Novell: Draken som dog för kärlekens skull

Vad hade jag gjort? Det här var verkligen inte meningen! Men hur skulle jag kunna veta att drakar inte tål ost?

I Prinsskolan fick jag lära mig allt möjligt trams. Jag vet allt om hur man uppträder höviskt, jag kan sjunga serenader nedanför balkonger, hantera borttappade glasskor, kyssa loss äppelbitar ur halsar (ja, det är precis så snuskigt som det låter och rekommenderas inte) och placera en ärta under tiotals madrasser så att den garanterat känns. Jag kan till och med slå ihjäl drakar med svärd om jag skulle vilja. Men det vill jag inte. Jag har ingenting emot drakar. Och hade jag vetat att de är allergiska mot ost skulle jag inte sitta i den här knipan. 

Jag var bara ute för att få lite lugn och ro och en hyfsad promenad. Jag hade vandrat längre än vanligt och hittat en fantastiskt vacker plats med en varm bergvägg i ryggen och en blommande ängssluttning ned mot en glittrande sjö framför mig. Perfekt för en picknick!

Jag hade just slagit mig ned för att äta min matsäck. Tagit fram brödet och osten – en verkligt smakrik gruyére, källarlagrad i tre år, salt och mustig – när en mörk stämma avbröt mig.

”Du råkar inte ha så mycket av det där brödet att du kan dela med dig?” mullrade den.

Ja, ja, jag erkänner att blev lite rädd först. Inte ens en välboren prins som jag träffar på drakar varenda dag. Faktum är att det här var den första vilda och fria drake jag har stött på. Prinsskolans tama och matta kreatur går inte att jämföra med den magnifika varelse som smugit upp bakom ryggen på mig. Den var inte så jättestor, åtta-tio meter kanske från nos till svansspets. Dess täta fjäll skimrade i en underbar smaragdgrön nyans som stod sig väl mot de klargula ögonen. Jag tror att den försökte le mot mig, men resultatet blev inte helt lyckat. Många och vassa tänder har de, drakarna.

Men uppfostran är uppfostran och i mitt fall sitter gästfrihetsprincipen djupare rotad än påbudet att döda alla drakar som råkar komma i ens väg.

”Bröd är till för att delas” svarade jag följaktligen och bugade artigt mot draken.

I samma stund förstod jag hur den hade lyckats smyga sig på mig utan att jag märkte det. Intill bergväggen fanns ett stort och tätt buskage och nu när draken kravlat sig fram blev det tydligt att det bakom buskaget fanns en öppning i berget, en grotta lagom stor för en lagom stor drake.

”Nå” sa draken ” blir det något bröd? Är det surdeg förresten? Jag kan rosta brödet åt dig om du vill.” Och så pustade den fram en liten låga för att visa vilken fin brödrost den var.

”Tack, tack” sa jag och backade några steg. ”Det blir nog bra ändå. Självklart är det surdeg, bakat av Simlångsdalens bästa hovbagare.”

”Jag tyckte väl att du såg ut att vara en sådan som bara nöjer dig med det bästa”, sa draken belåtet.

Det var då jag begick mitt misstag. Gott bröd i all ära, men inget bröd är så gott att det inte blir godare med en superb ost. Så utan att fråga bröt jag loss en hyggligt stor bit bröd, tog fram min kniv, vek undan duken som osten var svept i och skar loss en rejäl skiva. När jag vände mig mot draken hade den slutit ögonen och öppnat sitt jättelika gap, som ett barn som blivit lovat en godisbit om det bara blundar. Jag tog brödet och osten och kastade för säkerhets skull in dem i gapet. Precis som en hund svalde draken hela biten utan att tugga.

Jag trodde först att den satte i halsen. Den började ryka och ge märkliga ljud ifrån sig.

”Ost”, kraxade den. ”Du har gett mig ost!”

Sedan kunde den inte säga mer. Det var uppenbart att draken inte fick luft. Den kastade sig på rygg och klöste med långa klor mot sin hals. Den grönskimrande huden blev gråblek, svart rök bolmade ur gapet och en stank av bränd ost spred sig över nejden.

