Kapitel 6

Alice kände inte igen sig själv. Det kändes det som varenda nerv i hennes kropp var överaktiverad. Överhettad. Kvart i fem hade hon vaknat och det var helt omöjligt att somna om. I huvudet hade hon ett bildspel av Simon satt på evighetsrepeat. Hennes mentala kamera hade tagit 100 bilder i minuten av honom på caféet. Detaljbilder, kraftigt beskurna. Hans smala händer runt den stora tekoppen. Långa fingrar. Kortklippta naglar. Det kopparfärgade håret. Lent, hade hon tänkt. Som pälsen på en ekorre. De grågröna, klara ögonen. Och läpparna. Hon kände hur det sög till, långt ned i magen. En het, våt längtan. Hon hade aldrig varit ens i närheten av att känna så här förut.

De hade följts åt fram till Trädgårdsgatan där han skulle till vänster och hon rakt fram. Hon hade fått en kram till, lite längre den här gången. En kompiskram? Eller något mer? Alice visste inte och vågade inte ta några egna initiativ. Vågade inte hålla kvar fast det var det enda hon egentligen ville.

De gick åt varsitt håll. Men efter 50 meter vände de sig om samtidigt. Simon fortsatte gå fast baklänges och vinkade med båda händerna åt henne. Så vände han sig om igen, gick några steg och tog sedan ett skutt upp i luften och slog ihop klackarna. Sedan vacklade han till och låtsades gå rakt in i en lyktstolpe. Hon kunde inte låta bli att skratta åt honom även om han var fånig.

Nu låg hon i sängen och log. Kvart i fem på morgonen. Bildspelet började om. Hans läppar. Hon var säker på att han skulle smaka sött och varmt. Som en kopp te med extra mycket honung.

Kvart i sex gav hon upp och klev upp ur sängen. Hon kunde i alla fall inte sova. Det var kallt i rummet. Hon huttrade till men orkade inte ta på morgonrocken över det tunna linnet. Bonnie vaknade till i sin korg, slog några slag med svansen. Gäspade högljutt men brydde sig inte om att resa sig. Hon visste att det inte skulle bli någon promenad före frukost.

Alice gick ut i hallen och bort mot badrummet. Hon reagerade inte på att lampan därinne var tänd. Med huvudet fullt av Simon öppnade hon dörren. Framför spegeln stod Örjan. Han hade en kort handduk virad runt höfterna. I övrigt var han naken. Fast hon inte ville såg hon hans breda nakna rygg. Hans håriga bröst. Den mörka strängen av hår som löpte från magen ner under kanten på handduken. Hon höjde blicken och mötte hans i spegeln. Han sa ingenting. Log bara så att guldtanden glimmade. Och hon såg hur han blick gled från hennes ögon ned över hennes kropp.

********************

Nettan smällde till den skrällande väckarklockan och drog täcket över huvudet. Hon ville inte gå upp, ville inte, VILLE INTE. Första lektionen, måndag morgon: matte. Den som gjorde schemat måste vara en sjuk, jävla sadist.

Det knackade på dörren och mamma stack in huvudet.

”Nu måste ni gå upp tjejer. Jag sticker till jobbet nu. Jesper äter frukost, se till att han går iväg i tid. Och Nettan, somna inte om nu!”

”Tjata inte! Jag ska gå upp!”

”Du behöver inte skrika åt mig. Jag har bara sagt till en enda gång, det är inte att tjata!”.

”Ja, ja. Gå nu!”

Mamma stängde dörren med en smäll. Julia tittade upp under täcket i sin säng och såg lika grinig ut som Nettan kände sig.

”Fan, måste ni bråka jämnt! Jag sover faktiskt!”

Nettan orkade inte svara, orkade inte gräla, orkade inte ens känna sig sur längre. Utan att säga något gick hon upp och ut i badrummet, som fortfarande var varmt och dimmigt efter mammas morgondusch.

Hon satte sig på toaletten och kände efter. Kanske kunde hon skylla på att hon var sjuk och stanna hemma. Hon hade inte skolkat en enda dag sedan terminen började. Okey, hon hade kommit sent några gånger och kanske missat någon enstaka lektion. Men ändå. Hon hade varit äckligt duktig och skötsam. Samtidigt visste hon att det skulle vara ett misstag att stanna hemma just idag. Skulle det skvallras var det bättre att vara där. Hon drog ett djupt andetag, reste sig och spolade. Hon såg sig själv i spegeln ovanför handfatet. Hon såg suddig ut i det fortfarande immiga glaset. Utsuddad.

