 20 minuter att gå och det var grymt kallt ute. Hon tog notpärmen och gick nedför trappan. Pappa var i badrummet och badade Therese. Mamma stod i köket och diskade efter middagen.

”Mamma, kan du skjutsa mig till kören? Det är så kallt!”

Mamma ryckte till och slog ett glas mot diskbänkskanten så det klingade till.

”Vad du skräms! Jag hörde dig inte”, sa hon och vände sig mot Veronica. Sedan rynkade hon pannan. ”Ska du se ut så där i håret? Du ser ut som om du kommer direkt ur sängen.”

”Det ska vara så här.”

”Jag tycker det skulle vara snyggare om allt hår var med i knuten.”

”Sluta nu, mamma! Det är bara en frisyr.”

”Ja, ja. Jag ska bara göra klart här så åker vi sen”. Mamma vände sig om och körde ned händerna i diskbaljan igen. Hon drog ur ploppen och diskvattnet rann sörplande ned i avloppet. Veronica kände efter en gång till att mascaran låg i jeansfickan innan hon gick ut i hallen och började ta på sig ytterkläderna. ”Tack, Gud, för att det är vinter. Tack för att det är helt okey att ha en varm tröja ovanpå en nästan genomskinlig top”, tänkte hon.

Bilen var iskall och Veronica ångrade nästan att hon hade bett om skjuts. Det kalla sätet brände genom de tunna jeansen. Dessutom skulle hon komma för tidigt, säkert en kvart före de andra. För tidigt. Det var lika illa som för sent. Den svarta panikråttan började krafsa runt i hennes mage. Veronica satte sig på händerna för att hindra dem att lösa upp knuten och släppa ut håret. Hon ville ha den kvar. Hon ville faktiskt det.

”Fryser du?” sa mamma och vred upp fläkten ett snäpp till. Det hjälpte inte ett dugg.

”Det är ingen fara. Ni behöver inte hämta mig, jag går hem sen.”

”När det är så kallt? Är du säker?”

”Ja, jag vill ha lite frisk luft innan jag går och lägger mig. Jag blir varm när jag går.”

”Okey. Du får ringa om du ångrar dig. Vi är vakna och väntar på dig”, sa mamma och bromsade in utanför kyrkan.

Veronica kände igen Antons bil på parkeringen. Hon öppnade den tunga ekdörren, gick in i kapprummet och försökte stänga dörren så tyst som möjligt bakom sig. Planen var att vänta på toaletten tills åtminstone några av de andra hade kommit. Hon hängde av sig jackan och kikade in i kyrksalen. Det var nästan mörkt där inne. Vägglamporna vid sidan av altaret var tända. Dörren in till rådsrummet stod på glänt och därinne lyste det. I övrigt var lampan över pianots notställ den enda ljuskällan. Anton spelade och varken hörde eller såg henne. Hon tvekade en stund, sedan drog hon av sig ylletröjan och la den på hatthyllan. Drog ett djupt andetag och tryckte upp den ena av svängdörrarna som skilde kapprummet från kyrksalen.

”Du är tidig idag.”

Veronica skvatt till och tappade notpärmen.

”Det var inte meningen att skrämma dig!” Örjan reste sig upp från den bakre stolsraden där han hade suttit. Han böjde sig ned och plockade upp pärmen och räckte fram den mot henne. Men han släppte inte taget.

”Det är en viktig dag idag, har jag förstått. Det är ikväll ni ska få veta vilka roller ni ska få, eller hur?”

Veronica såg eller kanske kände hur han lät sin blicka glida över henne. Tog in henne. Som den hon var just ikväll.

”Fast du vet väl redan? Anton skulle vara en idiot om han inte lät dig sjunga Rakels roll. Den är ju skriven för dig. För din röst.” Han gjorde en paus och tittade på henne. Uppifrån och ned. ”Och för ditt utseende”, la han till.

Äntligen släppte han pärmen. Men han släppte henne inte med blicken. Panikråttan hade svimmat av skräck. Hon kände hur den låg där, med de korta benen i vädret och styv svans. Örjan tog ett steg närmare. Lukten av after shave blev påträngande, nästan kväljande.

”Sjung som du aldrig har sjungit förut ikväll”, sa han lågt. ”Sjung för mig.”

Så sträckte han ut handen och snuddade vid hennes nakna arm. Och panikråttan drog sitt sista andetag och dog.