Och sedan dog den.

Och där stod jag, Prinsen av Simlångsdalen, med en död drake vid fötterna. Ni fattar väl hur det såg ut? Och mycket riktigt. Jag hann inte ens fundera på hur jag skulle ta mig ur den här knipan innan jag hörde hästar och vapenskramel och så dök de första upp bakom vägkröken. De tvärstannade när de fick syn på draken. Hästarna blev förstås skräckslagna och ryttarna hade fullt sjå att få lugn på sina djur. I samma stund kom de som gått till fots ikapp och innan jag hann säga flasklock – varför jag nu skulle säga just det – hade de gripit tag i mig, lyft upp mig och hurrande och skrattande börjat bära mig mot Heimlish, den lilla stad som är huvudstad i furstedömet Köningsberg och närmaste granne till Simlångsdalen.

Rykten färdas snabbar än lössläppt eld i små länder och när vi kom fram till murarna runt Heimlish var portarna redan uppslagna och den röda mattan utrullad fram till torget framför stadens kungapalats. Hela stans befolkning såg ut att ha samlats. Den skränande skocken bar mig ända fram till palatsets trappa där de ställde ned mig framför tre högryggade förgyllda stolar. Där satt kungen och drottningen och prinsessan av Köningsberg. Jag hade förstås träffat dem förut men det var en tid sedan. Under de tre år jag har gått på prinsskolan i Unterton hade jag bara varit hemma några få dagar varje termin och då hade jag undvikit stora sociala tillställningar. Sist jag såg prinsessan av Köningsberg hade hon tandställning och flätor och rodnade så fort någon tittade på henne. Nu var det en skönhet som satt i stolen framför mig.

Jag försökte svälja ned klumpen i halsen. Jag visste ju vad som väntade. En prins som slår ihjäl en drake får per automatik prinsessen och halva kungariket.

Två härolder blåste i sina horn och när kungen reste sig blev det äntligen tyst på torget.

”Prins av Simlångsdalen. Ni har befriat vår stad och vårt land från en av dessa vederstyggliga drakar, som plågat oss och skrämt vårt folk så mycket att de inte har vågat lämna stadens skyddande murar för att odla de åkrar som försörjer oss. Nu kan vi äntligen bruka vår jord igen och mätta våra barn. Som belöning för din stora bragd skänker jag dig härmed min förstfödda dotter, Theresia av Köningsberg, och(där stockade sig rösten lite och han såg tveksam ut. Men regler är regler!) halva mitt konungarike. Ikväll bjuder jag hela staden på kalas! Kom får jag sluta dig i min famn, käre måg.”

Jublet som bröt ut var öronbedövande. Kungen gav mig en hastig kram och dunkade mig sedan i ryggen och efter honom kom en ändlös radda med hovherrar och hovdamer som alla bockade och neg och gratulerade och dunkade mig ännu mer i ryggen. Champagnekorkar for i luften, mat och öl till folket trollades fram någonstans ifrån och en fest bröt ut som pågick långt frampå småtimmarna.

Jag var inte helt nykter när jag äntligen tilläts dra mig tillbaka till det rum som hade ställts i ordning åt mig. Vimmelkantig slog jag med ned i sängkanten och började klä av mig. Jag hade bara stumpor och kalsonger kvar när en svag knackning hördes och innan jag hann reagera slank en kvinna in i rummet och stängde dörren hastigt bakom sig. Prinsessan Theresia!

Förvirrad ryckte jag åt mig täcket och försökt skyla mig.

”Bekymrad dig inte om mig” sa prinsessan. ”Jag har sex yngre bröder. Jag har sett nakna pojkar förut.”

”Jag är inte naken” protesterade jag. ”Inte helt i alla fall. Och jag är ingen pojke heller!”

Prinsessan ryckte bara på axlarna, drog fram en stol från väggen och satte sig mitt emot mig. För första gången den här galna kvällen fick jag tid att titta närmare på henne. Och då insåg jag att hon var arg. Alldeles rasande faktiskt.

