Kapitel 9

Veronica kände sig berusad. Inte full. Men uppfylld. Ordet ”lycksalighet” for genom huvudet på henne. Kanske var det så här lycksaligheten som beskrevs i Bibeln kändes. Kanske var det sång och teater som var Guds plan för henne. Hon böjde huvudet bakåt och tittade upp mot det stora krucifixet som hängde ned från taket. ”Tack” tänkte hon. ”Tack!”.

Det var bara 14 dagar kvar till premiär. Nu sjöng de inte så mycket, övade mest på repliker och uttryck. Tragglade och nötte. De andra stönade när Anton krävde att de skulle ta om samma scen igen och igen. Men inte Veronica. Fick hon välja skulle hon inte göra något annat än stå där på scenen och säga sina repliker. Igen. Och igen.

Hon blev någon annan. Någon som aldrig skulle rodna och stamma. Hon behövde inte ens tänka ut vad hon skulle säga. Det hade ju Anton redan gjort åt henne. Medan de andra blev nervösare och nervösare blev hon bara lugnare och lugnare.

Den här kvällen var repetitionerna helt kaotiska. Sofie var fortfarande sur för att hon fick nöja sig med Leas roll. Hon snäste åt Andreas, som spelade Jakob. Påpekade alla fel han gjorde. Hånlog bakom hans rygg. Och Andreas blev stressad. Glömde sina repliker. Trasslade in sig i mikrofonsladden. Till slut fick Anton nog.

”Nu får du ge dig, Sofie” röt han. ”Gå och sätt dig en stund och ge Andreas lite andrum”.

”Det är väl inte mitt fel att han aldrig kan lära sig nåt. Hur trög får man vara? Vad har han – fem repliker i den här scenen? Hur svårt kan det va?” Sofie var högröd i ansiktet och det syntes att hon var nära att börja gråta.

”Du gör det inte lättare för honom precis. Vi måste göra det här tillsammans om det ska funka. Det förstår ni väl?” Veronica hörde hur Anton ansträngde sig för att låta lugn och sansad. Det gick inget vidare.

”Jag kanske kan hjälpa till.” Örjan hade som vanligt suttit och lyssnat på repetitionerna. Nu reste han sig upp och gick fram mot scenen.

Anton drog ett andetag som var så djupt att det syntes.

”Ursäkta, Örjan”, sa han ”men jag tror det är bättre att jag…”

Utan att bry sig sträckte Örjan ut en hand mot Sofie.

”Kom här”, sa han och vinkade henne till sig. Till Veronicas förvåning lydde hon utan att protestera. Tillsammans gick de längre ned i kyrkan. Bortom ljusen från scenen.

Anton drämde till tangenterna på pianot med knuten hand och fick alla på scenen att rycka till.

”Jaha, då kör vi igen. Scen fem. Andreas, du kommer in från höger.”

Veronica försökte spana genom dunklet. Hon såg bara Örjan och Sofie som två mörkare skuggor. Nära varandra. Tätt ihop. Vad var det som hände? Vad sa han till henne? Samma saker som han hade sagt till Veronica hela hösten? Du är bra. Du kan det här. Du var lysande ikväll. Du har en röst som ingen annan. Rörde han vid henne? La en hand på hennes axel. Snuddade vid hennes arm.

”Hallå? Veronica? Det är din tur nu!”

Hon sa de repliker hon skulle säga. Och Sofie kom tillbaka upp på scenen. Med glitter i ögonen. Men inga tårar. Hon bad Andreas och Anton om ursäkt. Ingen ursäkt till Veronica. Och för första gången önskade hon att hon hade fått spela Leas roll istället. Fått vara den beräknande. Falska. Elaka.

Anton fick dem att tröska igenom scenen två gånger till innan han var nöjd.

”Okey, nu ger vi oss för idag. Kom ihåg den extra repetitionen på söndag eftermiddag. Räkna med att vi håller på fram till kvällen. Åtminstone. Jag har beställt te och smörgås åt oss alla. Vi håller på tills jag känner att vi är klara. Det är sista övningen före premiären, som ni vet. Släcker du scenljuset, Veronica?” 