***************

Ingen dusch, ingen frukost, inget hejdå. Alice hade dragit på sig de kläder som låg närmast, lyssnat vid dörren för att vara säker på att inte behöva träffa någon och smitit ut. Hon hann inte mer än ett kvarter innan mobilen ringde. Det var ingen idé att inte svara. Mamma skulle ringa polis, ambulans, räddningstjänst och jourhavande medmänniska inom två sekunder om hon klickade bort samtalet.

”Var är du? Ska du inte äta frukost? Du kan inte gå till skolan utan mat i magen!” Mamma lät mer orolig än arg. Det var svårare att hantera. Utan förvarning fylldes ögonen med tårar och halsen snördes ihop. Fan också! Hon harklade sig och misslyckades totalt med att låta som om inget hänt.

”Jag är inte hungrig. Vi har prov i matte första lektionen, jag ska träffa Anna och plugga lite till…”. Totalt misslyckat. Hon var världens sämsta lögnare.

”Är du ledsen, Alice? Vad är det som har hänt?”

Alice fick upp en gammal näsduk ur fickan, höll bort luren och snöt sig. Nu. Nu skulle hon klara det här.

”Neej, det är ingenting. Det är så kallt ute, jag blev alldeles snorig. Jag äter frukost på skolan ihop med Anna. Önska mig lycka till med provet.” Det var en gammal besvärjelse som de hade börjat med någon gång på mellanstadiet. Om mamma kom ihåg att önska lycka till inför proven så gick det bra. Om hon glömde gick det dåligt. Fast det hände förstås aldrig.

”Lycka till”, sa mamma lydigt, lugnare på rösten. ”Vi får prata mer när du kommer hem.”

”Jadå. Vi ses”. Alice stoppade ned mobilen i fickan och önskade att hon hade fått med sig vantarna. Vad skulle hon göra nu? Det var säkert en timme kvar innan skolan öppnade.

Hon begrep inte själv vad det var som hade gjort henne så upprörd. Hon visste att Örjan var kvar i huset, hon hade hört dem när de gick och lade sig. Hört dörrar stängas och öppnas, hört toaletten brusa och kranarna spola. Hört dem prata i sovrummet.

Men hon hade förträngt det under natten, inte tänkt sig för. Inte varit på sin vakt. Det var sista gången det hände, lovade hon sig själv.

Hon rös till, både av kyla och av hopplöshet. Hur skulle det bli därhemma om Örjan flyttade in för gott? Om, förresten. Det verkade snarare handla om när. Alice ville inte tänka på det. Vad såg mamma hos honom egentligen? Visst, han såg väl bra ut. För sin ålder i alla fall. Ingen gubbmage. Var han trevlig? Ja, mot mamma kanske. Lyssnade när hon pratade. Hjälpte till med mat och disk. Köpte fortfarande blommor fast inte lika ofta. Pratade lagom mycket om sig själv – eller faktiskt nästan ingenting när Alice tänkte efter. Det var inte mycket han hade sagt om sitt liv så att Alice hörde det. Men de kanske pratade om sånt när inte hon var med. På kvällarna. I sovrummet.

Alice sparkade till en tom colaburk som låg på trottoaren framför henne. Den rullade skramlande iväg innan den stannade mot en stentrappa. Alice lyfte blicken och insåg att hon stod framför Veras. Det enda café i stan som öppnade redan sju på morgonen för att servera frukost och sälja färskt morgonbröd. Utan att tänka öppnade hon dörren och klev in i den doftande värmen.

Hon som ägde caféet stod bakom disken och plockade nygräddade bullar från en plåt. Hette hon Vera? Alice visste inte.

”God morgon!” sa hon vänligt. ”Rysligt kallt idag, eller hur? Vad kan jag hjälp dig med? Vi har alldeles färska frukostbröd med en god rökt skinka. Fast du kanske är vegetarian, det är så många unga flickor som är det nuförtiden.”

”Tack, jag vill gärna ha en med skinka. Och en stor kopp te, tack.”

”Gå och sätt dig du, så kommer jag med te och smörgås. Vill du ha mjölk i teet? Honung?”

”Båda delarna, tack.”

Alice gick och satte sig vid ett av borden vid fönstret.  Hon tog av sig jackan och hängde den över stolsryggen bredvid. Hon var helt ensam i lokalen. Vera kom med hennes macka och rykande hett te i en stor blommig kopp. Alice värmde tacksamt fingrarna mot koppen och kände hur det sög till i magen av hunger. Brödet var fortfarande ljummet och smöret hade börjat smälta.