”Vad skulle du slå ihjäl den där draken för? Han hade faktiskt inte gjort något ont. Pappa ska alltid överdriva. Sanningen är att våra bönder är för lata för att orka odla och att landet klarar sig alldeles utmärkt på de inkomster vi får från solelen. Vi förser tolv länder med all el de behöver, visste du det?”

”Jag slog inte ihjäl draken. Jag råkade, helt av misstag, ge den lite ost. Det är ingen som har talat om för mig att drakar inte tål ost!”

”Nej, det är klart de inte har! Om det blev känt skulle ju vilken bondlurk som helst kunna ta död på en drake och få både prinsessor och halva kungariken. Hur skulle det då gå med vårt berömda blåa blod?”

Jag tittade lite närmare på henne. Det lät som om hon var ironisk. Och det lät inte som att hon inte direkt var förtjust vid tanken på att gifta sig med mig, så blåblodig jag är.

”Du kanske hade tänkt gifta dig med någon annan?” sa jag försiktigt.

”Mmmm. Och du då?”

”Jo, jag hade väl det” svarade jag. ”Eller gifta mig och gifta mig, det hade väl inte gått. Men leva mitt liv tillsammans med någon annan i alla fall. Väldigt långt från Simlångsdalen.”

Hon såg skarpt på mig.

”Vad heter…han?”

Jag tvekade bara en sekund. Sedan svarade jag:

”Tom. Vår hovskräddare. Vad heter…hon?”

”Erika. Min kammarjungfru.”

Det blev tyst en lång stund. Sedan suckade Theresia djupt.

”Jaha, vad gör vi nu?”

Jag vet inte varifrån idén kom. Men jag visste på en gång att den var briljant.

”Din brudutstyrsel, är den redan klar?”

”Nej, jag har inte haft någon friare än. Hurså?”

”Visst är det så även hos er att bara kammarjungfrun får se bruden före vigseln? Och att alla kvinnor bär en heltäckande slöja ända fram tills förrättningen är klar och prästen säger ”nu får du kyssa bruden”?”

”Ja, det är klart. Vad tänker du på?”svarade hon irriterat.

”Vi gör ett brudbyte! Det är ju en klassisker, står till och med i Bibeln. Fast vi gör det liiiite mer avancerat. Vi måste ordna två bröllop samma dag och samma tid. Tom och du är faktiskt inte helt olika. Ja, menar inte i ansiktet. Men ni har ungefär samma kroppsform. Han är smal och slank som du. Om man klär honom i klänning och stoppar upp den lite där det behövs och döljer hans ansikte under en slöja så skulle han kunna föreställa dig. Och om vi klipper ditt hår och använder en del till lösskägg och klär dig i Toms kläder så skulle du kunna föreställa honom. Officiellt skulle det vara Tom och Erika och du och jag som gifter oss. Men egentligen är det Tom och jag och du och Erika! Och de enda som behöver invigas i hemligheten i förväg är den kammarjungfru som ska klä bruden och den skräddare som ska sy hennes klänning! Voila, min sköna!”

Theresia stirrade en lång stund på mig. Sedan sa hon sakta: ”Och det som Gud har förenat får människan inte skilja åt. Det kanske skulle kunna fungera. Det skulle faktiskt kunna fungera!”

Jag sa ju att idén var briljant. Och visst fungerade det. Jo, det blev förstås uppståndelse och kaos och mer därtill i båda kyrkorna när jag lyfte upp slöjan och kysste min skäggiga Tom och när Theresia drog av dig lösskägget och kysste sin Erika. Men det Gud har förenat får inte människan skilja åt och långsamt har båda våra länder accepterat oss som vi är.

Och varje år i mitten av juni arrangerar båda länderna en gemensam drakfestival för att hylla den vackra grönskimrande varelse som dog för kärlekens skull (även om ingen av oss visste om det och det var väldigt onödigt och väldigt sorgligt och om jag bara hade vetat att drakar inte tål ost så skulle det aldrig ha hänt.)