Hon släckte och gick efter de andra genom den dunkla kyrkan mot det upplysta kapprummet. Anton plockade ihop sina noter vid pianot. Från andra hållet kom Örjan emot henne. Han stannade till framför henne.  Hon visste inte vart hon skulle titta. Vad hon skulle säga. Eller göra. En lång stund stod han bara stilla framför henne och log. Sen böjde han sig fram så nära att hon kände hans heta andedräkt mot kinden.

”Du är i alla fall bäst” viskade han.

*****************

Alice trodde att hon visste hur det känns att vara kär. Hon hade varit det förut. Barnsligt kär i Jonas på mellanstadiet. Pussar bakom Lejonklippan och sanning eller konka på klassfesterna. Lika barnsligt och hopplöst förälskad på avstånd i Erik, när hon var en tanig sjua och han skolans snyggaste nia. Men det hade verkligen inte känts så här. Hon var inte förberedd på att kärleken skulle göra henne så kåt.

Det var som en glupande, omättlig hunger. Hon kunde aldrig få nog av Simon. Av hans kyssar. Av hans händer. Hon tänkte på honom hela tiden. Kände hans närhet som ett elektriskt fält som fick luften att spraka omkring dem. Hennes kropp var tung och loj och kändes dubbelt så stor som vanligt. Det var som att hon rent fysiskt växte i hans sällskap. Hon som alltid hade varit liten och mager kände sig lång och ståtlig när han såg på henne. Och hon ville ha honom. Hela tiden. I taxin, i trappen, i hissen, i hallen…nu visste hon hur det kändes.

De låg på sängen i hennes rum. Hon hade varit med hem till Simon några gånger. Men det här var första gången han var med hem till henne. Hon hade blivit tvungen att berätta om skilsmässan och om Örjan. Men hon hade sagt så lite som möjligt om sina egna känslor och inte att ljud om händelsen i köket.

Mamma hade hälsat på Simon med överdriven entusiasm och mer eller mindre tvingat dem att äta smörgås och dricka te. Örjan hade nöjt sig med att hälsa och sedan placerat sig framför tv:n. Ändå kunde Alice känna hans mörka blick i ryggen när hon satt vid matbordet. Hon hade kastat i sig sin macka och irriterat väntat på att Simon skulle bli klar med sin. Hon ville inte dela honom med mamma. Och definitivt inte med Örjan. Hon ville ha honom för sig själv. Precis här. I sängen.

Simon låg på rygg och tittade på förstoringarna av Alices bilder som hängde på väggen.

”Du är skitduktig, Alice! Du måste ha en utställning!”

Han reste sig upp och gick runt i rummet. Stannade länge framför varje bild och tittade noga på den.

”Jag har kommit på vad det är som gör dem så bra”, sa han långsamt. ”De får mig att känna någonting”.

Han gick tillbaka till sängen och lade sig bredvid henne igen.

”Den där”, sa han och pekade på en bild på Bonnie i full fart över en maskrosäng. En svartvit hund mot gula blommor och klarblå himmel. Med pinne i munnen och glada tassar. ”Den gör mig lycklig.”

”Och den där gör mig ledsen. Eller sorgsen i alla fall”

Han pekade på en bild som Alice hade tagit på Anna en regnig dag i oktober. Anna hade stått vid fönstret i ett av klassrummen på nedre planet och tittat ut på regnet. Alice hade stått på skolgården och av slump haft kameran med sig. På bilden gick det inte att avgöra om det var regn eller tårar som rann över Annas kinder.

”Och den där”, sa han och pekade mot ett nästan nytt självporträtt som hängde över sängen, ”den gör mig kär.” Han vände sig mot henne, lirkade undan hennes hår och satte munnen mot hennes öra. ”Och kåt. Och helt galen i dig”, viskade han.