Alice skvatt till när det plötsligt knackade på rutan intill henne. Det var knappt hon kände igen Simon. Han hade en enorm rastarandig mössa neddragen ned till ögonen och en illgrön halsduk snurrad flera varv runt halsen. Han log mot henne och pekade mot dörren.

Alice fick panik. Hur såg hon ut egentligen? Hon hade inte duschat, inte ens borstat håret. Hon fick snabbt upp en hårsnodd och fickan och drog ihop lockarna till en knut mitt på huvudet som hon hoppades såg nonchalant ut. Hon drog i halsringningen på tröjan och försökte sniffa – nej, ingen svettlukt. Fast lite unket. När hon tittade upp stod han redan framför henne och log. Med skrattgropar och allt! Alice kände hur hon blev mjuk i knäna fast hon satt ned.

”Jag tyckte väl det var du! Äter du ofta frukost här?” sa Simon och började vira av sig halsduken. Han tog av jackan också men lät mössan sitta på. Den såg absurt stor ut ovanför hans smala ansikte. ”Jag har redan ätit frukost, men en kanelbulle går väl alltid ner. Vill du ha en?”

Utan att vänta på svar gick han bort till disken och charmade till sig tre bullar till priset av två. Bara så där. Alice sjönk ned i stolen och tillät sig att bara känna. Inte tänka en endaste tanke.

*****************

Veronica kände på en gång när hon klev in i klassrummet att någonting hade hänt. En känsla av upphetsning. Lukten av adrenalin. Blickarna. Minerna. Illviljan. Ett panikartat ögonblick trodde hon att det handlade om henne. Hon drog ihop axlarna, sänkte huvudet och lät håret svepa fram. Vad var det? Vad hade hänt? Vad hade hon gjort? Var den över nu – hennes tid som osynlig? För det var så det hade känts. Äntligen, efter år av övning hade hon lyckats bli osynlig. Lyckats smälta in så bra att ingen längre la märke till henne.

Men inte heller nu tittade någon åt hennes håll. Ingen verkade notera att hon hade kommit in i rummet.

Lättnaden gjorde henne nästan yr. Hon försökte så omärkligt som möjligt ta sig fram till sin plats, sätta sig ned och andas. Andas. Stryka panikråttan medhårs och få den att lugna ned sig.

Hon blev nästan chockad när Aila vände sig mot henne och sa: ”har du hört vad som har hänt?”.

”Nej?”

”Sofie såg Nettan på stan i fredags kväll. Tillsammans med Johannes!”. Aila flinade och vände sig bort från Veronica igen. Som tur var. Hon hade ingen aning om vad hon förväntades svara.

*****************

Hon borde ha stannat i sängen. Eller vända om, här och nu. Gå hem, gå bort, gå vart fan som helst. Men Nettan visste att det redan var för sent. När hon klev in genom dörren blev det knäpptyst i rummet och alla vände sig om och stirrade på henne. Hon borde ha varit beredd. Hon trodde till och med att hon var beredd. Men det var hon inte.

Hon kände hur hjärtat bultade i bröstet på henne. Det kunde hon inte göra något åt. Men hon kunde låta bli att visa det. Rak i ryggen gick hon fram till sin vanliga plats, nickade åt de andra runt bordet. Hon drog av sig jackan och slängde den på en stol i hörnet. Sedan satte hon sig ned och väntade. De andra vände ryggen mot henne igen och ljudnivån steg. När Sofie och Emma exploderade i ett skrattanfall visste hon vem som hade sett dem. Hon visste också att hon själv hade tappat masken en halv sekund. Och att alla i klassen hade sett det.

*******************

Alice hade aldrig ätit en godare frukost. Och aldrig hade det tagit så lång tid att gå från Veras till skolan. När den jättelika skolklockan blev synlig insåg hon att de hade sex minuter på sig att gå upp för backen, plocka rätt böcker ur skåpen och ta sig till klassrummet. Sex minuter!

”Vi måste springa”, sa Simon och tog tag i hennes hand. Hand i hand sprang de upp för backen. Hand i hand in genom entrén. Hand i hand genom den nästan tomma korridoren. Inte förrän de var framme vid skåpen släppte Simon henne. Men känslan av hans långa fingrar runt hennes korta trubbiga satt kvar. Hans varma handflata mot hennes kalla.

Alice var så darrig att hon knappt fick in nyckeln i hålet. Svettig, andfådd och röd i ansiktet plockade hon fram matteboken, pennfodralet och det rutiga kollegieblocket. Tacksam för att hon hade ett mittenskåp så att skåpdörren skymde henne. Hon försökte fläkta sitt hettande ansikte med blocket samtidigt som hon fick fram miniräknaren. Hon pressade ned alltihop i ryggan.

