Kapitel 8

Det var nästan som Idol. Anton hade knuffat in pianot i ett av grupprummen. De som ville ha en soloroll i musikalen fick komma in en och en och sjunga ett valfritt stycke.

Veronica var inte nervös. Hon hade redan gått igenom sitt elddop. Hon hade låst upp låset, öppnat dörren och lämnat tryggheten på toaletten bakom sig. Hon hade gått kyrkgången fram. Utan att huka sig. Utan något hår att gömma sig bakom. I en nästan genomskinlig blus. Med hans ögon i ryggen.

Det var inte så farligt som hon hade trott. Visst, de hade stirrat. Men inte varit direkt elaka. Hanna hade till och med sagt att hon var fin. Det var bara Sofie som såg sur ut och låtsades inget se och inget höra.

De hade haft gemensam uppsjungning innan det var dags att vänta på sin tur. Kören hade splittrats i mindre grupper. De som inte ville sjunga solo samlades i en grupp. Andreas och Jonas väntade tillsammans som vanligt. Sofie hade sitt lilla hov omkring sig och fick precis så mycket peppning och stöttning som hon ville ha.

Veronica kände efter. Inga skakande knän. Ingen ångestsvett. Ingen panikråtta.  Hon koncentrerade sig på att andas och slappna av. Vände ryggen åt de andra och gjorde grimaser för att få käkarna mjuka och avspända. ”Det är inte jag”, tänkte hon. ”Det är någon annan som snart ska sjunga. Någon som kan sjunga. Någon som är bra. Någon som bara har lånat mitt namn en stund. Någon som till och med är snygg.”

Anton tittade upp när hon klev in i rummet.

”Hej Veronica! Vad fin du är idag! Och vad roligt att du är här. Jag har väntat på att du skulle våga. Du vet att du har en av de finaste rösterna i kören heller hur?”

Den gamla Veronica skulle ha rodnat och stammat och dött. Men den nya Veronica, den andra Veronica, kände visserligen hur kinderna blev röda men vägrade att slå ned blicken. Vägrade stamma. Vägrade dö. Hon sa bara:

”Jag vill sjunga Rakels roll”.

”Det är klart du vill. Den är ju skriven till dig! Säg till när du är klar.”

Och så sjöng hon. Som hon aldrig hade sjungit förut. Precis som han hade sagt åt henne. Och den nya Veronica var en så dålig människa att hon njöt av att se Sofies min när Anton berättade vem som skulle spela Rakel.

******************

Det första inlägget på Facebook kom klockan 23.05. Prick.

”du tror att du är så jävla snygg men du är bara en äcklig hora som knullar vem som helst för ett bra betyg va”

Från nå­­­­­­gon som kallade sig Nobody. Så fantasifullt! Nettan klickade på namnet men hamnade bara på en anonym fb-sida utan bilder. Jävla fegis! Jävla, förbannade, skitfega, rövhål! Utan att tänka skrev hon ”Och?” och klickade på skicka.

Nettan låg med datorn under täcket för att inte väcka Julia som redan sov. Hon försökte tänka efter. Men det gick inte. Det gick inte att andas heller. Hon slet bort täcket och drog in luft. Kände hur ilskan sprängde i kroppen. Hon fick ont i skallen, på en särskilt punkt i nacken där hon alltid fick ont när hon blev förbannad. Som om någon stod bakom henne och petade med ett hårt pekfinger och vassa naglar.

Det var så orättvist. Hon hade inte gjort sig förtjänt av det här. Okey hon hade kanske inte varit direkt trevlig. Men hon hade inte varit otrevlig heller, bara skitit i de andra och skött sig själv. Varför kunde inte de göra likadant? Fast hon visste ju att det inte funkade så. Visste att man inte fick vara annorlunda. Att man måste simma med stimmet. Hon hade varit en makrill i ett sillstim och dessutom simmat åt fel håll.

Hon kunde inte vara still. Hon tog med sig datorn och gick ut i det mörka vardagsrummet. Sjönk ned i den slitna soffan. Vad fan skulle hon göra nu? Hon ställde upp laptopen igen och öppnade sidan. Hon hade ingen på den nya skolan som vän på facebook. Hon kollade upp sina egna inställningar och ändrade så att bara vänner skulle kunna se vad som hände på hennes sida. Hon var inte fb-vän med Marcus, han var helt borta när det gällde sociala medier. Men visst. Några av hennes fb-vänner var kompisar in real life med Marcus. Så klart att ryktet skulle sprida sig.

Hon ångrade redan sitt kaxiga ”och?”. Hon borde förstås bara ha anmält inlägget till Facebook och struntat i alltihop. Eller stängt ned sin fb-sida på en gång.

Ett nytt inlägg fladdrade till på skärmen.

”din stöddiga slyna vad tror du skulle hända om vi visade den här bilden för rektorn”

Bilden var mörk och kornig. Ändå gick det se att det var hon och Johannes. Arm i arm. Med ansiktena vända mot varandra. Sekunderna före en kyss. Såg det ut som.