                                                              *****************    

Alice hade både skickat ett sms och skrivit på Facebook till Anna. Bett om förlåtelse. Inte fått något svar. Anna var helt klart sur.

Okey, Alice kunde förstå henne. De hade pluggat ihop hela hösten. Men ingen kunde påstå att de var nära vänner. De träffades aldrig utanför skoltid. Och Alice hade inte sagt någonting om Örjan. Inte berättat att deras rektor numera i stort sett bodde hemma hos dem. Inte sagt något om hur det kändes att se mamma och honom hålla hand i soffan på kvällarna. Inte nämnt den nya känslan av att någonting var fel. Att mamma var för angelägen. Att Örjan tänkte på något annat. Eller någon annan.

Alice suckade, la ifrån sig mobilen och plockade håglöst fram ”Bildens historia”. Hon borde tycka att här var kul och intressant. Men hon kunde bara inte koncentrera sig. 15 år hade hon levt utan att nästan någonting intressant hände i hennes liv. Nu hade hon på bara några dagar lyckats bli osams med mamma, kär i Simon och gjort sin enda nästan-kompis besviken. Fan vad det var krångligt att leva!

Kanske skulle det lösa sig alltihop. När hon berättade för Anna om Simon skulle hon förstå. Och då skulle de kunna bli vänner igen. På riktigt den här gången. Örjan kanske aldrig skulle flytta in. Visst, mamma skulle bli ledsen. Men det skulle gå över och sen skulle det bara vara hon och Alice och Bonnie igen.

Bilder av det svarta året fladdrade förbi. Vinflaskorna. Gråten. Den förvirrade känslan av att det ändå var hennes fel, hon som var skyldig. Och att hon inte räckte till, inte kunde erbjuda den tröst mamma behövde. Där ville hon aldrig någonsin hamna igen.

Hon tittade på mobilen. Kvart över elva. Hon borde sova. Eller åtminstone plugga. Plötsligt kände hon hur hungrig hon var. Nu när hon hade börjat tänka på mat var det ännu omöjligare att begripa vad det stod i boken. Hon behövde te och en macka.

Alice drog på sig en fleecetröja ovanpå nattlinnet, tog på tofflorna och gick ut ur rummet. Så tyst som möjligt gick hon nedför trappan och ut i köket. Gatlyktorna utanför gav tillräckligt med ljus, hon behövde inte tända några lampor. Hon tog fram två skivor bröd ur brödburken, la dem på en tallrik och öppnade kylskåpet.

”Hungrig?”

Alice blev så rädd att hon svängde runt och i farten rev ned tallriken med smörgåsarna från bänken. Den föll med en skräll i golvet och gick i tusen bitar.

”Vad du skräms! Är du inte riktigt klok!” fräste hon åt Örjan. Hjärtat bultade hysteriskt. Hon hade varit nära att kissa på sig. Hade det hänt hade hon aldrig förlåtit honom. Aldrig!

Bonnie kom tassande från hallen.

”Stanna där!” sa Alice snabbt.  Det var krossat porslin över halva köksgolvet.

 ”Stå still. Jag ska sopa upp det där”, sa Örjan.

Han gick ut i hallen och hon hörde att han plockade fram sopborste och skyffel ur städskåpet. Alice tog ett djupt andetag och försökte lugna ned sig. Örjan kom in i köket igen och började sopa. Till sist tömde han skyffeln i sophinken.

”Så där. Nu kan du bre ett par mackor. Gör ett par åt mig också är du snäll”.

”Ska jag? Du får väl göra dina mackor själv”.

Örjan stannade till. Sedan vände han sig mot henne och tog två kliv fram. Han hamnade nära. Alldeles för nära. Långsamt satte han en hand på var sida om henne och lutade sig mot bänken. En unken pust av tandkräm och sömn slog emot henne. Hon vred undan huvudet.

”Det säger du. Vet du, Alice, jag tycker att du ska tänka på vilken ton du använder mot mig framöver.” Han lyfte ena handen, fattade tag om hennes haka och vred hennes ansikte mot sig. ”Vi vill ju inte göra lilla mamma ledsen, eller hur?”

Så släppte han henne och tog ett steg tillbaka.

”Jag går och lägger mig”, sa han, vände och gick.

Kvar stod Alice och sopborsten. En gång till var det nära att hon kissat på sig.