”Satan, vad varmt det är!” sa Simon och slet av sig jackan, halsduken och den randiga mössan och pulade in allihop i skåpet.

”Skojar du?” svarade Alice och drog av sig sina ytterkläder. Det blev proppfullt i skåpet, det var knappt hon fick igen luckan. När hon vände sig om stod Simon alldeles intill.

”Vi har bråttom”, sa han. Men han rörde sig inte.

”Ja”, sa hon. Och stod kvar. Sen sträckte hon sig upp och kysste honom. Och kysste honom. Och kysste honom. Och han smakade precis som hon trodde. Som en stor kopp varmt te med mycket honung.

*****************

”Men vad är det med er idag?”.

Johannes vände sig om och blängde mot klassen. Det här var en av hans favoritklasser. De var kanske inga mattesnillen, men de brukade åtminstone försöka. Och de brukade vara någorlunda tysta. Idag hade det uppenbarligen hänt något. Han var inte äldre än att han kom ihåg hur det var. Oron och upphetsningen var så påtaglig att han nästan kunde ta på den. 

”Okey, vad är det som har hänt? Är det någon som kan berätta det för mig?”, försökte Johannes.

Allt han fick tillbaka var fler blickar. Flin som var svåra att tolka som annat än menande. En föraktfull blick från Sofie. Fnissningar från Aila och Emma.

När dörren öppnades vändes allas blickar åt det hållet.  In klev Simon med Alice i släptåg. Fem minuter för sent.

”Och vad är det med er två då? Ni brukar väl aldrig komma för sent?” fortsatte Johannes irriterat och försökte än en gång få klassens uppmärksamhet.

”Förlåt”, mumlade Alice. Hon visste att hon fortfarande var röd i ansiktet. Och hon visste att alla, ALLA, undrade. Alice och Simon? Otänkbart!

Stämningen i klassrummet blev ännu konstigare. Johannes stod kvar framme vid tavlan och bara tittade på dem. Alice kände hur Anna buffade till henne på armen och sköt fram sitt block. ”VAD??” stod det med stora bokstäver tvärs över sidan.

Alice låtsades upptagen med att plocka upp bok, block och miniräknare ur ryggan. Vad skulle hon svara? ”Jag är kär!” Eller: ”jag har en pojkvän!” Hade hon det? ”Jag har blivit kysst för första gången!” Det var i alla fall sant. Men knappast något man skriver på ett block som vem som helst kan få syn på. Till slut tog hon pennan och skrev: ”Ingenting”. Hon sköt tillbaka blocket mot Anna och märkte direkt att hon blev sur. ”Berättar sen”, skrev hon snabbt på sitt eget block.

Men hon ville inte berätta. Inte om Örjan. Och inte om Simon. Hon ville ha honom kvar inombords. För sig själv. Det var så nytt. Så skört. Som de där fågeläggen som hon och pappa hade hittat under en buske i trädgården när hon var liten, fem-sex år kanske. Ett bo byggt av grässtrån och tunna grenar, tapetserat med mjuka dun och tussar av hundhår. Mitt i boet låg fyra ljusblå ägg. Så små och med skal så tunna att de nästan var genomskinliga. Hon ville känna på äggen, hålla i dem. Men pappa hade förklarat att de var så sköra att man inte fick röra vid dem. Då skulle de gå sönder.

”Okey, jag ger upp”, sa Johannes och lade ifrån sig whiteboardpennan på katedern med en smäll som fick Alice att rycka till. ”Ni får jobba självständigt idag. Till på fredag ska ni vara klara med kapitel fem. Ni kan sätta er var ni vill och jobba.”

Ljudnivån steg i rummet när alla samtidigt började prata, resa sig upp, plocka ihop sina grejor.

”Vart ska vi gå?” sa Anna. ”Cafeterian?”.

Alice kunde inte låta bli att kasta en blick bort mot Simon. Han stod och snackade med Mårten längst ned i klassrummet. Kanske kände han hennes blick för han vred på huvudet åt hennes håll och log. Vad pratade de om? Berättade han om henne? Eller var det inte tillräckligt viktigt? Hon såg hur han boxade till Mårten på axeln innan han vände sig om. Vände sig och gick rakt genom klassrummet. Rakt fram till henne.

”Ska vi plugga ihop?”

Alice nickade. Det var allt hon behövde göra. Nicka och följa med.