Helvete! Det här var värre än hon trodde. Klart att Sofie hade tagit en bild också, det borde hon ha fattat. Hur lång tid skulle det ta innan varenda människa hade sett bilden? Eller hade de redan gjort det?

Mobilen pinglade. Handen darrade till när hon plockade upp den från bordet.

”Tänker på dig! xxxx”. Och Nettan kunde inte hjälpa att det trots allt pirrade till i henne.

****************

Örjan flyttade in. Och plötsligt tog han all plats i huset. Hans stora kängor trängde ut Alices på skohyllan. Hans musik ockuperade cd-spelaren. Hans tidningar låg i prydliga högar på soffbordet. Den vanliga filmjölken byttes ut mot A-fil för att Örjan tyckte om det. Men salamin rensades bort eftersom Örjan inte tyckte om vitlök. Mamma anpassade sig. Med bakåtstrukna öron och låg svansföring lät hon Örjan bestämma. Vad de skulle äta. När de skulle äta. Vilka TV-program som var bra och vilka som var dåliga. När de skulle gå och lägga sig och när det var dags att gå upp på morgonen. Långa, lata lördagsförmiddagar i pyjamas och morgonrock ersattes av ordentlig frukost klockan åtta. Påklädda.

Och vart Alice än gick i huset så var han där. Satt i fåtöljen när hon hade tänkt titta på tv. Satt vid köksbordet när hon ville göra en kopp te. Ockuperade badrummet när hon behövde duscha. Han sa inte mycket och nästan ingenting annat än artiga fraser till henne. Men han tittade på henne. Ibland rakt på. Ibland sneglade han bara. Men hon tyckte hon kände hans ögon hela tiden.

Alice flydde. Hon tog sin tandborste och flyttade den till gästtoaletten på bottenvåningen. Tog sin dator och förskansade sig på sitt rum. Letade fram en nyckel och började låsa dörren.

Mamma försökte medla. Släta över. Fylla tystnaden med prat, prat, prat. Kom på kvällarna och knackade. Satt på sängkanten och vill prata ännu mer. Och Alice hade så många ord hon inte kunde säga.

”Hur har du haft det idag?”

”Bra.” I skolan är det helt okey men här hemma är det för jävligt

”Hur gick det med engelskaprovet?”.

”Bra.” Bryr du dig egentligen om det nuförtiden?

”Hur många poäng fick du?”

”98. 100 var max, men det fick ingen.” Jag borde ha haft alla rätt. Det har jag alltid haft förut. På den tiden när du brydde dig.

”Då var du bäst då? Bravo! Du är så duktig!”

”100 hade varit bättre.” Faan så mycket bättre. Fattar du inte det?

”Ja, det är klart. Men bäst är ändå bäst.” Tycker du? Tycker du verkligen det?

”Alice jag skulle vilja be dig om en sak. Kan du inte tänka lite på ditt språk här hemma?”

”Vaddå?” Får jag inte prata som jag vill?

”Du vet det här med svordomar. För dig och mig är det bara ord. Men för Örjan och de flesta andra i Pingstkyrkan är det mycket mer än så.”

”Tycker du att jag svär mycket?” Fan i helvetes jävla skitkärring. Vad fan är det du säger?

”Neej, det gör du inte. Men det händer. Och jag vet att Örjan tar illa vid sig. Du kan väl försöka låta bli?” Nej! Nejnejnejnejnejnejnejnejnejnej

”Varför har du börjat låsa dörren, Alice?”

”Jag vill vara ifred bara.” Jag måste ha en fristad. Ett enda ställe som inte är ockuperat av Örjan.

”Du behöver väl inte låsa för att få vara ifred. Vi går inte in i ditt rum utan att knacka, det vet du väl?”

”Nej. Inte du.” Tänk om han gör det? Tänk om han kommer in här när jag inte har kläder på mig? Eller när Simon är här?

”Har Örjan kommit in utan att knacka?”.

”Nej.” Men jag litar inte på honom! Jag litar inte på honom!!!

”Dåså.” Mamma!!

Alice hade inte sagt ett ljud om kvällen i köket. Örjan hade inte heller sagt något. Inte bett om ursäkt. Låtsades bara som om ingenting hade hänt. Och ingenting hade ju hänt. Ingenting som gick att förklara för mamma.

Men Alice visste att Örjan hade vunnit. Hon hade backat. Låtit sig skrämmas. För mammas skull. För en mamma som hon knappt kände igen längre. Som valde Örjan framför henne. Hon hade försökt undvika den tanken, ville inte tänka så. Inte känna så. Men det gick inte.

Alice plockade upp mobilen från sängbordet, klickade fram meddelande och pappas nummer.

”Får jag fira jul hos er i Uppsala?”

Svaret kom efter bara ett par sekunder. Han var vaken alltså.

”Självklart! Vad glad jag blir! Hur blir det med mamma då?”

”Hon har ju Örjan.”